Jul, jul, strålande jul tisdag, 28 november, 2006

Som jag tidigare har berättat (ja, jag är tjatig) så går jag varje dag ner/upp för Karl Johan på väg till/från jobbet. Idag upptäckta jag att juldekorationerna hade kommit upp, granen under Frejaskylten var tänd och att det var julteman i alla skyltfönster.

Jag brukar älska allt som har med jul att göra. Mr J och jag åkte till och med på julmarknadsturné i Tyskland förra året (tre julmarknader besökta på lika många dagar) men i år har jag som ingen lust. Jag började nämligen planera vårt företags julkampanj i april. Så det känns lite som been there, done that…

Jaja, jag ska i alla fall köpa Julebrus (tips från Svorsken) ikväll. Dessutom ska jag lyssna på Peter Jöbacks julskiva. Kanske det hjälper…

På tal om torsdag, 23 november, 2006

Prostution har varit en het potatis de senaste dagarna i svensk media. Läs bland annat här, här, här och här.

Självklart finns det prostituerade även i Oslo och många av dem håller sig kring tvärgatorna kring nedre delen av Karl Johan. Jag har gått förbi dem många gånga gånger och som de flesta andra som inte är intresserade av att handla har jag tittat åt andra hållet och låtsats som ingenting, mest för att jag inte vet hur jag ska bete mig.

Igår frågade jag en av de få bekanta som jag vet är insatt i ämnet vad det egentligen kostar att använda sig av en prostituerad (jag skriver använda eftersom det ju faktiskt är det som det handlar om, personen ifråga behandlas ju oftast som en vara) och den gängse europeiska tariffen är tydligen runt 50 Euro för ett knull.

Vad är 50 Euro värt? For horan? För sexköparen? För det är väl pengar det handlar om? Eller är vi tillbaka i det absurda påståendet att sex är en mänsklig rättighet?

Jag är fullt medveten om att alla människor har sexuella drifter men har man verkligen som människa rätt att få alla begär/behov/”vad fan än du vill kalla det” uppfyllda? I så fall, var går då gränsen mellan att köpa sex och att tvinga till sig detsamma? Båda kommer väl ändå från en vilja att göra någonting den andra parten inte är villig att göra frivilligt/gratis? Eller?

I kväll ska jag gå förbi tvärgatorna till Karl Johan på väg hem. Förmodligen kommer jag fortfarande att titta bort. Jag vet helt enkelt inte vad annat jag kan göra, och den känslan gör mig otroligt ledsen.

Ingen saga här inte… torsdag, 16 november, 2006

Jag lever men bara nästan. Den här veckan har nämligen varit helt sanlös.

Jag började veckan med ett möte i Göteborg. Eftersom mötet drog ut på tiden fick jag ta sista flyget hem. Även flyget blev försenat eftersom någon hade blivit åksjuk på planet och det behövde städas upp innan vi kunde åka. Vi flög därför från Göteborg ganska sent och vi var inte framme i Oslo förrän ca 22:30. Trött som jag var skyndade jag av, tog min väska och satte mig på flygtåget till Oslo. Det ösregnade så jag tog en taxi hem från stationen och landade trött och hungrig vid 24-snåret i min säng. Morgonen efter går jag trött upp ur sängen för att packa upp min väska och vad ser jag? Jajamensan, jag har tagit fel väska…

Så jag fick ringa Garemoen, åka dit , bråka mig till ett byte av väskor (syns du ikke at det er skummelt at ta feil koffert? – jo tack, men JAG GJORDE ETT MISSTAG) och sedan komma tillbaka till kontoret vis 11 för att börja nästa arbetsdag. Självklart hade jag hur mycket som helst att göra, varför jag jobbade fram till 21 både i tisdags och igår.

Idag vaknade jag stressad över att vi skulle förbereda realistor inför julrean. Skyndar därför ut ur lägenheten, tänker inte på att det har regnat, och ramlar ner för en trappa. Så nu sitter jag här med ett blåmärke i samma storlek som ett ägg på armen, ett jämförbart blåmärke på min rumpa och åtminstone 10 skrapsår. Dessutom är jag övertygad om att min svanskotad är om inte krossad, så i alla fall stukad.

Och jag tycker väldigt synd om mig själv.

Att lära känna ett nytt land tisdag, 7 november, 2006

Det här är inte första gången jag bor utomlands. Jag har tidigare bott på Irland och i Tyskland. Vad jag har lärt mig genom de tidigare vistelserna är att det finns ett program som ger även en ”utlänning” en inblick i landets kultur och djupaste väsen.

Programmet heter på svenska: ”Vem blir miljonär”.

Varför? Tre enkla anledningar:
1) De ”enkla frågorna” handlar oftast om barnsagor, geografi, ”current evenet” etc som bara invånare i landet känner till = jag lär mig inhemska självklarheter
2) Människor från alla delar av landet är med = jag får inblick i alla olika dialekter som finns
3) Programmet visar en bra bild av landets invånares syn på pengar. Är de försiktiga eller gamblers, säger mycket om en landets mentalitet.

