Appearance is everything onsdag, 28 februari, 2007

Som ni ser så håller jag på och ändrar utseendet på bloggen.

Varför? Jag blev så förbaskat trött på den gamla layouten. Nu må jag arbeta inom marknadsföring men jag är ingen AD. Jag är van vid att tala om för andra att jag gillar en layout eller inte, jag brukar inte vara tvungen att göra den själv. Och den förvalda template:n som Blogger erbjuder är väl inte riktigt min smak om jag ska vara ärlig så jag tänkte jag skulle ta en och anpassa själv. Det går väl sådär.

But have patience. Det kommer. Jag ska nog lista ut hur jag får den här sidan att bli snygg om det så är det sista jag gör.

Men nu ger jag upp för idag. Jag är hungrig.

Till helvetet och tillbaka – men inga blommor

Ok. Det här blir (förhoppningsvis) det sista ”jag-är-sjuk-tyck-synd-om-mig-inlägget” på länge. Men jag tänkte ändå att någon kanske ville höra min lilla historia så här kommer den.

I söndags började jag få kramper i livmodern. Jag kände direkt att det inte var något som stämde så jag ringde Sahlgrenskas kvinnoakut. Eftersom jag inte hade någon feber och inte heller blödde så övertalade de mig att allt var normalt och att jag bara skulle vänta ut allt. Jag, fröken livrädd för sjukhus och läkare, tyckte att det lät som en bra idé.

Så i måndags åkte jag självklart tillbaka till Oslo, trots kraftiga smärtor, eftersom jag är lojal mot min arbetsgivare och tydligen tycker om att ignorera smärta. Efter några timmar på jobbet tyckte jag dock att jag borde ringa kliniken där jag gjorde min abort för att höra även med dem att allt var normalt. Det var det inte enligt dem, men eftersom jag redan åkt tillbaka till Norge, så var jag tvungen att vända mig till det norska sjukväsendet.

Vid detta laget var jag lite småskraj så jag tog hjälp av en kollega så att jag skulle få veta vart jag skulle vända mig. Ett samtal och en taxitur senare och jag befann mig på Legevakten. Efter 3 timmars väntan fick jag träffa en läkare som inte bara var man och snygg utan även helt klart yngre än jag. Han var väldigt trevlig (och grundlig) men dylika män föredrar jag att de i alla fall först bjuder mig på en drink än att de stoppar sina fingrar, samt en massa riktigt osexiga instrument, i mig med en sjuksköterska stirrandes bredvid.

Nåväl, han konstaterade att allt inte stämde (no way?) så jag skickades upp till Ullevåls sykehus. Där konstaterade en kvinnlig läkare att jag hade fått en infektion i livmodern pga att all slemhinna inte sugits ut vid aborten. Dessutom konstaterade hon att eftersom aborten inte utförts i Norge utom UTOMLANDS, ve och fasa!, så var jag tvungen att behandlas som radioaktivt avfall, varpå alla upptänkliga tester var tvungna att tas (ja, även i svalg och mellan fingrarna). Därpå skickades jag hem med tre tabletter uppstuckna där den snygga läkaren tidigare knådat, med förhoppning att kroppen skulle klara ut detta själv samt med en återbesökstid dagen efter.

Min kropp lyder ingen, och särskilt inte någon läkares tafatta försök med lite tabletter, så igår fick jag åka tillbaka. Redan i dörren möttes jag av en sjuksköterska som satte på mig en mask över munnen (härefter av mig kallad munkavel eftersom jag inte vet det officiella namnet och eftersom det kändes som en munkavel) och blev ledd in i ett eget litet väntrum.

Efter ca en halvtimme kommer en ny sjuksköterska och hämtar mig. Hon är klädd i full operationsmundering. Nu får jag förklarat för mig att de pga någon norsk hälsoregel måste behandla mig som radioaktivt avfall så länge jag befinner mig på sjukhuset eftersom jag möjligtvis kan ha fört med mig någon konstig bakterie från Sverige som de är livrädda för.

Jag blir inledd i ett rum som är helt täckt i blå plast, från golv hela vägen upp till väggarna, helt till min ära. Här konstateras det återigen att jag har en infektion och rester kvar i livmodern så jag måste sövas för att kunna skrapas. Detta kan dock inte göras förrän alla andra som måste opereras redan opererats, eftersom de efter min minioperation måste sanera hela operationssalen och det skulle tydligen ta timmar.

