Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Jenny – den där intervjun tisdag, 24 april, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 6:01 e m

Jennys blogg kommer jag inte längre ihåg hur jag hittade, jag minns bara att jag föll pladask. Jag tillbringade två hela arbetsdagar med att läsa igenom vartenda inlägg (och kommentar) som hon skrivit, och jag ömsom skrattade, ömsom grät. Hon förtrollad mig med sina ord, och ja, jag blev förälskad.

Genom hennes blogg har jag följt hennes erövringar, landsbyten, humörsvängningar och funderingar, och hon har aldrig lämnat mig besviken. När jag tror att jag har satt fingret på henne, så gör hon en totalomvändning, och hon är aldrig, aldrig tråkig. Hon må lämna ut det mesta av sig själv, men inte allt, så här mina kära vänner kommer min intervju med en av mina absoluta favoriter; den där Jenny.

Å: Så, är du redo?

Jenny: Jepps. Kör på!

Å: I din blogg framstår du som en 27-årig student/livsnjuterska/sökande själ och som en motsatskvinna. Du är självsäker/osäker, pushig/fundersam, framåtsträvande/förflutetromantiserande. Är det en beskrivning du känner dig igen i?

Jenny: Det är en beskrivning som många som läser min blogg skulle känna igen sig i, ja. I verkliga livet, när jag inte är ”den där Jenny” så kan jag nog ses som lite annorlunda, mina vänner kanske inte skulle skriva under på alla de där beskrivningarna. Jag ses nog mer som självsäker, framåtsträvande och pushig där/här. (Med där/här så menar jag verkliga livet.) Men okej, jag känner igen mig.

Å: Vilken del av dig är det då som ingen får se, dvs. varken vänner eller bloggläsare? Håller du på någon del av dig själv?

Jenny: Den tråkiga delen. Den när jag ligger inne och snorar en hel söndag, och har tråkigt. Det är ingen som behöver se den biten.

Jag mådde väldigt, väldigt dåligt i somras, i juni, juli, har aldrig mått så dåligt innan, jag skrev lite om det i bloggen, men annars var det bara en kompis i Sthlm som såg mig i det skicket.

Men mest är det nog måndagsmorgongröten jag håller undan. Vardagstristessen.

Å: Jag kommer ihåg det där dåliga, och jag vet att jag försökte pusha dig att ta tag i det. Gjorde du det någon gång? Och vad bestod det dåliga måendet av?

Jenny: Det jag visade på bloggen var en pyttedel av det som hände då. Det bestod i att jag slutade äta, slutade sova, gick ner en massa kilon, låg i sängen och grät. Tror att det var två saker som drev mig dit: att jag slutligen fattade att M och jag inte skulle vara tillsammans mer och att jag fick en väldigt konstig behandling hos en alternativpsykolog. Sökte aldrig hjälp, utan åkte till Mexiko.

Skulle ta tag i det när jag kom hem igen, men nu mår jag inte så längre. Nu är det jättebra.

Å: Vi ska återkomma till M lite senare men först vill jag ställa lite frågor till dig angående din blogg. Jag är ju inte den enda av dina läsare som öser komplimanger över ditt skrivspråk och din bloggstil. Jag förstår att det måste vara berusande och upplyftande men finns det stunder då det skrämmer/hindrar dig?

Jenny: Jag är i grunden svensk: beröm åker ofta av mig som vatten på en gås, som man så fint brukar säga. Jag har fått beröm för det jag skriver sen jag var åtta år och det är därför lite svårt att ta åt sig. Det hindrar även mig från att skriva vissa inlägg jag tänkt skriva, för att de är för tråkiga. Jag måste skriva bäst, inte för att läsarna kräver det, utan för att jag inte vill göra dem besvikna.

Och där lät det som om jag skiter i att folk ger mig komplimanger. Så är det inte, jag solar mig i glansen, men har svårt att bli brunbränd. Betyder inte att jag inte gillar solen.

