Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Gott nytt år från soffan! onsdag, 31 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 2:54 e m

Det är nyårsafton. Jag firar dagen hemma, ensam. Min plan är att tvätta, titta på film och äta skräpmat iklädd myskläder. Möjligtvis kan jag tänka mig att titta på när Jan Malmsjö ringer in det nya året från Skansen, men mer nyårsfirande än så tänker jag inte delta i.

Varför? Jo, jag känner faktiskt inte för det i år. Det är inte det att jag inte har alternativ, inga kändes särskilt lockande bara. Det är inte det att jag är deppig, jag tycker bara det är skönt att vara ensam. Det må vara lite tabubelagt att fira nyår på det här sättet, men det gör det faktiskt bara lite mer roligt.

Till er som väljer att fira nyår på det lite mer traditionella sättet: Jag önskar er en underbar kväll! Vi ses på andra sidan!

Annonser
 

tisdag, 30 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 11:25 e m

Till Å 30/12 2007

Från Å 30/12 2008

Älskade Å,

Jag önskar att jag kunde torka bort de där tårarna som rinner längs med dina kinder nu och säga att allt kommer bra. Riktigt så kan jag inte säga, men även om det inte alls kommer bli som du hade tänkt dig, kommer du om ett år titta tillbaka med ett leende på läpparna, även om hjärtat blivit några ärr rikare.

Nej, Han kommer inte komma i år. Nej, livet kommer inte kännas perfekt och som en dans på rosor. Men ja, du kommer vara hundra erfarenheter rikare. Du kommer ihåg allt det där konservativa krafset du har burit med dig i alla år? De där åren som nykterist, som religiös, som hämmad? De erfarenheterna bär du numera med dig men du låter dem inte längre prägla ditt liv och dina tankar så långt att de hindrar dig från att göra saker. Ja, jag vet att du kommer skratta nu, men jag lovar, det börjar redan imorgon. För imorgon Å kommer du ha ditt livs första one-night-stand! Det du! Och du, det kommer komma fler!

Du kommer ha ett ganska jobbigt första halvår på jobbet, men sedan kommer allt vända till din fördel, jag lovar, så håll ut. Bry dig inte om krissamtal hos personalchefen eller andras glödande blickar bakom din rygg. Du kommer gå ut ur striden som vinnare, och stärkt utav det. Du kommer dessutom lyckas med det ingen annan har lyckats med före dig, och du kommer få det hela uppkallat efter dig. Dessutom kommer det sprida sig som en löpeld och du kommer bli ombedd att vara den som driver arbetet i alla andra länder ditt företag finns på! Och vet du, du kommer vänligen men bestämt tacka nej.

Det här är även året som du kommer förlora din bästa vän. Andas nu Å, det kommer gå bra ändå. Mr J kommer träffa en ny. ANDAS säger jag Å! Allt kommer gå väldigt fort. Du kommer vara i chock. Du kommer gråta. Men du kommer inse att det är för det bästa. JAG LOVAR.

Låt oss gå igenom månaderna lite snabbt så att du vet vad som väntar. Men bara så du vet, mycket kommer handla om män…