Så, jag bli ledd till ett nytt rum, på en ny våning, där jag blir beordrad att ta av mig samtliga kläder, ta på mig en ful vit skjorta men under inga omständigheter ta av mig den munkavel jag fortfarande bär. Därefter kommer en ny sjuksköterska i full operationsutstyrsel för att sätta dropp på mig. Det fungerade såklart inte eftersom mina vener är så små så att man skulle kunna misstänka tidigare drogmissbruk, så en narkosläkare, även hon i full operationsutstyrsel, fick komma in och hjälpa till. Därefter lämnades jag åt mitt öde, dvs sudoku och mobilsamtal (ingen tv så lång ögat kunde se).

Efter otaliga timmar fick jag så komma in på operation, en hela två centimeter i diameter stor rest fick skrapas ut, och 2 timmar senare var jag utskriven. På väg ut fick jag order om att ta av mig min munkavle först när jag gått ut ur sjukhuset.

Denna omvälvande upplevelse har fått mig att fundera på några saker:
1) När är det dags att ringa tidningarna för att berätta om absurdheter inom vården?
2) Måste svenska läkar- och sjuksköterskevikarier i Norge genomgå samma behandling?
3) Hur kommer de sig att jag fick ta av mig munkavlen utanför sjukhuset? Är inte riken för ett epedimiutbrott större om jag släpps ut fritt i det norska samhället?
4) Kommer folk nu äntligen sluta tjata på mig när jag säger att jag är livrädd för sjukhus och läkare?
5) Fler läkare har nu varit inne i mig än det har varit män under mer kärleksfulla omständigheter. Är jag därför ett freak?
och slutligen
6) Vad fasiken ska behöva hända mig för att någon, NÅGON, ska skicka blommor?

Straff för mina synder måndag, 26 februari, 2007

Här kommer en snabb uppdatering av mitt fysiska läge just nu:

Å har:
* En infektion i hela livmodern
* Rester efter aborten i livmodern vilket resulterar i starka sammandragningar och smärta
* Feber
* Frossa

Lösning:
* Inläggning på sjukhus av en ensam Å i Oslo
* Skrapning av livmoder
* Två starka pencillinkurer på varandra

Fasat eftermäle:
* Infertilitet

Jag är trött, ledsen och villig att gå i nunnekloster om det är det enda som hjälper. Jag orkar inte mer elände nu, det gör jag verkligen inte. 1 på 150 drabbas tydligen av detta elände. Av de som drabbas blir 15% infertila efteråt. Någon som vill satsa på en lågoddsare?

Im back torsdag, 22 februari, 2007

Idag frossar jag i mat och godis och dricka och bakelser och allt jag kan få tag på. Till frukost åt jag fiskbullar och inlagda päron (det enda jag hade hemma) bara för att jag faktiskt kunde! Tack gode gud för att illamåendet har släppt.

Nu sitter jag och letar nytt jobb. Jag måste byta företag, och helst land när jag ändå håller på. Vad tror ni om Irland? Återgå till gamla invanda trakter? Eller ska jag ta mig tillbaka till Göteborg för gott? Eller ska jag göra något helt annat? Men hur desperat får man vara? Jag har alltid haft väldigt starka principer när det gäller vilken bransch jag ska jobba i. Men nu rycks det från tvivelaktiga håll. Är tex tobakindustrin helt omöjlig att arbeta för? Går det att försvara för sig själv?

Igår avgick Prodi. Det fick mig att tänka på italienaren. Jag har väl aldrig sagt att han försvann ur bilden? Det gjorde han i alla fall. Men jag får sms och email ibland. Det gör ont, för jag vet att han lider. Jag önskar att jag aldrig hade satt honom i den här situationen, det var inte rättvist. Men känner jag honom rätt så finns det nog tillräckligt med tröstpriser runt hörnet för att han ska kunna gå vidare. Jag hoppas bara att han inte fastnar där igen för han vill egentligen ha mer, han har bara så svårt att erkänna det.

Mr J kom hem på lunchen med pannkakor, grädde och sylt till mig. Jag känner att jag börjar bli förälskad på nytt i honom. Och det gör mig så glad.