Å: Men kan inte tråkigt vara bra? Och vad är det du är rädd för, att folk ska sluta läsa?

Jenny: Nja. Har svårt att tänka mig att folk skulle vilja läsa om mitt tråkiga. Jag är rädd för att göra folk besvikna. Tror inte att de skulle sluta läsa, jag skulle inte sluta läsa bloggar för att de är tråkiga en eller två gånger, men fortsätter de så slutar jag nog (exempel Silverfisken).

Å: Haha

Jenny: Amen, fan, han har ju blivit skittråkig!

Å: Jag vet, jag håller med. Ändå läser jag plikttroget, vete fasiken varför.

Jenny: Jag raderade honom för ett tag sedan.

Å: Du skrev i ett inlägg att du hade blivit hotad/skrämd av en läsare i din blogg och att du därför valde att ta bort alla bilder som visade ”hela” dig. Vad var det egentligen som hände?

Jenny: Hoten började med kommentarer, ibland flera månader tillbaka, som ändå kom till min mail, eftersom alla kommentarer hamnar där. Jag ignorerade men fick senare mail, där jag blev ännu mer hotad, på ett ganska brutalt sätt. Personen visste var jag bodde och var jag brukade vara. Mailade tillbaka efter två mail och skrev att det blev polisanmälning om det fortsatte, men då tog det slut.

Å: Har det begränsat dig på något sätt i ditt fortsatta skrivande eller har du lämnat det bakom dig nu?

Jenny: Det begränsar mig. Måste tänka efter så att jag inte skriver var jag bor, var jag ska i helgen osv.

Å: Baksidan med att blogga med andra ord…

Läser du många andras bloggar? Och i så fall, vad är det du fastnar för på andra bloggar?

Jenny: Jag läser 76 bloggar just nu, varav nästan alla är ”personlighetsbloggar”. En del av dem borde jag inte ha på min lista, för jag skummar bara över dem. Kan fastna för allt möjligt, oftast är det för att de uttrycker sig bra.

Å: 76? Oj. Men om du bara fick läsa en blogg (förutom din egen) i resten av ditt liv, vilken blogg skulle du välja då och varför?

Jenny: Det vill och kan jag inte svara på.

Å: Ok, men om vi vänder lite på det då. Du tog för ett tag sen upp haren som en bloggare som direkt slog an hos dig eftersom du såg dig själv i henne. Finns det någon blogg som du gillar av omvänd anledning?

Jenny: Bra fråga,måste tänka lite. Kaia är inte särskilt lik mig, hon tycker väl ungefär som jag i grunden, men våra liv och beteende skiljer sig ganska mycket. Jag tror aldrig vi skulle kunna bli nära vänner, men jag gillar hennes blogg ändå.

Å: I ett inlägg beskrev du vad du hade velat berätta för Jenny, fem år, om du kunde gå tillbaka i tiden. Om du skulle göra som i den berömda pensionsreklamen, dvs. hoppa fram och besöka dig själv i framtiden, vad är det för kvinna du vill möta då och var vill du möta henne?

Jenny: Först vill jag bara säga att jag verkligen inte skulle vilja göra det, vill inte alls veta vad som kommer hända. Dock hoppas jag att jag träffar henne på en varm plats. Jag hoppas att hon är förbannat aktiv, eftersom jag just nu hatar att sitta still. Hon ska ha sin man där, den lilla hunden, katterna, havet, huset, hönsen, barnen, barnbarnen, vännerna, trädgården.

Det verkar som om jag kommer flytta ut till landet, det kom helt spontant, visste inte att jag ville det.

Vill ha jobbat för FN och har en svag aning om att jag kommer bosätta mig i Italien.

Och vinet! Vinet måste vara med.

Och skrivandet.

Å: Varför Italien? Beror det månne på italienskan (som vi båda anser är Guds språk)?

Jenny: Jag vet inte. Vill nog bo vid Medelhavet och har bott i Spanien, men fann inte det jag sökte, så då är det Italien och Frankrike som känns mest naturligt.

