Det där som hände där jag inte letade lördag, 28 februari, 2009

Jag fick upp ögonen för honom under ett möte. Det var mitt under en förhandling som han sträckte sig tvärs över mötesbordet, tog mitt visitkort som låg vid vår motparts block väntandes på att hon skulle stoppa ner det i sin portfölj. Efter att ha tittat på det i några sekunder la han tillbaka visitkortet och satte sig ner igen. Utan.Ett. Ord.

Jag minns att jag blev förvånad. För ingen gör så på möten. Särskilt inte under förhandlingar. Särskilt inte när det sitter fjorton andra i rummet. Men han gjorde det. Och det var efter det som jag förvånad mötte hans blick och fick ett leende tillbaka.

Vis av tidigare erfarenheter ville jag inte vandra den vägen, så jag försökte släppa tanken. Men som historier alltid utspelar sig så ledde det ena till det andra och jobbet gjorde att vi var tvugna att träffas igen, och igen, och igen.

Ibörjan låtsades jag som ingenting. Han likadant. Därav den ödestigra kvällen som spräckte bubblan. För efteråt pratade vi ut, om vad vi höll på med, eller inte så mycket om vad vi höll på med utan vad som höll på att hända.

Så vi vet båda två. Och vi stretar emot. Men så kommer de där stunderna då vi erkänner för varandra. Då han säger att han inte vet vad han vill, men att han vet att han bara vill träffa mig hela tiden och jag säger att jag håller med men att vi inte borde och han håller med mig. För han vill inte ha någon älskarinna, och jag tycker det räcker med en sådan i bloggvärlden så jag vill inte heller.

Ändå leker vi med elden.

Lustigt nog var det länge sedan jag mådde så bra som nu. Jag är inte frustrerad på honom, för jag förstår vad han tänker. Jag känner mig inte stressad, för jag försöker inte tvinga det här till att leda någonstans. Jag känner mig inte billig, för jag gör inget jag inte kan stå för.

Jag tror vi båda vet att det här bara kan resultera i en av två saker, och att båda sakerna kommer vara jobbiga. Men just nu är det bara som det är. Han är någon annans. Jag är min egen. Han har en mun jag inte kan sluta titta på och jag har ögon som ser rätt igenom honom.

Och vi kan inte sluta tänka på varandra.

Öppet brev till RFSU torsdag, 26 februari, 2009

Jag må vara 28, välutbildad, ansvarsfull och pålitlig, men jag är även människa. Som människa gör jag ibland dumma saker.

Ibland stoppar jag i mig saker som jag vet att jag inte borde. Godis till exempel, eller riktigt fet mat. Andra gånger går jag i alldeles för höga klackar, vilket totalförstör både min rygg och mina fötter. Jag vet att båda sakerna är oförståndiga och dumma, men jag är människa, och ibland betyder det att jag gör dumma saker. Jag tar dock ansvar för det jag gör, och jag skyller inte mina mindre bra val på någon annan.

Så, kära RFSU: De gånger jag har sex ”oskyddat” (jag har spiral), så vet jag att det inte är rätt sak att göra. Jag vet att det är dumt. Men det händer, och det är mitt val. När det händer så tar jag mitt ansvar och går till er lilla klinik på Medborgarplatsen och kollar att jag är ok. På så sätt sprider jag ingenting vidare om det nu skulle vara som så att jag har lyckats bli smittad. Men nu verkar det som att det är ett dumt beslut. För varje gång jag har mitt lilla samtal med er så tittar ni i era papper och säger att jag ju inte var hos er för särskilt länge sedan och borde jag inte skydda mig bättre? och tittar samtidigt på mig som om jag är en dålig människa.

Mitt svar: Jo, det kanske jag borde. Men ert lilla tal hjälper inte ert syfte. Jag skyddar mig inte oftare genom det. Det enda det resulterar i är att jag blir mer motvillig till att gå och testa mig. Och det är väl ändå väldigt dumt? För då är jag ju inte bara dum mot mig själv utan även mot andra.