Det är över nu… onsdag, 21 februari, 2007

Det här blir ett kort inlägg. Det finns inte så mycket att säga. Nu är det klart, färdigt, over with, vad man än vill kalla det. Det var hemskt. Det gjorde väldigt ont. Det blödde mycket. Om någon vill veta detaljer på själva proceduren, läs här (det blev en kirurgisk abort för mig), själv orkar jag inte prata om det.

Nu gäller det att gå vidare. Illamåendet har redan börjat släppa. Smärtorna börjar avta. Jag ska sova lite och sedan försöka se framåt.

Tack för alla varma tankar. Tack för att ni finns. Tack.

Förvånad tisdag, 20 februari, 2007

Den här bloggen startades för att jag behövde något att göra när jag var som ensammast i ett nytt land. Med tiden har den blivit ett sätt för mig att skriva av mig, en utloppskanal och ett ställe där jag kan säga vad jag vill utan att vara rädd för att dömas.

I snitt har jag 10 unika besökare per dag vilket i bloggvärlden ändå måste räknas som ingenting. Men det har jag aldrig sett som ett problem. Ni få läsare jag har, vet jag har lärt känna mig, och även om jag inte hade haft en endaste läsare, hade jag fortsatt skriva eftersom jag mår bra av det. Jag har varit duktig och bäst på alla möjliga andra områden här i livet, men med min blogg tävlar jag inte och det är en befrielse.

Men så igår hände något konstigt. Jag hade 91 unika besökare. Fotbollsfrun hade nämligen länkat till mina pengasvar. Den kvinnan måse ha flera tusen läsare per dag när så många klickar sig vidare till mig… Men jag och fotbollsfrun skriver inte på samma sätt eller om samma saker så jag tror inte många återkommer. Och det gör ingenting. För jag har i snitt 10 unika besökare per dag, och ni räcker gott för mig!

Svart måndag måndag, 19 februari, 2007

Nu har jag varit hos läkaren och det var en pärs, precis som jag trodde. Mr J kunde tyvärr inte följa med, så en av mina äldsta vänner T var där som stöd. Det gick bra. Jag grät bara lite. Och läkaren behövde bara springa och hämta vatten åt mig en gång.

På onsdag ska jag tillbaka. Då följer Mr J med. Sen är det värsta över fysiskt sett. Psykiskt vet jag däremot inte hur länge jag kommer sörja. Igår grät jag i timtal, med Forrest Gump i bakgrunden. ”Life is like a box of chocolate, you never know what you’re gonna get”, sannare ord har aldrig yttrats…

Men att detta skulle påverka någon annan än Mr J och mig, hade jag inte trott. Så jag vill bara säga att jag är ledsen min lilla syster. Du skulle blivit, och kommer en dag bli, världens bästa moster.

Första (och enda?) listan fredag, 16 februari, 2007

Jag är inget stort fan av att svara på blogglistor. Men Fotbollsfruns tankar kring pengar är onekligen intressanta så här kommer mina svar:

Har pengar ett egenvärde?
Ja, för mig har det de. Eftersom jag är uppvuxen i en missbrukarfamilj så vet jag vad det innebär att inte ha några pengar. Pengar är trygghet för mig . Med pengar = mat. Utan pengar = hungrig.

Hur mycket sparar du varje månad?
Jag är värdelös på att spara pengar. Med en civilekonomexamen i grunden så borde jag väl vara bättre, men nej, jag sparar i regel ingenting. Jag tror det beror på min något naiva filosofi att allt ordnar sig, samt att jag tjänar bra. När jag pluggade sparade jag, eftersom jag visste att en oplanerad utgift skulle slå hål på min budget, men idag vet jag ju att jag klarar mig ändå så jag antar att jag har blivit lat.

Tråkigt jobb och 35800/ månad eller roligt jobb och 16500/ månad?
Enormt svår fråga. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska svara. Under en kort period skulle jag säga tråkigt jobb och hög lön. Men om jag ska tänka långsiktigt så har jag hellre ett roligt jobb och låg lön. Drömmen är ju att kunna kombinera båda. På vissa områden har jag redan lyckats, på andra inte.

Sparade dina föräldrar till dig?
Nej, inte en krona. Mina föräldrar separerade när jag var 5 och bodde därefter 50 mil ifrån varandra. Min mamma hade inte möjligheten att spara med tanke på våra omständigheter, min pappa hade inte viljan. Men jag har aldrig känt en sorg över det. Min sorg har istället berott på för lite ömhetsbevis. Hellre än genomärlig kram från min pappa än 100 000 kronor från samme man.

