Promenera mera onsdag, 30 augusti, 2006

Jag har försökt få in som vana att alltid gå fram och tillbaka till jobbet. Jag har ungefär 2 km enkel väg och det brukar ta ca 25 minuter. Jag kan inte tänka mig en vackrare promenadväg än min och därför har det inte varit så svårt att få motivation till att gå till jobbet.

Jag bor i Briskeby eller Uranienborg, har inte riktigt klurat ut vilken del jag tillhör än, och där jag bor finns fullt av små mysiga affärer och caféer. Dessutom finns det flera skolor så jag börjar min dag med att möta glada och trevliga små barn. Därefter passerar jag slottet med dess vackra trädgårdar och mycket lustigt klädda vakter. Ner mot Karl Johan brukar jag alltid möta japaner som går och fotograferar och medan jag strosar nerför paradgatan så kan jag kika lite i affärerna. Väl på mitt jobb kan jag sedan titta ut över allt folk som springer endera hit eller dit. Jag blir alltså ganska glad varje gång jag går till/från jobbet och det måste jag säga är ganska mysigt.

För mig var det i början dock ganska förvånande att jag inte (som jag skulle varit i Sverige) var ensam. Norrmän är nämligen ett vandrande och cyklande folk. Överallt brukar jag möta människor gåendes eller cyklandes på väg mot sina arbeten och detta fascinerar mig. Överviktiga människor ser jag i stort sett aldrig. De jag har sett i Oslo är enligt min erfarenhet i stort sett alltid turister, då speciellt från USA.

Det jag är fascinerad över och funderar över är helt enkelt: hur kommer det sig att vi svenskar är så lata när våra grannar norrmännen är sådana vardagsmotionärer?

Matprat tisdag, 29 augusti, 2006

Jag är svensk. Jag måste ha en ordentlig måltid mitt på dagen, annars svimmar jag av näringsbrist vid tresnåret. Detta faktum roar dagligen mina kollegor.

Norrmän äter nämligen smörgåsar till lunch, ett sk matpacke. Man kan tom köpa sig ett matpacke på ICA och det innehåller vanligtvis smörgåsar med olika pålägg. Och vilka pålägg sen… Här på kontoret är fiskepudding favoriten. Jag har smakat och kan jämföra det närmast med fiskbullar utan sås fast i formatet av en korv (se bild till höger). Däruppå lägger man rötbetor. Vattnas det i munnen någon? Andra favoriter är makrill i tomatsås med apelsinmarmelad på, olika former av skaldjursröror med en bit ost på eller helt enkelt knallbrun, hård getost (Gudbrandsdalsost).

Till skillnad från alla andra tar jag med mig matlåda hemifrån vilket alltid diskuteras. Det börjar med att jag sätter in maten i micron. Runt omkring mig hör jag folk fråga varandra vad det är som luktar så konstigt. Vid själva uppätandet av min mat stirras det som små frågande barn och jag brukar få deklarera exakt vad jag äter samt hur och när jag hunnit laga detta. Slutligen brukar någon yttra: Vil du ikke bli norsk?

I couldn’t help but wonder: Vad gör norrmännen själva med sina rester? Och varför får jag inte göra vad jag vill med mina?

Bankrundtur onsdag, 23 augusti, 2006

Sista veckorna har inte varit så värst roliga. Allt har gått emot mig och jag tyckte att ni kunde bli besparade av eländet. Så här kommer en uppmuntrande post, eller inte.

För att få lön i Norge måste jag ha ett norskt bankkonto. Eftersom det har dragit ut så på tiden att få ett personnummer har jag inte kunnat ordna det förrän nu. Idag hade jag lite tid över så jag bestämde mig för att gå runt hos lite olika banker för att sedan bestämma mig för den bästa.

Enligt Myers Briggs personlighetstest är jag en ENFP-personlighet. Vad det innebär i sådana här fall är att jag går runt och samlar all information som jag tycker mig behöva för att fatta ett beslut, och sedan stuntar jag i all praktisk information det och bara går på känsla. Mr J brukar bli ganska trött på mig eftersom han inte förstår varför jag slösar så mycket tid på att samla information om jag ändå inte tänker använda det men sådan är jag.

Följaktligen gick jag/hörde jag av mig till alla banker jag kunde:

• Skandiabanken ville inte ha mig som kund eftersom jag inte är folkbokförd i Norge
• Postbanken hade bäst villkor men den jag träffade var så tråkig
• Nordea var dyrast och krävde rekommendationsbrev från min svenska bank
• DnBNor var ganska bra men hade en otroligt otrevlig kassatjänsteman
• Handelsbanken hade ok villkor men en väldigt snygg handläggare

Gissa vilken jag valde? Jajamensan.

