Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Appearance is everything onsdag, 28 februari, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 6:44 e m

Som ni ser så håller jag på och ändrar utseendet på bloggen.

Varför? Jag blev så förbaskat trött på den gamla layouten. Nu må jag arbeta inom marknadsföring men jag är ingen AD. Jag är van vid att tala om för andra att jag gillar en layout eller inte, jag brukar inte vara tvungen att göra den själv. Och den förvalda template:n som Blogger erbjuder är väl inte riktigt min smak om jag ska vara ärlig så jag tänkte jag skulle ta en och anpassa själv. Det går väl sådär.

But have patience. Det kommer. Jag ska nog lista ut hur jag får den här sidan att bli snygg om det så är det sista jag gör.

Men nu ger jag upp för idag. Jag är hungrig.

 

Till helvetet och tillbaka – men inga blommor

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:55 e m

Ok. Det här blir (förhoppningsvis) det sista ”jag-är-sjuk-tyck-synd-om-mig-inlägget” på länge. Men jag tänkte ändå att någon kanske ville höra min lilla historia så här kommer den.

I söndags började jag få kramper i livmodern. Jag kände direkt att det inte var något som stämde så jag ringde Sahlgrenskas kvinnoakut. Eftersom jag inte hade någon feber och inte heller blödde så övertalade de mig att allt var normalt och att jag bara skulle vänta ut allt. Jag, fröken livrädd för sjukhus och läkare, tyckte att det lät som en bra idé.

Så i måndags åkte jag självklart tillbaka till Oslo, trots kraftiga smärtor, eftersom jag är lojal mot min arbetsgivare och tydligen tycker om att ignorera smärta. Efter några timmar på jobbet tyckte jag dock att jag borde ringa kliniken där jag gjorde min abort för att höra även med dem att allt var normalt. Det var det inte enligt dem, men eftersom jag redan åkt tillbaka till Norge, så var jag tvungen att vända mig till det norska sjukväsendet.

Vid detta laget var jag lite småskraj så jag tog hjälp av en kollega så att jag skulle få veta vart jag skulle vända mig. Ett samtal och en taxitur senare och jag befann mig på Legevakten. Efter 3 timmars väntan fick jag träffa en läkare som inte bara var man och snygg utan även helt klart yngre än jag. Han var väldigt trevlig (och grundlig) men dylika män föredrar jag att de i alla fall först bjuder mig på en drink än att de stoppar sina fingrar, samt en massa riktigt osexiga instrument, i mig med en sjuksköterska stirrandes bredvid.

Nåväl, han konstaterade att allt inte stämde (no way?) så jag skickades upp till Ullevåls sykehus. Där konstaterade en kvinnlig läkare att jag hade fått en infektion i livmodern pga att all slemhinna inte sugits ut vid aborten. Dessutom konstaterade hon att eftersom aborten inte utförts i Norge utom UTOMLANDS, ve och fasa!, så var jag tvungen att behandlas som radioaktivt avfall, varpå alla upptänkliga tester var tvungna att tas (ja, även i svalg och mellan fingrarna). Därpå skickades jag hem med tre tabletter uppstuckna där den snygga läkaren tidigare knådat, med förhoppning att kroppen skulle klara ut detta själv samt med en återbesökstid dagen efter.

Min kropp lyder ingen, och särskilt inte någon läkares tafatta försök med lite tabletter, så igår fick jag åka tillbaka. Redan i dörren möttes jag av en sjuksköterska som satte på mig en mask över munnen (härefter av mig kallad munkavel eftersom jag inte vet det officiella namnet och eftersom det kändes som en munkavel) och blev ledd in i ett eget litet väntrum.

Efter ca en halvtimme kommer en ny sjuksköterska och hämtar mig. Hon är klädd i full operationsmundering. Nu får jag förklarat för mig att de pga någon norsk hälsoregel måste behandla mig som radioaktivt avfall så länge jag befinner mig på sjukhuset eftersom jag möjligtvis kan ha fört med mig någon konstig bakterie från Sverige som de är livrädda för.

Jag blir inledd i ett rum som är helt täckt i blå plast, från golv hela vägen upp till väggarna, helt till min ära. Här konstateras det återigen att jag har en infektion och rester kvar i livmodern så jag måste sövas för att kunna skrapas. Detta kan dock inte göras förrän alla andra som måste opereras redan opererats, eftersom de efter min minioperation måste sanera hela operationssalen och det skulle tydligen ta timmar.

Så, jag bli ledd till ett nytt rum, på en ny våning, där jag blir beordrad att ta av mig samtliga kläder, ta på mig en ful vit skjorta men under inga omständigheter ta av mig den munkavel jag fortfarande bär. Därefter kommer en ny sjuksköterska i full operationsutstyrsel för att sätta dropp på mig. Det fungerade såklart inte eftersom mina vener är så små så att man skulle kunna misstänka tidigare drogmissbruk, så en narkosläkare, även hon i full operationsutstyrsel, fick komma in och hjälpa till. Därefter lämnades jag åt mitt öde, dvs sudoku och mobilsamtal (ingen tv så lång ögat kunde se).

Efter otaliga timmar fick jag så komma in på operation, en hela två centimeter i diameter stor rest fick skrapas ut, och 2 timmar senare var jag utskriven. På väg ut fick jag order om att ta av mig min munkavle först när jag gått ut ur sjukhuset.