  • Januari: Den där killen du hade ett one-night-stand med, som du faktiskt vet är en idiot redan från början, och som för övrigt inte ens var särskilt bra, kommer du ha några veckors av galet jag-vill-så-gärna-vara-kär-därför-intalar-jag-mig-att-jag-är-det fastän han är en idiot. Du kommer som ren hämnd gå med i din första dejtingsajt, och gumman, du kommer få fler män efter dig än du någonsin skulle gissat! Men, du kommer såra Oldie but Goldie ordentligt, du måste vara beredd på det.
  • Februari: Åh, vilken månad. Du kommer bli förälskad. Men du kommer bli ratad. Och det kommer gör jätteont. Men du kommer åka till Tyskland och träffa vänner och du kommer gå på dejt med en kille som senare kommer bli en nära vän. Så hjärtat kommer åka lite hiss upp och ner i känslor, men all and all, en ganska bra månad.
  • Mars: Bästa månaden på hela året, så njut! Nej, killmässigt är den värdelös, även om du får en kort fling med en riktigt duktig oralare, men du kommer spendera 17 helt fantastiska dagar i Australien med dina allra bästa vänner. Jag vill inte förstöra något, jag vill bara säga att det kommer vara värt varenda krona.
  • April: Oh my god Å, nu gäller det att hålla i hatten… Den här månaden kommer du först ha ett helvete på jobbet, sedan kommer mr J träffa sin nya stora kärlek, och till sist kommer du träffa Harry. Det går inte att med ord beskriva vare sig den mannen eller hur han kommer påverka dig, var bara beredd på att du kommer känna dig som att någon har kastat dig in i en torktumlare. Ja, du kommer inte ha en aning om vad fasiken som hände. Det kommer stundtals vara himmel och stundtals vara helvete. Men det kommer vara en resa, let me tell you.
  • Maj: Resan fortsätter. 17:e maj kommer du fira i Oslo och det kommer vara en av de roligaste helgerna på hela året. För övrigt kommer maj fortsätta vara en turbulent jobbmånad, och du kommer spendera i stort sett all din fria tid hos Harry. Och just ja, du kommer inse att han smittat dig med klamydia. Japp, men den botas med antibiotika, det är inte hela världen.
  • Juni: Äntligen faller jobbet på plats. Du får din livs utmaning, och den där människan som stack dig i ryggen, hon blev utmarginaliserad. Det du! Harry och du blir en ohållbar historia, och midsommrafton blir droppen. Men å andra sidan kommer det vara värt det, för du kommer känna att situationen var ohållbar.
  • Juli: Ojojoj. Skum månad. Du mår inte så bra, men det går över. Du kommer göra några dumma saker, men det glöms bort. Du kommer gå på dejt med en bloggläsares bror, och du kommer träffa en underbar ny vän. Roligast av allt kommer E:s sönderbrända lår efter en soldag i Stockholm vara, jobbigast kommer bastuvärmen i din lägenhet vara. Därför åker du till Sundsvall ett tag, och det kommer vara ren och skär njutning.
  • Augusti: Åh, en månad att bli förälskad i. Först i motorcyklar. Japp, du hörde rätt! Du kommer börja köra båge tjejen! Sedan i en pojke. Ja, pojke är rätt ord. Du kommer bli lite knäpp, men det går över det med. Och när du fyller år kommer några av de finaste vännerna gratta dig, och det kommer överväga gråten du hade i halsen när du vaknade ensam på morgonen.
  • September: Tja, vad händer egentligen i september? Du tillverkar en skattjakt till den där pojken. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar. Just ja, du börjar träna också. Det är nog allt.
  • Oktober: Nu börjar jobbet bli hektiskt, men än så länge är det hanterbart. Du kommer skaffa dig ett booty-call, eller en lover som de skulle sagt i SATC. Det är befriande, eftersom du haft en ganska långtgående torka, men inte särskilt bra. Och just ja, pojken hör av sig med världens otrevligaste sms.
  • November: Nu jäklar börjar det röra på sig. Du träffar en adlig kille som du gillar som attans. Och du, du kommer bli kysst på ett sätt som du aldrig tidigare blivit kysst. Men, don’t hold your breath, han visar sig inte vara Han i alla fall. Hur som helst blir november jobbmässigt intensiv, även om du tar en paus och åker till London en helg.
  • December: Det här måste du göra dig beredd på Å. Till denna månad måste du ha samlat krafterna. För du kommer aldrig jobba så hårt, varken förr eller förhoppningsvis senare. Men du kommer ta dig igenom det, om inte levande så åtminstone vid liv. Den adlige killen kommer dumpa dig men du kommer träffa två nya män, ingen av dem är du säker på vad du vill med. Ödets ironi med andra ord, året slutar som det började, bara andra män involverade.

Så, du ser, du tar dig igenom det här året också. Sluta gråt nu och sträck på ryggen. Ingen kommer bli sjuk, ingen kommer dö. Inte ditt livs bästa år, men verkligen inte det sämsta heller.