Sen att programledaren (oavsett land) är riktigt slemmig, det är en annan historia.

Tack och lov för att man blir klokare för varje år som går måndag, 6 november, 2006

Hade lite tråkigt så jag satt och rensade min hotmail-mailbox . Hittade detta mailet som jag skickade 3/4 1999 till min dåvarande stora ickebesvarade kärlek (med hopp att han skulle välja mig). Tre månader senare hade jag träffat mr J. Vet inte om jag har någon läsare i tonåren men det kanske kan vara trösterikt att veta att hur desperat man än är, så kanske kärleken bara väntar på en runt hörnet. Trevlig läsning (och döm mig inte, jag var bara 19):

Jag vet inte ens hur jag ska börja det här e-mailet så det blir nog bara att jag skriver på så du får ha förståelse om allt verkar osammanhängande. Angående igår….Det är så mycket som är oklart eftersom du inte uttryckte dig så klart igår (förmodligen på grund av att du var relativt påverkad) och jag känner mig, jag vet förrästen inte hur jag känner mig, förvirrad är fel ord, bekymrad kanske är bättre. Du vet ju att jag bryr mig om dig och det är inte så att jag tycker synd om dig, jag tycker bara att det är väldigt jobbigt att se någon som jag bryr mig om må dåligt. Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig men jag vet varken om du skulle tillåta det eller om jag överhuvudtaget kan det. Igår sa du att du skulle vilja träffa mig och prata men det är ju inte första gången du har sagt det och det blir ju aldrig av så jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill jättegärna träffas och bara snacka i nyktert tillstånd om du vill det men det är ju som sagt upp till dig.Anders berättade att du hade sagt till honom att om du skulle börja prata med mig igår så ville du att han skulle slå ner dig. Hur fan vill du att jag ska tolka det? Det var inte jag som ville snacka igår men ändå känns det som att jag är till besvär för dig. Är det så? Om du absolut inte vill veta av mig är det bara att du säger så; jag har inte direkt för vana att vara en jobbig människa som hänger efter folk.

Men samtidigt tror jag inte att du känner så heller. I och för sig tror jag inte ens att du vet vad du känner när det gäller mig. Du har ju för vana att inte kunna hantera dig själv när jag är i närheten (vilket du skyller på alkoholen vilket jag bara tycker är en bekväm ursäkt)och jag tror att det måste bero på något. Naturligtvis är det som så att du saknar ömhet och närhet från din flickvän men jag tror att det även är mer än så. Du behöver någon som du kan öppna dig för, reda ut problem med och innerst inne tror jag att du tycker att jag är än sådan du skulle kunna prata med. Det är mycket möjligt att jag har fel men jag tror ändå att det är så. Över e-mail och per telefon kan du hålla dig neutral och avvisande men när vi träffas är det inte riktigt den sidan du visar upp. Varför kan du inte bara vara rak och ärlig mot mig? Är det för mycket att begära?

När det gäller din flickvän och dig så tror jag fortfarande samma sak som jag sa igår. Jag tror att ni måste göra slut för eran egen skull. Ni bränner ut varandra vilket skadar er båda. Jag säger inte detta för att jag har varit och tyvärr fortfarande är intresserad av dig utan för att jag verkligen tror att det är sant. Ni behöver gå era egna vägar, kanske med någon annan eller rentav bara vara ensamma. Detta betyder inte att ni slänger bort tre år. Tvärtemot. Fortsätter ni så här kommer det att sluta med att ni inte kommer att kunna se på varandra och det hela kommer urarta i att det ni minns från ert förhållanda blir de dåliga sidorna. Varför inte bejaka de år ni hade som var underbara?

Jag vet att du vill ha till baka de åren men jag är ledsen, livet funkar inte så. Om jag ska vara ärlig tror jag att hon redan har insett det, och det finns ingenting du kan göra åt det, vare sig du vill eller inte. Vad jag tycker att du ska göra är att sätta dig ner och fundera vilken väg du ska ta nu, inte imorgon, inte om tre år utan nu. Vad vill du? Jag vet att det är en jävligt svår fråga att besvara men det är en fråga som till slut måste besvaras av dig, inte någon annan. Du kan välja att älta ditt och hennes förhållande om och om igen eller du kan välja att ha henne som ett kärt minne och en bra vän och gå vidare. Det är ditt beslut.

Vad jag säger är inte att du ska göra slut med din flickvän för att hitta någon ny utan för att hitta tillbaka till dig själv vilket kan leda till att du så småningom hittar någon ny att älska. Nej, nu får jag väl sluta. Jag skulle kunna säga hundra saker till men jag har väl redan fått dig att hata mig. Vill du träffa mig så ring, jag hade verkligen blivit glad då. Hoppas att du får en riktigt glad påsk trots omständigheterna.