Denna omvälvande upplevelse har fått mig att fundera på några saker:
1) När är det dags att ringa tidningarna för att berätta om absurdheter inom vården?
2) Måste svenska läkar- och sjuksköterskevikarier i Norge genomgå samma behandling?
3) Hur kommer de sig att jag fick ta av mig munkavlen utanför sjukhuset? Är inte riken för ett epedimiutbrott större om jag släpps ut fritt i det norska samhället?
4) Kommer folk nu äntligen sluta tjata på mig när jag säger att jag är livrädd för sjukhus och läkare?
5) Fler läkare har nu varit inne i mig än det har varit män under mer kärleksfulla omständigheter. Är jag därför ett freak?
och slutligen
6) Vad fasiken ska behöva hända mig för att någon, NÅGON, ska skicka blommor?

 

Straff för mina synder måndag, 26 februari, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 8:56 e m

Här kommer en snabb uppdatering av mitt fysiska läge just nu:

Å har:
* En infektion i hela livmodern
* Rester efter aborten i livmodern vilket resulterar i starka sammandragningar och smärta
* Feber
* Frossa

Lösning:
* Inläggning på sjukhus av en ensam Å i Oslo
* Skrapning av livmoder
* Två starka pencillinkurer på varandra

Fasat eftermäle:
* Infertilitet

Jag är trött, ledsen och villig att gå i nunnekloster om det är det enda som hjälper. Jag orkar inte mer elände nu, det gör jag verkligen inte. 1 på 150 drabbas tydligen av detta elände. Av de som drabbas blir 15% infertila efteråt. Någon som vill satsa på en lågoddsare?

 

Im back torsdag, 22 februari, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:55 e m

Idag frossar jag i mat och godis och dricka och bakelser och allt jag kan få tag på. Till frukost åt jag fiskbullar och inlagda päron (det enda jag hade hemma) bara för att jag faktiskt kunde! Tack gode gud för att illamåendet har släppt.

Nu sitter jag och letar nytt jobb. Jag måste byta företag, och helst land när jag ändå håller på. Vad tror ni om Irland? Återgå till gamla invanda trakter? Eller ska jag ta mig tillbaka till Göteborg för gott? Eller ska jag göra något helt annat? Men hur desperat får man vara? Jag har alltid haft väldigt starka principer när det gäller vilken bransch jag ska jobba i. Men nu rycks det från tvivelaktiga håll. Är tex tobakindustrin helt omöjlig att arbeta för? Går det att försvara för sig själv?

Igår avgick Prodi. Det fick mig att tänka på italienaren. Jag har väl aldrig sagt att han försvann ur bilden? Det gjorde han i alla fall. Men jag får sms och email ibland. Det gör ont, för jag vet att han lider. Jag önskar att jag aldrig hade satt honom i den här situationen, det var inte rättvist. Men känner jag honom rätt så finns det nog tillräckligt med tröstpriser runt hörnet för att han ska kunna gå vidare. Jag hoppas bara att han inte fastnar där igen för han vill egentligen ha mer, han har bara så svårt att erkänna det.

Mr J kom hem på lunchen med pannkakor, grädde och sylt till mig. Jag känner att jag börjar bli förälskad på nytt i honom. Och det gör mig så glad.

 

Det är över nu… onsdag, 21 februari, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 12:34 e m

Det här blir ett kort inlägg. Det finns inte så mycket att säga. Nu är det klart, färdigt, over with, vad man än vill kalla det. Det var hemskt. Det gjorde väldigt ont. Det blödde mycket. Om någon vill veta detaljer på själva proceduren, läs här (det blev en kirurgisk abort för mig), själv orkar jag inte prata om det.

Nu gäller det att gå vidare. Illamåendet har redan börjat släppa. Smärtorna börjar avta. Jag ska sova lite och sedan försöka se framåt.

Tack för alla varma tankar. Tack för att ni finns. Tack.

 

Förvånad tisdag, 20 februari, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:50 f m

Den här bloggen startades för att jag behövde något att göra när jag var som ensammast i ett nytt land. Med tiden har den blivit ett sätt för mig att skriva av mig, en utloppskanal och ett ställe där jag kan säga vad jag vill utan att vara rädd för att dömas.

I snitt har jag 10 unika besökare per dag vilket i bloggvärlden ändå måste räknas som ingenting. Men det har jag aldrig sett som ett problem. Ni få läsare jag har, vet jag har lärt känna mig, och även om jag inte hade haft en endaste läsare, hade jag fortsatt skriva eftersom jag mår bra av det. Jag har varit duktig och bäst på alla möjliga andra områden här i livet, men med min blogg tävlar jag inte och det är en befrielse.

Men så igår hände något konstigt. Jag hade 91 unika besökare. Fotbollsfrun hade nämligen länkat till mina pengasvar. Den kvinnan måse ha flera tusen läsare per dag när så många klickar sig vidare till mig… Men jag och fotbollsfrun skriver inte på samma sätt eller om samma saker så jag tror inte många återkommer. Och det gör ingenting. För jag har i snitt 10 unika besökare per dag, och ni räcker gott för mig!

 

Svart måndag måndag, 19 februari, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:41 e m

Nu har jag varit hos läkaren och det var en pärs, precis som jag trodde. Mr J kunde tyvärr inte följa med, så en av mina äldsta vänner T var där som stöd. Det gick bra. Jag grät bara lite. Och läkaren behövde bara springa och hämta vatten åt mig en gång.

På onsdag ska jag tillbaka. Då följer Mr J med. Sen är det värsta över fysiskt sett. Psykiskt vet jag däremot inte hur länge jag kommer sörja. Igår grät jag i timtal, med Forrest Gump i bakgrunden. ”Life is like a box of chocolate, you never know what you’re gonna get”, sannare ord har aldrig yttrats…

Men att detta skulle påverka någon annan än Mr J och mig, hade jag inte trott. Så jag vill bara säga att jag är ledsen min lilla syster. Du skulle blivit, och kommer en dag bli, världens bästa moster.