Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

De tre musketörerna fredag, 19 december, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:55 e m

1994. Jag minns att det var en varm sommar. Det var sommaren min mamma gifte sig med den man som förmodligen påverkat mig mest i livet, på gott och ont (vilket som överväger är omöjligt att avgöra eftersom de två med denne man kom som ett paket). Hur som helst, det var sommaren jag bestämde mig för att flytta tillbaka till min mamma, från att ha bott 50 mil därifrån hos min pappa. Det var således sommaren då jag beslutade mig att sätta mina egna behov åt sidan för några andras behov.

Ny högstadieskola, med allt vad det innebär. Jag visste väldigt lite om den eller vad som skulle komma, bara att det skulle bli ännu en nystart. Dagen innan skolan började träffade jag klassföreståndaren Johan och gick en rundtur. Det var allt. Nästkommande dag cyklade jag till den nya skolan, öppnade dörrarna med fast hand men darrande hjärta, och andades in djupt.

I min nya klass har jag för mig att vi var sju tjejer, men mitt minne är inte var det har varit så citera mig inte på det. En av tjejerna var i alla fall finaste T. Hon var ett virrvarr av trassligt hår (alltid färgat) och trasslig bakgrund. Hon stod ut från mängden med sin enorma talang i teckning, sitt egenpiercade ögonbryn och sitt konstanta nynnande på diverse låtar. Hon umgicks med de där i parallellklassen som var lite annorlunda, och hon var inte den som först kom fram och pratade, den som alltid var gladast eller den som var populärast. Men det fanns något hos henne.

Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att vi började umgås, det är helt enkelt för länge sedan. Men jag har vissa starka minnen av det där första året. Jag minns att hon var en av dem som det gick en del mindre smickrande rykten gällande killar och sex om och jag minns ”idioten”, dvs mannen som på många sätt var min styvfars motsvarighet, om än ännu värre. Jag minns hur jag var med när hon klippte av sig håret och jag minns när hon våfflade hela mitt hår inför en maskerad. Jag minns hennes skratt, som var lika vackert då som det är idag. Mest av allt minns jag känslan av samhörighet.

I parallellklassen gick han, Anders min Anders. Kort och blond, väldigt pojkig på den tiden, dessutom väldigt sportig. Han var inte blyg men heller inte klassens clown. Men han var behaglig och lätt att umgås med. Han var störtförälskad i finaste T och jag tror det var så vi började umgås även om jag inte är säker här heller. Hur som helst blev hans hem ett ställe där vi ofta var. Olycklig kärlek från hans sida så det sprutade om det men ibland är kärlek starkare än förälskelse så han nöjde sig med nära-men-ingen-vinst. Hans föräldrar, väldigt traditionella och konservativa, förstod nog aldrig varför jag och finaste T spenderade så mycket tid där men så var det. Jag minns inte så mycket vad vi gjorde, men det fanns ett biljardrum i källaren som vi suttit i, spelat i, pratat i, många nätter. Och så hade Anders min Anders en del fester. Under en har jag exempelvis hånglat med en av alla de killar de aldrig förstått sig på varför jag intresserat mig i på toaletten på övervåningen.

Många minnen. Alla fyllda av kärlek.

Separationen från mr J var de högst delaktiga i. De lyssnade, höll mig i handen, och sa att allt skulle bli bra. Anders min Anders var den som hjälpte mig innan separationen, finaste T den som hjälpte mig under en av otrohetshistorierna. Hur som helst har de alltid funnits där när det mest behövts.

Fjorton år har vi känt varandra. Tre helt olika personer. Finaste T – bohemen och konstnären, Anders min Anders – sportkillen och numera Casanovan, och så jag, före detta bäst-i-klassen numera karriäristen tillika den mest förvirrade av oss tre. De är mina ankare, men samtidigt ofta luften i mitt segel. De går inte att dela på dem eftersom de hör så mycket ihop, samtidigt som vi sällan träffas alla tre tillsammans. Anders min Anders är den som är hård, finaste T den som är mjuk. Båda spelar gitarr och sjunger, jag pratar och skriver. Jag vet inte vad de ser i mig, men jag kan hur som helst inte föreställa mig ett liv utan dem.

Den kärlek jag känner till dessa två människor kan jag egentligen inte sätta ord på. Jag vet bara att den är total. Och jag hoppas att den aldrig försvinner.

Annonser
 

One Response to “De tre musketörerna”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s