Å: Att resa verkar vara viktigt för dig. Varför är det viktigt? Och reser du till eller från något?

Jenny: Jag vet inte. Det är många som frågar och jag har ingen förklaring. Jag reser både bort och till. Mammas förklaring är att rastlösheten ligger i släkten. När jag var tillsammans med M var jag lugn och hade inte det behovet, men sen, när det tog slut så väcktes det igen.

Å: Tror du/vill du någonsin hitta hem, eller är det eviga sökandet kanske ett tillstånd du trivs i?

Jenny: Nej, meningen med hela den här karusellen är att hitta hem. Dock är jag inte lika säker på att jag kommer göra det.

Å: Din familj verkar betyda mycket för dig. Du pratar ofta om din mamma, ibland om din bror, men sällan om din pappa. Varför då?

Jenny: Det är ett medvetet val. Min pappa och jag har en relation som är… underbar. Han är den som uppfostrat mig, som kunnat ta mig på ”rätt sätt”, den enda jag pratade med som 14-åring. Han var den enda jag inte grät hos när jag var baby. Han älskar mig mer än någon annan jag vet. Jag skriver sällan om honom för att skydda honom.

Min mamma och min bror är mer mina kompisar, men min pappa beskyddar jag som en hök, och han gör samma sak med mig.

Å: Jag är lite nyfiken på din bror. Jag har en känsla av att ni har en väldigt speciell syskonrelation, stämmer det? Hur skulle du beskriva er relation? Är ni lika varandra, eller är ni olika?

Jenny: Vi är samma person. Så kan jag bäst förklara det. Vi är så identiska man kan bli. Vi gillar exakt samma saker, samma människor, samma platser. Vi kan prata om precis allt och vi vet allt om varandra. Jag är väldigt nära hela min familj, men min bror är speciell. Vet inte något som jag inte skulle kunna berätta för honom. När han bor i Sverige är han den första jag ringer när jag haft one-nights.

Samtidigt bråkar vi som hund och katt när vi träffas.

Å: Låter underbart…

Jenny: It is.

Å: Du verkar ju ha otroligt mycket vänner. Men vad är du för typ av vän?

Jenny: Oj. Måste fråga någon, hang on.

Hmmm… svårt att svara på. Antar att de flesta skulle svara att jag inte säger nej. Aldrig. Fast jag kanske har helt fel. Jag har cirka tio näranära vänner, som jag kan ringa när som och som jag kan göra allt med. Och en kompis ska svara på din fråga om några sekunder.

Hon kompisen skriver: ”inspirerande, uppmuntrande, ehm.. ”

Nu fick jag mer svar på hur jag är som vän, från M faktiskt. ”Du bryr dig, och visar det. Du är tydlig över vilka du ”väljer” som vänner”.

Å: Och dina dåliga sidor?

Jenny: Oj! Alla?

Å: Nej, men när brister du som vän?

Jenny: Enligt mig så tar jag för lätt på saker, det märker jag att mina vänner kan bli irriterade på. Att jag inte tar åt mig lika lätt om någon kallar oss horor (vilket inte hänt, bara ett exempel). Att jag flyttar för mycket, de skulle gärna sett att jag hittat mitt ställe och sen stannat, det är svårt att vara kompis med någon som bor på fyra olika ställen/år.

Å: M, din i alla fall tidigare livs stora kärlek, som i begynnelsen av din blogg upptog många av dina inlägg, vad är han i ditt liv nu? Är han ett minne, eller finns det någon form av vänskapsrelation mellan er?

Jenny: Vi pratar nästan varje dag.

Vi var vänner redan år 2000, sen blev vi ihop 2002. Det kan vara svårt för folk att förstå att vi är så bra vänner fortfarande, men vi har känt varandra så länge och bra att jag inte vill klippa banden. Om jag får bestämma så kommer vi känna varandra hela livet. Jag och hans tvillingsyster är nära vänner och ska bo ihop i sommar.