Om du fick önska en fantasisumma in på kontot, hur stor skulle den vara och hur skulle du använda pengarna?
10 000 000.
Hur? Ja, betala av csn och billån, köpa en lägenhet i Göteborg och bjuda mina närmaste på resor. Om det blev något över skulle jag spara de pengarna till mina framtida barns framtid. De skulle aldrig få de pengarna rätt i fickan utan jag skulle använda pengarna till mina barn när de hade de svårt, exempelvis som stöd under utbildning.

Men jag skulle vilja lägga till en fråga som jag ofta upplevt som känslig i min vänskapskrets.

Gemensam eller delad ekonomi?
Delad. Är man tillsammans med någon anser så delar man på allt, även sina pengar. För mig är delad ekonomi som att säga att man inte satsar fullt ut, och jag skulle aldrig kunna leva på det viset. Mr J och jag har alltid haft delad ekonomi. 80 % av vår tid tillsammans har jag tjänat mest. Vi har aldrig bråkat om pengar. Vårt val upprör ofta andra och jag har aldrig förstått varför. Avundsjuka kanske?

Torsdagstankar torsdag, 15 februari, 2007

Livet går vidare. Överallt rullar allt på som vanligt. Och även om jag mår fysiskt och psykiskt sämre idag än för några månader sedan, så finns det andra saker som upptar mina tankar.

Jag förundras över den norska logiken att inte ploga bort snö från trottoarer etc utan bara sanda ovanpå snölagret. Det är väl därför fotriktiga, vadderade (heter det så?) vinterkängor är så otroligt populära här. Jag snubblar däremot runt i sörjan. Fåfängdheten sitter för djupt.

I mitt badrum luktar det mögel. Jag har på alla sätt försökt bli av med lukten. Jag har skrubbat i alla avlopp, använt klorin, spolat vatten, bett till gud, ja allt, men lukten bara kommer tillbaka. Illamående+illaluktande badrum=kräkningar, så jag undviker att gå på toaletten in i det längsta. På fredag kommer Mr J som räddaren i nöden. Han ska köra hem mig till Göteborg och ta bort lukten.

Jag har upptäckt den danska gräddosten. Vet inte om den finns i Sverige (har aldrig sett den) men till kvällsmat igår åt jag gräddost och drack vatten. Hur gott som helst.

Slutligen kan jag meddela att en fiskmås flyttat in på balkongräcket utanför mitt kontorsfönster. Den vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag undrar vad den tänker på. Av någon anledning får den mig att bli sugen på korv. Jag tror det beror på en artikel jag läste en gång. Det är konstigt vad hjärnan bestämmer sig för att lägga på minnet ibland…

Särlek onsdag, 14 februari, 2007

Alla hjärtans dag. Idag har jag och mr J hållt ihop i 7 år och 7 månader. Det är ett tag. Eller ingen tid alls. Beror ju helt på vem som uttalar sig…

Jag kommer ihåg vårt första ”alla hjärtans dags firande”. Vi bodde på Irland då. Jag jobbade som servitris och Mr J som diskare i en mycket fin restaurang på ett mycket fint hotell. Alla hjärtans dag firas otroligt stort på Irland och eftersom vår restaurang var den lyxigaste i trakten så var vi så klart fullbokade. Jag var så klart sjuk, ordentligt sjuk. Men jag hade inga fler semesterdagar att ta ut så det var bara att pallra sig till jobbet (Vad då sjukledighet? Fanns inte, sorry…).

Överallt i restaurangen var det dukat två-bord. Jag hade 12 bord att servera. Det är ganska mycket när alla äter 5-rätters. Eftersom jag var sjuk fick jag med jämna mellanrum springa ut i gränden utanför och kräkas, men det var bara att bita ihop.

Mitt i all denna röra så hör jag helt plötsligt ett ooo-aaaa i köket. En bartender (som även extraknäckte som blomsterutkörare) hade en stor bukett i handen. Han räckte över den till mig när jag kom in. Den var från Mr J.

Inatt klockan 00:01 fick jag ett sms. Det stod:
Jag älskar dig min vackra kvinna. Jag saknar dig min blivande fru. Får jag vara din Valentin? Idag år sju plus sju… Din nallebjörn för alltid. Kram/ Gubben

Han har en jäkla förmåga att få mig att le när det är som jobbigast den där Mr J.

DET är hans bästa egenskap.