Peppar, peppar söndag, 31 augusti, 2008

Jag fånler när jag känner att jag luktar som honom. Och jag vågar knappt skriva ut orden för jag är så rädd för att jinxa det här. Men jag är betuttad. Sådär barnsligt betuttad. Sådär så att jag inte ens kan komma på ett namn för honom att använda i bloggen.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för ingenting har egentligen hänt. Han har bara fått mig att tappa fotfästet lite. Ruckat på mitt sätt att vara. För han är så försiktig att jag nästan bäst kan likna det här vid hur det var att på avstånd betrakta den man tyckte om på högstadiet. Vi har nämligen inte ens hållt varandra i handen än. För bränt barn skyr elden, och han är väldigt bränd, så jag låter honom visa takten.

Så jag vet inte så mycket än. Jag vet bara att han är fin. Försiktig. Väldigt väldigt klok. Och att jag är en idiot om jag stressar honom just nu.

Spraydate är ett lustigt ställe söndag, 24 augusti, 2008

Spraydate: Tidsfördriv, singeldagis och ibland humorsajt.

Dagens roligaste mail:
Hej… Är du dominant av dig? Gillar att bestämma i ett förhållande? Jag menar alltså inte sexuellt, utan rent allmänt. Konstigt nog verkar det vara väldigt svårt att hitta en sådan tjej.

Som du kanske förstår är jag undergiven. Så vill du ha en lydig pojke som gör som han blir tillsagd så är jag ett bra val! Även om jag kan behöva tuktas en del… :-$

(Om du redan fått det här kan du ignorera det. Svara ej heller om du bara skriver ”inte intresserad”. Jag förstår att du inte är det om du inte svarar!)

K-A-T-A-S-T-R-O-F!!! lördag, 23 augusti, 2008

Tre personer har det senaste dygnet kallat mitt sätt att uttrycka mig något pretentiöst.

Well, fuck it. Just nu sitter jag här och funderar på att gå ner till Konsum och köpa 2 kg godis. Varför det? Jo, my mother fucking best assets are melting away!

Eller som jag skulle säga på ett mer pretentiöst sätt: Det är attans så förargligt när insikten slår en att en avig bieffekt av att gå ner i vikt är att även en vacker byst reducerar sitt omfång.

Fan.

Det där om att få arga mail från ens lillasyster och inte kunna sluta le för att hon är så söt… fredag, 22 augusti, 2008

Inte för att vara sån, men som jag sagt ALLA DÖR ELLER HAMNAR I OLYCKOR NÄR DE KÖR MC! SÅ HÅLL DIG BORTA!

Btw, de är förresten de som säger att de kör försiktigt och ALDRIG utsätter sig för något och är jättebra på att köra mc som kör ihjäl sig eller blir handikappade. Harry var en nonchalant jävel som sa att han ALDRIG skulle hamna i en olycka. Så, vad händer?

SLUTA KÖR MOTORCYKEL!

Nu har förståndiga lillasyster talat.

Och jag bara maler

Via jobbchat:

Å: Men vet du vad som slog mig? Om han hade dött hade jag förmodligen inte fått veta det
Kollega/vän: Det är ju en möjlighet, ja.
Kollega/vän: Svårt det där. Har lärt mig att man ska ha ett ICE-nummer i sin telefon. In Case of Emergency.
Å: Ja.. Men om jag dog, inte fan hade någon ens tänkt tanken att ringa honom heller, så…
Kollega och vän: Nej. Är det ett problem då?
Å: Egentligen inte. Men jag är översentimental och har svårt att klippa band
Kollega/vän: Jag vet.
Å: Inte så svårt att undgå antar jag…
Å: Men ok, nu har jag skickat blommor. Han har en mamma, en flickvän (tror jag) och vänner som tar hand om honom. Jag vill inte ha honom. Så varför känner jag att jag inte gjort nog?
Kollega/vän: För att du är Å.
Kollega/vän: Du har gjort nog.

Drama queen och karma

Okej, jag tog i lite från tårna när jag skrev det förra inlägget. Jag är väldigt svart eller vit, allt eller inget, så när jag inte känner någonting så kan det tänkas vara så att jag även överdriver den känslan något. Typ.

However, nu är jag lite skärrad. Harry har nämligen varit med om en allvarlig mc-olycka. Han har punkterat lungan och brutit revben och skuldra och axel och arm och ryggkotor och jag vet inte allt och är allmänt dålig. Och varenda del av min omtänksamma sida skriker hjälp honom! Gör något! Rädda honom! Allt förnuft säger nej, håll dig därifrån, det är inte ditt jobb och det finns andra som tar hand om honom, men jag kan inte låta bli att tänka att jag inte ska sitta vid sidlinjen och ignorera en spelare på planen, även fast jag vet att det inte skulle uppskattas om jag sprang in med en vit flagga. Det är inte bra att jag tänker som så, och jag försöker slå undan tankarna. Det går sådär.

Men (!) jag tolkar det ändå som ett litet hälsotecken att en liten elak röst viskar någonstans längst inne Karma’s a bitch. He had it coming. För att se det som att jag börjar bli cynisk, det vägrar jag.

Update: I’m a sucker. Jag vet. Men jag kunde inte låta bli. Jag är inte hjärtlös. Så nu har jag skickat blommor. Inte för att han kommer uppskatta gesten utan för att det är sådan jag är. Punkt.