Kram Å

Ps. Å 30/12 2009, om du skulle läsa det här… Jag hoppas att du har haft ett underbart år. Jag hoppas att livet är rosenrött. Jag hoppas att du är så lycklig som du förtjänar. Och mest av allt hoppas jag att den här sången infriats:

 

Goda föresatser lördag, 27 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 1:11 f m

Man skulle kunna tro att jag bara har tre vänner med tanke på att min ”ode till”-serie inte fyllts på. Så är inte fallet. Jag har bara inte kommit mig för att skriva mer.

Jag vet inte om det har märkts på mig i bloggen men mina ”riktiga” vänner har märkt det desto mer. Sista månaderna har nämligen rent arbetsmässigt varit extremt ansträngande. Jag har arbetat mer eller mindre dygnet runt. När jag inte har arbetat, har jag tänkt på arbetet, och jag har konstant gått runt med ett dåligt samvete för att jag inte arbetat ännu mer. I slutet gick det så långt att jag hade svårt att sova, och svårt att sova har jag aldrig haft, hur jobbigt livet än har varit. Med andra ord var den berömda väggen millimeter från näsan. Jag kunde känna lukten av nymålad färg (sjukhusbeige), och sträckte jag ut tungan kunde jag till och med smaka den (torr krita).

Så när jag för en vecka sedan ”stämplade ut” för att ha 16 dagars ledighet, stämplade min hjärna ut på samma gång. Jag kan därför inte skriva särskilt bra just nu, och mina vänner förtjänar de bästa ode:s (plural av ode någon?) vilket jag i befintligt skick inte kan leverera. Alltså skriver jag inte. Just nu i alla fall.

Istället ÄR jag. Istället försöker jag återhämta mig. Långt borta från jobb, män och hets, men mitt uppe i ett kaos som bäst beskrivs med orden ”min familj”. Avkopplande omgivning är inte rätt beskrivning, men det är åtminstone omväxling.

Det får duga för nu.

 

Trött söndag, 21 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:04 e m

Idag skulle jag skrivit om världens bästa mamma. Men det får vänta. Varför? Jag är trött och jag vill att det ska bli bra. Varför är jag trött? Jag har inte sovit inatt. Varför? Tja, december verkar vara reprisernas månad.

Fråga mig inte hur det gick till, men Harry lyckades övertala mig via msn att jag borde vilja åka hem till honom och bli omhändertagen vid 01:15. Tydligen var jag berusad nog för att tycka att det var en bra idé. Så här i efterhand kan jag även meddela att det var det. Harry+Viagra=mycket lycklig Å. Tursammast nog var ändå att det blev väldigt tydligt att jag var över honom, på alla sätt än rent fysiskt. Det var skönt att få ett kvitto på.

För övrigt sa min lillasyster igår något ganska klarsynt:

Å, för mig är du den där långa-förhållande-tjejen, men andra ser nog dig som hon-den-där-som-jämt-dejtar-någon-ny-tjejen.

Jag funderade på det en sekund och insåg att även om jag är, och trivs bäst med att vara, det första alternativet, så har jag lärt mig att bli alternativ nummer två det senaste året. Stockholmssyndromet skulle jag kalla det om just den benämningen inte redan var upptagen för ett annat syndrom, så istället får det heta SATC-syndromet.

Men är det bara jag (som fd duktig flicka) som har blivit smittad av detta eller är det något som händer alla singlar förr eller senare? Do tell.

 

Mr Know it all lördag, 20 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 4:53 e m

Vi träffades på Spraydate i, hmm februari (?), och han verkade spännande. Han var snabb i tanken, rolig, charmig, och så var det där med rösten. Inför dejten var jag nervös. Jag hade orimligt höga förhoppningar (mind you, det här var ganska tidigt i mitt dejtande, inte för att det har blivit särskilt mycket bättre med tiden) och jag hade så önskat att de skulle uppfyllas.  Tyvärr tog det inte särskilt länge att inse att han inte var något för mig, vilket jag gissar var ganska ömsesidigt, men vi hade trevligt. Hade mr Know it all och jag varit vanliga männsikor hade det slutat där, men det gjorde det inte.