Kram Å

P.s. När det gäller mig så har du inget att be om ursäkt för. Jag anser inte att det var mig du var ett svin mot utan först och främst var du ett svin mot dig själv. Är det någon du ska be om ursäkt till är det alltså dig själv. D.s.

‘Cause this is Kino night – oh what a night fredag, 3 november, 2006

Jag och mr J älskar att gå på bio (och åka planlöst i vår bil men det är en annan historia). Men när vi går på bio ser vi inte en film. Minst två på raken, ofta tre.

När jag så såg att det är den store kinodagen i Oslo i morgon (halva priset på alla biljetter!) så var lördagskvällen planerad. Vi ska se följande:

17:20-19:50 The Departed Eldorado5
21:10-23:10 You, me & Dupree Saga 6
23:20-02:00 The Devil Wears Prada Colosseum 2

Ni som känner till Oslo ser kanske ett litet problem ovan? Jodå, vi ska se filmerna på tre olika biografer. Jag tänkte det kunde vara roligt att få köra bil (med navigator, min älskade mr J har köpt navigator till mig!!!!) i galet högt tempo mellan film 2 & 3.

Så, om ni imorgon ser en vinröd svenskregistrerad Renault Megane cc, galet farandes över Oslos väggupp, ska ni veta att det är Å som sitter bakom ratten (med en mycket svettig, ”oroad över bilen” mr J brevid)

En egen ängel i min säng

Jag har alltid varit väldigt andlig. När jag var sisådär fem år gammal hade jag läst hela barnens Bibel (som jag hade fått av ett Jehovas vittne utan mina föräldrars vetskap). Jag minns särskilt en sommar, kan jag har varit sju kanske?, då jag var otroligt ledsen över att jag inte visste varför jag fanns på denna jorden. Jag har varit konfiramndassistent inom svenska kyrkan, jag har varit hos ett medie och jag har läst otaliga andliga böcker. Jag är helt enkelt en sökare.

Idag känner jag mig trygg i min tro. Den går inte att koppla helt till varken en religion eller troslära. Jag pratar väldigt sällan om det med andra och de flesta av mina vänner har ingen aning om att jag överhuvudtaget ber. Men det gör jag. Och jag pratar med mina bortgångna vänner och familjemedlemmar eftersom jag tror att jag vet att de hör mig.

Mr J har aldrig varit särskilt intresserad av att prata tro med mig och det är något jag alltid har saknat men accepterat. Men det finns stunder då han förvånar mig.

Marcus Birro skriver här om sina promenader till kyrkogården och det fick mig att tänka på mr J:s promenader. Nära vår lägenhet i Göteborg finns nämligen en enorm kyrkogård och han brukar ofta promenera eller springa igenom den. Det är en otroligt vacker kyrkogård men av någon anledning finns det människor som använder den till saker som för mig är helt oacceptabla.

Flera gånger har mr J efter någon av sina promenader kommit hem och berättat att han hittat fullt med ölburkar på kyrkogården och att han då har stannat och plockat upp alltsammans bara för att det såg så hemskt ut. Och det har jag alltid tyckt var fint gjort av honom. Mr J är en väldigt ordentlig person så det har heller aldrig förvånat mig och därför har jag aldrig riktigt tänkt längre än så på betydelsen av hans handling.

Men i våras berättade han något som fick mitt hjärta att smälta. När han motionerar får han ibland ett behov av att spotta. Det hade han denna gången, utan att tänka sig för, gjort på kyrkogården. Direkt efteråt hade han kommit på vad han hade gjort och stannade då till och sa högt: Förlåt. När han berättade det märkte jag att han tyckte att det var lite fånigt, men för mig var det bland det finaste han hade berättat. För helt plötsligt fick hans handligar en mening. Han städar inte bara undan för att det ser hemskt ut, han tror faktiskt också att det kan finnas någon som ser det och uppskattar det. Och det betyder mer för mig än vad han någonsin skulle kunna säga med ord.

Tonight’s the night torsdag, 2 november, 2006

Mitt liv innehåller just nu 5 ingredienser:

Jobba
Äta
Sova
Se på tv
Längta hem

Det finns alltså inte så mycket att berätta…

Men här kommer mitt planerade tv-tittande för i eftermiddag/kväll:
17:00-17:30 Will & Grace på N
17:05-17:30 Joey på 2 (Krockar med ovanstående men det går ju att zappa mellan kanalerna)
17:30-18:00 That ’70s show på 2
18:10-19:00 Hjelp, vi gifter oss på Zebra
18:30-19:00 Kongen av queens på tv3 (Återigen en krock men jag är the masterinna över the dosa här i Oslo)
19:00-20:00 Ekstrem oppussing på tv3
20:00-23:30 Europe Music Awards på MTV (mr J, släng dig i väggen! Här ska det trånas)

Nu gäller det bara att bestämma vad som ska ätas också. Hmmmm…

Även norrmän har humor:

http://www.ikea.com/ms/no_NO/aktivitet/filmer.html