Så ett tips. Var snäll och prata inte med mig som att jag är dum i huvudet. Jag vet att alla kan bära på alla sorters könssjukdomar. Jag vet det. Just därför använder jag nästan alltid kondom. Men de gånger jag av den ena eller andra anledningen inte gör det, så kommer jag till er. Och då kära RFSU vill jag mötas av respekt, vänlighet och förståelse. Inte förmaningstal efter förmaningstal baserat på hur jag bör hantera mitt sexliv.

Tack på förhand.

Enda sanna glädjen onsdag, 25 februari, 2009

Blir lite förvånad när jag öppnar min mail och ser vem som har gjort en friend request på Facebook. Hon? Det var lustigt…

Låt oss backa sexton år.

Jag var tretton och hade precis flyttat femtio mil från min mamma till min pappa. Hemförhållandena var skit. Mer än så behöver nog inte sägas i just den frågan. Min pappa bodde i en by på västkusten med sisodär 3000 invånare. Jag var alltså första tillskottet i den nya klassen sedan de började ettan.

Det ställde till vissa problem.

Ganska naturligt blev alla killar kära i mig (de hade ju gått i samma klass med samma tjejer sedan ettan) och lika naturligt följde tjejernas reaktion. De fullkomligen avskydde mig. Inget gjordes såklart bättre av att jag utvecklades tidigt och därför hade ganska stora bröst.

Det som kom var därför oundvikligt. Tjejerna ristade in ”Å är en hora” på bänkar i alla klassrum.

Man skulle kunna tro att detta var jobbigt, men om jag ska vara ärlig så märkte jag det knappt. Jag var ju enligt alla definitioner mobbad, men jag hade liksom större problem än så, så led kan jag inte påstå att jag gjorde. Det var tråkigt, men det var allt.

Men inristade glåpord i bänkar märks ju onekligen även hos lärare. Alltså kallades det in ett stormöte bland alla föräldrar (min pappa inkluderad) och det bestämdes att den pådrivande tjejen skulle be mig om ursäkt, vilket hon gjorde, om än motvilligt.

Så, tillbaka till nutid. Som ni säkert redan gissat har nu samma tjej addat mig på Facebook. Jag har ingen aning varför, men jag tyckte det kunde vara kul att se vem hon var idag så jag accepterade.

Tjejen bor i samma stad som då. Hon måste ha gått upp åtminstone 20 kg. Hon jobbar som undersköterska och har en fruktansvärt ful pojkvän. Och så grädden på moset: hon och henns vänner (samma vänner nu som då) åkte på ”tjejresa” i januari, vilket hon har gjort en stor grej av med flera bildalbum. Resan gick hela vägen till Helsingborg. Dit är det kanske tretton mil från vår lilla hemby.

Det jämnar ut sig med åren kanske man kan säga. Eller nåt.

Och så en liten recap, del 1 tisdag, 24 februari, 2009

Det är när Sverige visar sig från sin vackraste februarisida med blå himmel och kall luft som vi åker bil i 45 mil, ensamma.. Jag har utsläppt hår, vilket jag nästintill aldrig har, eftersom jag hoppas det ska kunna dölja den röda blossan som kan tänkas uppkomma kring halsen. Jag tänkte rätt skulle det senare visa sig.

Jag hämtar honom vid hans kontor. Försöker verka någorlunda oberörd men redan när han hoppar in i bilen så inser jag att det är lönlöst. Han har på sig jeans och t-shirt, och han doftar. Gott. Han doftar sådär nyduschad och nydeodorantiserad och manligt och alldeles alldeles underbart. Och han har skäggstubb. Sådär som jag tycker om. Det får honom att likna en ung Clint Eastwood (vilket min kommentar kring dagen efter får honom att skratta åt).