Först började han kommentera flitigt på bloggen som han hittat, sedan började vi prata i telefon. Han började komma förbi på nattliga besök och jag lottade ut honom på bloggen Till sist hade vi ett pity fuck tillsammans, en gång, och det var utan tvekan det sämsta sex jag någonsin haft (återigen ömsesidigt skulle jag gissa). Vi har alltså provat allt men ändå kommit fram till samma sak om och om igen; det är vänner vi ska vara, ingenting annat.

På gott och ont är Mr Know it all nämligen min manlige motsvarighet när det kommer till känsloanalyserande, och det är så skönt att ha en sådan. Vi kan (och har) pratat om känslor till det motsatta könet i timmar. Vi kommer aldrig någonstans, men det hjälper att prata. Han får mig att skratta åt mig själv när jag är patetisk, och vice versa. Jag får ibland utbrott på honom, han är mer tålmodig. Jag har ingen aning om hur han ser på mig men han är definitivt den som ger bäst och sämst råd i dejting som jag känner. Vi ses inte så ofta, vi är båda väldigt upptagna, men vi pratar desto mer. Och jag älskar våra samtal, det gör jag verkligen.

Han är inte enkel. Han kan aldrig bestämma sig för vad han tycker. Det är alltid ”å ena sidan, å andra sidan”. Han klagar å ena sidan över att han aldrig träffar någon, å andra sidan vet jag ingen som dejtar så intensivt som han eller som hamnar i säng med så vansinnigt vackra kvinnor så ofta som han. Han är som ett litet roligt business case att följa, och man vet alltid att det kommer komma någon rolig vändning. Han i sin tur skrattar åt att jag lyckas träffa den ena märkliga mannen efter den andra, och använder ofta frasen ”fuck it” som svar på vad jag ska göra. Men i våra galna liv så skrattar vi med varandra, inte åt varandra, och vi vet båda två, att när worse comes to worse så kommer alltid den andra finnas där, lyssnandes, rådandes, tröstandes.

Han är en av mina nyaste vänner men samtidigt en av de jag pratar oftast med. Han pushar mig att tänka annorlunda, sluta älta, gå vidare. Han får mig att känna mig mindre ensam när jag känner mig just det, och han får mig att skratta, när jag behöver just det. Inte ens ett år har gått sedan vi träffades, men jag kan se oss sittandes ältandes i telefon även som två gamla pensionärer. Jag hoppas jag har rätt.

 

De tre musketörerna fredag, 19 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:55 e m

1994. Jag minns att det var en varm sommar. Det var sommaren min mamma gifte sig med den man som förmodligen påverkat mig mest i livet, på gott och ont (vilket som överväger är omöjligt att avgöra eftersom de två med denne man kom som ett paket). Hur som helst, det var sommaren jag bestämde mig för att flytta tillbaka till min mamma, från att ha bott 50 mil därifrån hos min pappa. Det var således sommaren då jag beslutade mig att sätta mina egna behov åt sidan för några andras behov.

Ny högstadieskola, med allt vad det innebär. Jag visste väldigt lite om den eller vad som skulle komma, bara att det skulle bli ännu en nystart. Dagen innan skolan började träffade jag klassföreståndaren Johan och gick en rundtur. Det var allt. Nästkommande dag cyklade jag till den nya skolan, öppnade dörrarna med fast hand men darrande hjärta, och andades in djupt.