Å: Varför tror du att det fungerar att fortsätta vara vänner? Beror det på att ni bröt tillsammans eller är det just för att ni var vänner först, älskare sedan?

Jenny: Jag tror att det är för att vi var så bra vänner först. Vi bröt fast båda fortfarande älskade varandra, och fast att vi bråkade så hade vi inte några bråk som gjorde att vi bröt. Han är en sån stor del i vad jag gör, varför jag gör det och hur jag gör det, till exempel så har jag format sättet jag sover på efter honom, att han alltid kommer finnas med mig.

Hade han inte haft en väldigt svartsjuk flickvän just nu så hade han fortfarande varit min bäste vän.

Å: Tror du på evig kärlek? Kan du se dig själv i en och samma kärleksrelation för evigt?

Jenny: Jag tror att jag skulle gå under om jag inte trodde på det. Jag är helt säker och övertygad om att det är så.

Å: Om jag har förstått dina inlägg rätt, så har du vid ett tillfälle blivit våldtagen. Vid ett annat tillfälle har du blivit hotad av en man. Samtidigt har du, som du tidigare beskrev det, en pappa som du älskar och en bror som är som du. Tror du att det är därför du inte har byggt upp något hat mot män?

Jenny: Jag tror det. Plus att jag alltid har haft en stark övertygelse om att män och kvinnor faktiskt kommer från samma planet, att vi inte skiljer oss från varandra så mycket. Att det var två män som gjorde det har liksom inte så stor betydelse. Jag kan inte hata mänskligheten, det funkar inte. Lika dåligt som att gå runt och hata män.

Å: Låter mycket sunt, men det är ju samtidigt en ganska ovanlig inställning hos många drabbade.

Jenny: Mmmm, jag hatar inte ens honom, han som våldtog mig. Bara det han gjorde mot mig. Jag tror inte att han inser vad han gjorde.

Å: Men har du yttrat orden för honom? Dvs., har du vågat konfrontera honom?

Jenny: Känner inte honom. Vi träffades på Kos, har inte sett honom sen dess.

Å: Finns det någon person eller händelse som särskilt har format dig i livet och i så fall hur?

Jenny: Ja, jag har bloggat om det största som hänt/ändrat mig. (tre delar – sista delen är http://jagjenny.blogspot.com/2006/07/den-dr-om-nittiosjunolltvnollsju-tre.html).

Å: På vilket sätt förändrade det dig?

Jenny: Jag slutade tramsa runt och skada mig själv och andra. Slutade med det förbannat dumma liv jag levde och växte upp. Fick ett mål, bättre betyg, bättre umgänge, bättre allt.

Hela vår släkt förändrades.

Å: Så det kom något gott av allt det onda?

Jenny: Ja, antagligen.

Å: Du är ju intresserad av politik, och då särskilt framstående kvinnor i politiken. Varför intresserar detta dig?

Jenny: Hmmm. Jag pluggar statsvetenskap och politik är väl en av sakerna som intresserar mig mest här i världen. Vet inte om det är just kvinnor jag är intresserad av, tycker bara att de borde ta och få mer plats. Utrikespolitik, men även svensk, intresserar mig nästan mer.

Varför vet jag inte. Pappa har varit aktiv, så det har alltid funnits i min uppväxt.

Å: Men du känner dig inte redo för att själv arbeta politiskt, inte ännu i alla fall?

Jenny: Nej, av den enkla anledningen att jag inte håller med ett parti tillräckligt mycket.

Å: Hela feminismdebatten har ju (i alla fall enligt mig) till mångt och mycket spårat ut. Vill du kalla dig feminist? Vad är jämställdhet för dig?

Jenny: Ja, jag vill kalla mig feminist. Jag vägrar tro att allt som alla kvinnor kämpat med fram tills nu, alla år, allt slit, bara ska dumpas nu, för att det blivit för… vanligt? För använt? Jämställdhet, för mig, är när alla får lika mycket av allting. Det som är bra, det som är dåligt.