Jag stirrar rakt fram genom fönsterutan och ber till gud att jag ska klara fem timmar i bilen med honom utan att göra bort mig.

Han har inte körkort. Så jag kör hela vägen. Det är ganska tur för det innebär att jag inte kan titta på honom så mycket. Men hans närvaro är inte bara påtaglig, den är rent ut sagt som en hand mot ett lår, högst närvarande.

Så börjar vi prata, och då släpper det lite grann. Vi pratar oavbrutet, hela vägen medan den blå himlen byts mot behagligt mörker och gör allt än lättare. Vi skrattar och vi skojar och vi pratar och när vi kommit fram så inser jag att vi inte haft radion på en enda minut. Så checkar vi in och han frågar hur lång tid jag behöver för att göra mig iordning. Iordning? svarar jag lite undrandes och säger att jag redan är klar. Han säger att han behöver fem minuter.

När vi så ses har han bytt om till skjorta. Det klär honom, och det får mig att le. För han har ansträngt sig.

Vi tar spårvagnen till min gamla studentfavoritrestaurang. Jag sätter mig mot fönstret och kan därför titta på både honom och allt annat i restaurangen. Han, som är vänd med ryggen mot restaurangen, kan bara titta på mig. Vi äter två olika sorters fetaost till förrätt och jag äter lika mycket från hans tallrik som från min. Känner att han inte riktigt vet hur han ska bete sig och det får mig att slappna av. För jag har inget att dölja, han däremot måste vara på sin vakt. Så viker han upp ärmen på högerarmen och jag tänker att han har fantastiska händer och nästintill lika snygga underarmar. Det suger till i magen och jag tvingar mig själv att hålla tillbaka impulsen att sträcka mig fram och lägga min hand på hans arm.

Sedan går vi tillbaka och jag pratar mest hela tiden. Både för att han gör mig nervös och för att jag trivs i hans sällskap. Väl tillbaka går han in på sitt rum och ringer några samtal medan jag sätter igång datorn och tv:n. Ganska snabbt därefter knackar det på dörren.

Han kommer in och lägger sig på sängen. Jag sitter med ryggen vänd mot honom, knappar på datorn, medan han tittar på något program om feta människor. Så ringer det, och jag hör när han svarar att det är hon. Hon som jag vet finns, som jag har sett kort på, som är fantastiskt vacker och som jag vägrar göra en dålig människa till i tanken (hade iofs varit enklare om hon varit det men jag är säker på att så inte är fallet), men som han nästan aldrig nämner och då aldrig med namn. Jag märker att han inte riktigt vet var han ska ta vägen, han verkar gå lite planlöst i det lilla hotellrummet medan samtalet pågår. Jag vänder mig inte om en enda gång, och jag kommenterar inte samtalet med ett enda ord.

Det är som det är.

Sedan tittar vi på Steve Jobs liggande bredvid varandra. Därefter pratar vi. Vi ligger som i ett L, hans ben ovanpå mina. Jag kan inte låta bli att titta på hans axel och undra hur det känns att lägga kinden mot den. Men jag vet att inget kommer hända, för vi är behärskade och nyktra och vettiga och vuxna. Men spänningen mellan oss finns där, påtaglig. Han säger att han borde gå och lägga sig och gör någon sådandär pojkaktig grej som att trycka en kudde mot min axel. Jag vet att han vet att jag vet att det är ett fysiskt utlopp för något annat, men jag säger ingenting.

Men han går inte. Han stannar 45 minuter till. Tills han får kramp och tja, han inser väl att det är dags att gå innan, ja jag vet inte, innan det blir omöjligt att gå.

När han har gått funderar jag på hur det skulle kännas att lägga min hand mot hans bröstkorg. Sedan somnar jag.

Efter påtryckning – vad händer?

Jobb jobb jobb. Vad händer då? Jo, det som inte får hända. Jag hinner inte berätta så mycket (jag jobbar ju faktiskt ihjäl mig just nu) men följande skrevs igår. Det får duga så länge.