I min nya klass har jag för mig att vi var sju tjejer, men mitt minne är inte var det har varit så citera mig inte på det. En av tjejerna var i alla fall finaste T. Hon var ett virrvarr av trassligt hår (alltid färgat) och trasslig bakgrund. Hon stod ut från mängden med sin enorma talang i teckning, sitt egenpiercade ögonbryn och sitt konstanta nynnande på diverse låtar. Hon umgicks med de där i parallellklassen som var lite annorlunda, och hon var inte den som först kom fram och pratade, den som alltid var gladast eller den som var populärast. Men det fanns något hos henne.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att vi började umgås, det är helt enkelt för länge sedan. Men jag har vissa starka minnen av det där första året. Jag minns att hon var en av dem som det gick en del mindre smickrande rykten gällande killar och sex om och jag minns ”idioten”, dvs mannen som på många sätt var min styvfars motsvarighet, om än ännu värre. Jag minns hur jag var med när hon klippte av sig håret och jag minns när hon våfflade hela mitt hår inför en maskerad. Jag minns hennes skratt, som var lika vackert då som det är idag. Mest av allt minns jag känslan av samhörighet.

I parallellklassen gick han, Anders min Anders. Kort och blond, väldigt pojkig på den tiden, dessutom väldigt sportig. Han var inte blyg men heller inte klassens clown. Men han var behaglig och lätt att umgås med. Han var störtförälskad i finaste T och jag tror det var så vi började umgås även om jag inte är säker här heller. Hur som helst blev hans hem ett ställe där vi ofta var. Olycklig kärlek från hans sida så det sprutade om det men ibland är kärlek starkare än förälskelse så han nöjde sig med nära-men-ingen-vinst. Hans föräldrar, väldigt traditionella och konservativa, förstod nog aldrig varför jag och finaste T spenderade så mycket tid där men så var det. Jag minns inte så mycket vad vi gjorde, men det fanns ett biljardrum i källaren som vi suttit i, spelat i, pratat i, många nätter. Och så hade Anders min Anders en del fester. Under en har jag exempelvis hånglat med en av alla de killar de aldrig förstått sig på varför jag intresserat mig i på toaletten på övervåningen.

Många minnen. Alla fyllda av kärlek.

Separationen från mr J var de högst delaktiga i. De lyssnade, höll mig i handen, och sa att allt skulle bli bra. Anders min Anders var den som hjälpte mig innan separationen, finaste T den som hjälpte mig under en av otrohetshistorierna. Hur som helst har de alltid funnits där när det mest behövts.

Fjorton år har vi känt varandra. Tre helt olika personer. Finaste T – bohemen och konstnären, Anders min Anders – sportkillen och numera Casanovan, och så jag, före detta bäst-i-klassen numera karriäristen tillika den mest förvirrade av oss tre. De är mina ankare, men samtidigt ofta luften i mitt segel. De går inte att dela på dem eftersom de hör så mycket ihop, samtidigt som vi sällan träffas alla tre tillsammans. Anders min Anders är den som är hård, finaste T den som är mjuk. Båda spelar gitarr och sjunger, jag pratar och skriver. Jag vet inte vad de ser i mig, men jag kan hur som helst inte föreställa mig ett liv utan dem.

Den kärlek jag känner till dessa två människor kan jag egentligen inte sätta ord på. Jag vet bara att den är total. Och jag hoppas att den aldrig försvinner.

 

De finaste onsdag, 17 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 6:58 e m

Kärlek, eller kanske brist på, är det mitt fokus så ofta hamnar på. För jag saknar och jag längtar och jag hoppas och jag vill. Men när jag tänker efter så lever jag ett liv i ett överflöd av kärlek. Jag har så mycket kärlek i mitt liv att det skulle kunna göra andra gröna av avundsjuka. För jag har världens finaste, tålmodigaste och underbaraste vänner. Det, och dem, förtjänar att uppmärksammas.

Det är nu 15 dagar kvar till det här året gått till sitt slut, och till ett nytt år börjar. Jag lovar och svär att dessa femton dagar ska vara kärlekssorgsbloggsbefriade, och istället kärlekslyckebloggsfyllda. En vän i taget ska få sin rättmätiga ode. En vän i taget ska få veta hur mycket de betyder för mig. Några få kommer läsa det här, de flesta kommer få det uppläst för sig.

Nu utropar jag: Mer kärlek åt folket! Mer kärlek åt mig! Och framför allt, mer kärlek till mina finaste vänner!