Å: Vad är viktigt för dig här i livet?

Jenny: Oj. Viktigtviktigt: inte så mycket. Utvalda människor, mat, vatten och sol. Mindre viktigt, men ändå trevligt: massor av saker. Sandstränder, resor, pojkar, flickor, kyssar, att sova med någon, glass, te, utbildning, rättvisa, teknik, natur, hälsa…

Å: Vad är oväsentligt?

Jenny: TV:n och upphetsning över saker som inte har betydelse egentligen.

Å: Ångrar du någonting?

Jenny: Försöker att inte göra det, men ja. Ångrar att jag inte stannade en termin till i Mexiko, även om det var i stort sett omöjligt. Ångrar att jag inte sa mer till M att jag älskade honom. Ångrar att jag inte njutit mer, när jag borde.

Å: Finns det något som du tycker att jag har missat att belysa, som gör den där Jenny till just den där Jenny?

Jenny: Är lite yr i huvudet nu, av alla frågor. Tror inte det.

Efter intervjun pratar vi lite till om allt möjligt och vi kommer in på några fler saker som jag nu lägger till efteråt eftersom jag tycker det säger en del om den där Jenny (min Jenny som jag kallar henne när jag berättar om hennes upptåg för mr J).

Å: Förresten, det finns en sak som jag funderat på. Jag ser ju (eftersom jag läste igenom alla inlägg och alla kommentarer när jag hittade din blogg) att kommenterare har kommit och gått.

Saknar du någon gång någon kommenterare?

Jenny: Ja. Det gör jag faktiskt.

Förra sommaren fanns det en Johan som kommenterade underbart, ibland undrar jag var han tagit vägen.

Å: Jag vet vem du menar. Han som var blond och såg lite fundersam ut på sitt foto…

Jenny: Ja. Jag skrev någon gång och undrade var han tog vägen, han svarade, men jag minns inte vad.

Å: Just nu är jag mest förtjust i din Johannes och din Persimon-Erik. Vet inte varför, men jag gillar att de är sådär lite hemliga. Och så blir jag oerhört frustrerad när din bror kommenterar och det ser ut som att han skulle ha en blogg själv men att jag inte hittar dit…

Jenny: Han har ingen.

Ja, de är två av mina favoriter med. Speciellt Erik, han har ett sätt att skriva som får en att få svindel.

Det går förbannat bra att ragga över bloggen, kan jag meddela.

Det glömde du fråga om!

Å: Just fasiken. Du Jenny: Går det bra att ragga genom bloggen?

Jenny: Ja, det går väldigt bra. Jag är lite petig med vem jag svarar dock och det känns lite jobbigt att de vet så mycket om mig, och jag inte så mycket om dem.

Vad roligt det skulle vara om jag faktiskt träffade någon genom bloggen.

Å: Ja, Curiosa gjorde ju det (om jag inte minns fel) Men det funkade bara ett tag, sedan träffade hon någon annan. Och sedan la hon ner bloggen.

Du förresten, jag tror jag föredrar dig som singel.

Jenny: Det tror jag med att jag gör.

Annonser
 

15 Responses to “Jenny – den där intervjun”

  1. egon Says:

    Hysteriskt intressant att läsa. Applåder till er båda!

  2. annaluna Says:

    Jenny-du är underbar! och jag är glad över att vara med på hennes blogglista;)

  3. Haren Says:

    Jag måste applådera din intevjuteknik.

  4. Å Says:

    Egon: Jag tackar å min sida.

    Annalunda: Får inte Jenny nog kommentarer på sin blogg för att ni/vi hennes beundrare ska börja berömma henne på min, eller? 😉

    Haren: Tack.