Likgiltig onsdag, 20 augusti, 2008

Likgiltig. Kommer inte på ett bättre ord. Det finns inget att skriva om för jag måste bry mig tillräckligt mycket om något för att jag ska vilja skriva. Som vanligt är allt rörigt, oroligt, problematiskt. Men, konstigt nog Bryr. Jag. Mig. Inte. Jag bryr mig så lite att jag sedan i söndags har sovit i soffan av den enkla anledningen att jag inte orkar bädda rent i sängen. Jag bryr mig så lite att jag har slutat äta kvällsmat, och ger liksom upp efter lunch eftersom jag inte orkar bry mig om mat. Jag träffar mina vänner, jag gör roliga saker, men jag blir inte längre frustrerad om ingenting händer. Jag bryr mig helt enkelt inte längre om vad jag gör eller inte gör. Jag kan både bli ledsen, och glad, men jag bryr mig inte om vilken känsla som infinner sig. Om det blir bra, eller dåligt.

Kanske borde jag vara orolig. Men ärligt talat bryr jag mig inte.

Det där om hur mitt liv funkar måndag, 18 augusti, 2008

Jag vet inte riktigt om otur är rätt ord egentligen. Det är bara det att allt märkligt som kan hända självfallet måste, utan undantag, hända mig.

När Nini och jag så gick vår egenhändigt ihopplanerade mc-kurs, så var det klart att något var tvunget att hända. Märkligt nog var det hon och inte jag som körde av vägen (fast det är kanske inte så märkligt eftersom det skulle varit för uppenbart annars) men nu i efterhand är det nog ändå jag som sitter med konstigast men. Min högerhand är nämligen kloformad. Elva dagar efter avslutad kurs.

I början skrattade vi åt det. Det gör nämligen inte ont och det såg mest ut som att jag hade kramp i handen eller något dylikt men eftersom det aldrig släpper och jag numera har noll kraft i handen så började jag bli orolig (plus att det är så jäkla besvärligt att exempelvis inte kunna torka sig med höger hand vid toalettbesök). Jag ringer därför min sjukvårdsförsäkringskontakt och ber dem boka en tid.

Nu är det snart fixat trodde jag i min enfald. Men nej, här slår den så kallade ”oturen” till igen. Jag tänkte nämligen vara lite hurtig så här på morgonen och gå till mitt läkarbesök som jag har 08:20. Därför tog jag mig in på eniro.se för att se exakt var det var jag skulle gå (ha i åtanke att jag bara bott i Stockholm i knappt ett år och därför inte hittar till så värst många ställen). Men det finns gränser på hur hurtig jag är. Det stället jag har blivit inbokad på ligger nämligen i, får jag be om en trumvirvel, GÖTEBORG.

Så, nu måste jag vänta på att få tag på sjukvårdsförsäkringskontakten som har telefontid från 08:00 för att se hur fan de tänkte samt få en ny tid, förhoppningsvis i STOCKHOLM.

Suck. Ibland blir jag så förbannat trött på att vara jag.

Update:

Fick ny tid, i Stockholm. Har precis varit där. Tydligen har en nerv kommit i kläm så illa så att de förmodligen måste operera. Om det nu alls går att göra något åt saken, de var osäkra. Ska göra fler tester senare i veckan, men just nu har min högerhand ca 10% av den styrka den borde ha. Allt på grund av att jag gasat lite och bromsat lite.

Jag upprepar: Ibland blir jag så förbannat trött på att vara jag.

Ajajajajajaj torsdag, 14 augusti, 2008

Helvete. Jag håller på att gå i bitar av kåthet. Jag tror jag får avboka måndagens fika, alternativt köpa en ny leksak till helgen.

Nämen hoppsan! onsdag, 13 augusti, 2008

Ojojoj. Big news. Söker tillbaka för att kunna länka till rätt inlägg när jag berättar detta och ser att nämen, har jag inte skrivit om det? Jaja, så blir det ibland. Jag får helt enkelt ta det från början.

Precis mellan min Australienresa och Harry-episoden så utspelade sig Fuckfest 2008 i min lägenhet. Jajamensan, en bättre beskrivning än så kan jag faktiskt inte komma på. För helvete vad vi knullade. As if there was no tomorrow… Och med vi menar jag, hmmm, vi kan kalla honom mr Out of Town och jag. Han körde snällt sisodär 20 mil för att sätta på mig i 32h, utan att ha träffat mig innan. Det var förbannat skönt, och välbehövligt. Men, där stannade det. Han åkte hem, och vi hördes inte mer. No hard feelings.

Nyss hörde han av sig igen. Han ska tydligen vara i krokarna på måndag och undrade om jag hade lust att ses. Jag svarade att det vore trevligt med en fika.

Nu funderar jag på vilken del av Stockholm som ligger längst ifrån Kungsholmen och vilka caféer som kan tänkas ligga där. För även om jag vet att kvällen skulle kunna vara oh so nice så har jag gett mig själv ett löfte. Inget mer meningslöst sex. Och att vara i mina egna kvarter skulle, eh, kunna göra lockelsen lite svår att motstå.

Fast drömma mig bort lite kan jag nog ändå tillåta mig själv…