Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Telegram söndag, 30 september, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 4:47 e m

Jag lever. Stopp.

Det har varit lite mycket. Stopp.

Jag är utflyttad, inflyttad, förvirrad och trött. Stopp.

Internet och dator fattas mig. Stopp.

Återkommer med mer information snart. Klart slut.

 

Problem fredag, 14 september, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:39 f m

Idag är min sista dag på jobbet. Jag ska alltså åka hem till Göteborg ikväll, med mina saker som enda följeslagare. Det har dock uppstått några problem.

1. Jag har fler saker kvar häruppe än jag hade räknat med. Jag har ingen aning om hur jag ska få hem allt per tåg.

2. Det var meningen att jag skulle packa under veckan. Men jag har inte mått så bra, därför är väldigt lite de facto packat.

3. Det var även meningen att jag skulle hunnit flyttstäda. Se punkt 2 för förklaring till varför detta inte är gjort.

4. Mr. J kan under inga omständigheter hämta mig i Oslo ens med en hyrbil (vi har sålt vår ena bil och jag har kvaddat den andra), pga orsaker vi inte behöver gå in på här.

5.  Jag vet inte vem annars jag ska fråga om hjälp, för alla vänner är antingen upptagna eller bortresta.

6. Och jag kräktes precis, i min papperskorg här inne på kontoret.

 

Tolkning tack torsdag, 13 september, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 1:35 e m

Inatt drömde jag att jag födde barn, men inte vilket barn som helst, utan jag födde L, mr. J:s lillasyster. Hon fyller snart 2 år, och jag födde henne i nuvarande storlek. Needless to say sprack jag ganska mycket, men det gjorde inte ont. Sedan ammade jag henne, vilket var behagligt.

Vad fasiken betyder denna dröm?  Några tolkningar?

 

En gång, för länge sedan onsdag, 12 september, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 4:26 e m

När jag var liten fullkomligt slukade jag böcker, av alla dess slag. Helst skulle de vara sorgliga, ha en dyster underton, och handla om livet för längesedan. Jag läste och fantiserade mig bort till en annan tid, till ett annat liv, och föreställde mig hur jag någon gång kanske levt som fattighjon eller tjänare, för fattig såg jag mig nämligen alltid som. Livet skulle vara hårt, flickan i boken skulle möta mycket motgångar, för då kunde jag känna igen mig. Favoritbarnboken var Spelar min lind, sjunger min näktergal och senare, sådär i lågstadiet, Kulla-Gulla serien.

Min styvfars föräldrar hade ett litet rött torp på landet. I närheten hade några släktingar en bonngård med kor och det var där mjölken fanns. Min syster älskade livet där ute på landet, ”kusinerna” var jämngamla med henne och hästintresset stort, men jag vantrivdes oftast och satt mest under något träd och läste en bok när jag var där. Men så när mjölken skulle hämtas, så kom min ljusglimt.

Då fick man nämligen gå med en sådandär gammal mjölkkanna ner till bonngården och fylla den med färsk, opastoriserad mjölk. Jag älskade att gå längs med grusvägen ner till bonngården, förbi det där rucklet som stod längs vägkanten och som i mina fantasier var mitt hus, tralla på någon sång och svänga mjölkkannan fram och tillbaka. Jag svängde med min låtsaskjol, låtsades ha ett huckle på huvudet, och såg framför mig hur en bondson skulle finna mig, rädda mig, och gifta sig med mig. När jag tänker tillbaka var vädret alltid vackert, myggen få, och det luktade sådär som det bara kan göra på landet.

Det är nog mitt finaste barndomsminne.

Men tack gode gud att drömmar ibland inte slår in. Jag som bondmora? Fy och ve.

 

Igår

Filed under: Uncategorized — Å @ 1:43 e m

Igår träffade jag två andra karriäristinnor på Hells Kitchen i Oslo. Vi pratade jobb, vad som rör sig, vilka som rör på sig, och så pratade vi om en affärsidé. Det hela kändes……tomt. Jag vet inte, jag är stolt över vad jag har uppnått hittills, jag är stolt över mitt cv, jag är stolt över mina resultat, men i det stora hela, ja, who fucking cares?

De andra två satt och beklagade sig föraktfullt över sina gamla vänninor som inte har någon drivkraft, någon ambition, någon karriärslusta, som tycker att avla barn är det finaste som finns och jag, jag satt mest och kände mig äcklad. För vem fan är vi att döma? Några av mina lyckligaste vänner är helt klart de som allra minst vet vad de vill göra, de som bara flyter, de som bara tar dagen som den kommer, och de som precis skaffat familj.

Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, så jag sa det högt.

Det blev tyst.

Sedan skrattade den ena.

Jag ursäktade mig själv och gick hem.

 

Snyft tisdag, 11 september, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:07 f m

Igår var jag så hormonstinn att jag nästan skrämde mig själv. Nog för att jag kan vara blödig ibland, men det finns gränser. Igår grät jag nonstop mellan 19 och 24. Under samma tid pratade jag med vänner i telefon.

H: Ska jag sätta mig på ett flyg och komma upp i helgen?

Å: Snyft. Nej, det behövs inte.

H: Vad kan jag göra då?

Å: Snyft. Ingenting. Eller jo, säg något snällt.

H: Nåt snällt.

Å: Snyft. Tack.

E: Vad kan jag göra?

Å: Snyft. Ingenting. Eller jo, ge mig en komplimang.

E: Lång tystnad. Det finns ingen som skrattar så vackert som du skrattar.

Å: Snyft. Men nu gråter jag ju.

E: Skrattar. Ja, men du ville ju ha en komplimang.

Å: Snyft. Det är synd om mig.  

P: Du, inget blir bättre av att du är ynklig, det vet du.

Å: Fuck you, jag måste väl få vara ynklig ibland jag med?

P: Haha, jag fick dig i alla fall att sluta gråta! Det är bättre att vara förbannad än att gråta, eller hur?

Å: Tystnad. Snyft. Klick.

P: Ringer upp igen. Förlåt. Jag menade inget illa, vad kan jag göra?

Å: Snyft. Säg något snällt.

P: Du får fina tuttar när du är gravid!

Å: Tystnad. Snyft. Klick.

Och så höll det på, samtal efter samtal, tills jag somnade i soffan framför valvakan på TV.

 

Saknad måndag, 10 september, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 7:18 e m

Och jag tänker på allt jag kommer sakna.

Vårt sätt att prata, våra ord, våra uttryck. Ovanan att lägga till ett s i slutet av alla ord och att översätta allt så att det blir svengelskt. Christmust. Mornas. We scream, you scream, ice cream. Din hand på mig. Ditt sätt att se på mig. Dina ögon som skrattar mer än någon annans ögon kan skratta. Hur du vet vad jag tänker utan att jag behöver säga någonting. Och hur du alltid överraskar. Våra semestrar. Ditt tålamod när det gäller saker jag fascineras över. Din fascination över saker jag inte förstår men som jag älskar att höra dig prata om. Din mat. Våra jular.

Men så tvingar jag mig själv till att tänka på allt det där andra. Det som gör att vi hela tiden hamnar här. Det som gör att jag behöver något annat. Och jag tvingar mig själv att se förbi dig och se mig. Att jag kan vara jag utan dig. Att det finns en Å även utan mr. J. Och så gråter jag, över det jag lämnar, och över det jag förlorar.

Kanske är det en sorgeprocess jag måste gå igenom.

Jag är inte van att gå igenom sådana utan dig.