  5. johannes Says:

    bra intervju. mycket, mycket.
    och apropå silverfisken. så rätt ni har. trodde det bara var jag som tröttnat. kan han inte bara lägga ner nu. han har blivit värdo. skulle aldrig kommit tillbaka efter sitt uppehåll i somras…

  6. Å Says:

    Johannes: Tack. Men jag hoppas fortfarande. Jag tror bara han har låst sig i sin egen image. Han har hamnat där han inte ville hamna, han började ju skriva för sig själv men nu försöker han uppehålla sitt alterego. Han har hamnat i bloggarens dilemma, men ibland (dock mer och mer sällan) så glimtar han till. Det finns något där, han släpper bara inte fram det.

    Det är därför det är så viktigt att behålla sin anonymitet tycker jag. Det är därför jag inte strävar, pushar, söker efter läsare. Jag vill kunna vara den jag är här på bloggen. Jag tävlar inte. Jag försöker inte vara någon jag inte är. Jag vrider, vänder, lägger ut det fulaste och det vackraste, roligaste och tråkigaste av mig. Jag önskar bara att fler skulle våga, för det är då jag tycker att det är intressant.

    Fast i och för sig finns det ju de som lyckas utan att vara anonyma (Goesta är ett bra exempel). Det kanske till syvende och sidst bara handlar om att skala av, och vara sig själv.

  7. persimon-erik Says:

    å: tack för arbetet med intervjun, och tack jenny för svaren.

    även jag har svårt att ta till mig vackra ord i form av beröm, men jag vet att de ger mig perspektiv på det jag gör, jag vet att lyssna till orden när de skrivs för det är första gången just den personen väljer att ta sig tid att skriva att de har glädje av något jag gör, och det värdesätter jag alltid väldigt högt. tack å och jenny, det värmde.

    skall försöka upprätthålla min hemliga framställning, å, men jag inser den av jenny framförda problematiken med att det blir ojämnt i hur mycket man vet om varandra.

  8. Å Says:

    Persimon-erik: Du får vara hur öppen du vill mot Jenny. Men jag, jag gillar hemligheter, så om du har vägarna förbi här någon gång så kan du få vara hemlig.

  9. erik Says:

    Å: Det var så jag tänkte, jag skall hålla min karaktär i vägrenen när jag har vägarna förbi, bara låta persimon-erik vara uppe på vägen!

  10. .m. Says:

    Att vara hemlig har aldrig varit något problem.

  11. Å Says:

    .m.: Hemlig, nej. Ragga via blogger, well I’ll have to take your word for it…

  12. ulrika Says:

    Haha!
    jag håller helt med om att silverfisken blivit tråkig , han har varit väck ett tag ur mitt länkarkiv. men så tittade jag dit idag igen.
    och jo, han har varit seg länge. Men det är kanske sånt som kan hända när man ska bli pappa(!) och inte vill råka avslöja sig?
    Om man inte tänker nämna det största i ens liv, som måste uppta det mesta av ens tankar, riskerar man nog att bli ganska platt och tråkig. så som det skedde med el silverfirro, hehe. får se om han har tid att bättra sig nudå.

  13. Linda G Says:

    Himla bra och intressant. Tänk om lite fler intervjuer man läser fick fram såhär mycket relevant!!

  14. Johan Sundström Says:

    Hej, Å och Jenny! Den där Johan är en sådan där typ som har lätt för att fastna för innerligheter, språk och känslor, och, väl fast, kanske bryr sig om aningen för mycket.

    Jenny lärde mig en hel del, bland annat att jag inte nöjer mig med renodlat nätliga umgängen längre, att söka den återkoppling jag själv behöver i alla mina vänskaper, och att jag inte fixar att bry mig om någon det står utom min makt att, om det krisar, finnas där för på plats (för min egen emotionella balans, mer än vännens).

    Jag försvann från kartan när Jenny for till Mexiko och det var fortsatt bergochdalbana i hennes liv, helt utom räckhåll för bistånd. Visst vet väl jag, som alla hennes andra läsare, att hon inte behöver någon ny pappfigur, men jag fixade inte att distansera mig från någon jag bryr mig om och rycka på axlarna. Vill för den delen inte heller.

    Kul att du är tillbaka i Sverige, Jenny! *kramar litet*


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s