Hallelulja torsdag, 10 augusti, 2006

Den här veckan har varit helt galen. Jag har hur mycket som helst att göra på jobbet och absolut ingen inspiration. Dessutom lider jag av konstant lock i mitt högra öra som bara blir mer och mer irriterande…

”Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur” sjöng Lisa Nilsson för sisådär 10 år sedan och det måste ju stämma i mitt fall. Utanför mitt kontor står nämligen en kör (förstärkta av alla möjliga elektroniska saker) och sjunger psalmer. Om och om och om igen.

This is definitely NOT my week.

Back to reality tisdag, 8 augusti, 2006

Så var man tillbaka på jobbet… Gårdagens hitresa var en upplevelse i sig så den får jag väl börja med att berätta om.

Tåget till Oslo skulle gå 06:45. Morgontrött som jag är tog det ett tag innan jag kom upp ur sängen. Som tur var hade jag packat väskan (nyinhandlad resväska modell större) redan i söndags så jag behövde inte stressa, eller så hade jag tänkt i alla fall.

Frukost måste jag ju i alla fall äta, tänkte jag där på morgonen, och det enda jag hade hemma var havregryn, varför havregrynsgröt (utan mjölk) blev mitt val. Det fick jag behålla i magen i ca 10 sekunder. Sedan kräktes jag. Eftersom ni, mina tre trogna läsare, inte känner mig så kan jag meddela att jag kräks ganska lätt så det var inte hela världen. Om det bara hade stannat där det vill säga.

Vid det laget hade jag börjat bli stressad så jag satte mig på en pall i hallen för att ta på mig mina skor. Pallen gick sönder och ett av pallbenen trycktes upp i min högra skinka. Jaja tänkte jag, bara att ta mig vidare.

Den nyinhandlade väskan (modell större) hade jag packat till bredden med kläder, skor och bröllopstidningar, varför den var ganska tung. Men eftersom det var så bra hjul på den, tänkte jag kvällen innan att det inte skulle vara några problem. Problemet slog mig när jag kom utanför dörren. Vi bor på tredje våningen (utan hiss) och jag orkade inte ens lyfta väskan en meter. Lösningen: skjut väskan nedför en trappa i taget. Resultat: repig väska, en massa oljud och en genomsvettig Å.

Jag kom hur som helst till spårvagnen där jag lyckades få på väskan och sedan till tåget där jag även där lyckades få upp väskan. Då känner jag plötsligt att jag måste kräkas igen varpå tågtoaletten och jag gjorde oss bekanta med varandra.

Därefter inser jag att väskan är för bred för att kunna rullas i tåggången och till skillnad från SJ så har NSB ingen stans att ställa väskorna förutom inne i vagnarna. Följaktligen fick väskan återigen finna sig i att skjutas/släpas fram. Notera: INGEN erbjöd sig att hjälpa till.

Väl framme i Oslo lyckades jag få av väskan men i rulltrappan ner till utgången slår jag i elektriska knölen på armbågen. Ajajajajaj tänkte jag men svensk som jag är låtsades jag om som att inget hade hänt.

Levande kom jag till kontoret där innetemperaturen visade 31 grader. Med andra ord var det inte svårt att bestämma sig för att gå hem lite tidigare. Bestämde mig för att ta spårvagnen hem. Helt otroligt nog erbjuder sig den norske spårvagnsföraren att lyfta upp (och sedan även ner väskan från spårvagnen).

Väl framme i min norska lägenhet bestämmer jag mig för att gå och handla mat. Trött som jag var köpte jag bara färskpasta, pastasås för uppvärmning samt bröd. När jag kom hem var jag helt utsvulten så jag ställde mig och lagade maten på en gång. När maten var klar skulle jag bara ta fram en tallrik och när jag gjorde detta ramlade ett glas ner på diskbänken, exploderade och glassplittror hamnade överallt. Ja, även i min nylagade pasta och pastasås. Kvällsmaten min fick alltså bestå av bröd och vatten.

Somnade omedelbart därefter och vaknade imorse med en ”skinkkaka” (typ lårkaka), stort blåmärke på armbågen, träningsvärk i hela kroppen och en hunger jag inte kan beskriva.

Men, men, jag hade i alla fall tur med vädret.

Lärdom nummer fem: Om du har otur redan på morgonen, sjukskriv dig och stanna hemma. Det blir inte bättre.