Kollega: men ok, du vill veta vad som gör dig speciell?
Å: Ja
Kollega: det är en känsla. Och jag kan inte sätta fingret på det. Din blick som ser rakt igenom mig?
Kollega: du ser mig, när du tittar på mig. På ett sätt jag inte känt förut

Så japp. Here we go again. Disaster, your name is Å.

Vart är världen på väg? fredag, 20 februari, 2009

Alltså jag brukar inte vara den som klagar på kvällspressen, men vad fan, är inte det här det störtsa bottennappet någonsin? Kan det verkligen klassas som en nyhet? Vad blir nästa? ”Big Brother”-Linda funderar på att köpa en trisslott?

Vem ställer upp på en sådan ”artikel”? Jag menar allvarligt talat…

Big Tasty – the sequel söndag, 15 februari, 2009

Jävla skit. JÄVLA SKIT.

Så sitter jag på Facebook och plötsligt poppar han upp. Hur mår du? Allt bra? Så vi pratar lite vitt och brett och jag berättar om mc:n jag ska köpa imorgon och han säger att han måste få testa att åka bakpå och det är lite sådär som det brukade vara mellan oss. Jag säger att det vore trevligt att ta en fika någon gång och han säger vad sägs om nu?

Så vi träffas. Fikar. Och det är jättemysigt. Precis som det alltid var men honom. Och vi sitter mitt emot varandra och skrattar och jag tänker hmm, det här är inte helt bra, men det är ändå skönt att se att jag kan hantera honom nuförtiden. Känner mig stark och även om jag inte tycker att vi ska fortsätta ses (lite för känsligt för min del) så är det kul att se honom igen. Vi har ändå samma jargong, samma humor, samma flöde i språket.

Vi kramar om varandra när vi går och jag säger att han ska ta hand om sig och så är det bra med det.

Tills 5 minuter senare då följande sms dimper ner:

Det var trevligt att ses. Vi är sjukt bra på att hångla, och det kan jag sakna ibland, men vi är bra på att fika också. 🙂 Kram!

Jävla skit. JÄVLA SKIT.

L som i lättnad lördag, 14 februari, 2009

Rädda mig säger jag och det är precis vad hon gör. Hon kommer med en flaska vin, sitter bredvid medan trötthetstårarna sprutar och håller mig i handen. Masserar mina axlar och får mig att slappna av. Pushar mig till att ta på mig den elegantaste klänningen och de högsta klackarna för att hon säger att hon ska visa något som är bättre än sex.

I källaren presenterar hon mig för honom. Säger ta hand om henne ikväll, det är hennes första gång. Han ler och säger att jag inte behöver oroa mig, att jag bara ska slappna av och att han kommer visa vägen. Sedan kryper jag in i hans famn, sluter ögonen, och bara njuter. I hans famn stannar jag sedan kvar i fyra timmar, omedveten om tiden, omedveten om allt, bara medveten om mina andetag, hans energi, vårt samspel. Halv tre går jag hem, märkligt avslappnad och märkligt upprymd.

Argentinsk tango? Argentinsk tango! Who would have known?

2009 skulle ju vara mitt år. Vad fan hände? fredag, 13 februari, 2009

Jag önskar så att jag hade något kul att skriva. Jag drar mig till och med för att skriva eftersom jag inte har det.

Men så är det inte. Jag håller på att jobba ihjäl mig. Jag har så mycket att göra att det inte är mänskligt. Jag håller mer eller mindre ensam på att försöka vända inriktningen på mot vem vi säljer, mot vem vi tar fram nya produkter och hur vi marknadsför oss mot kunder på ett av Sveriges största företag. Det är så tungt och jag vet inte längre om jag kommer lyckas.

Så på ett möte bryter jag fullständigt ihop. Det går bara längre. Säger ”jag säger upp mig, jag orkar fanimej inte mer” och går till min plats och gråter lite. För jag är så trött, och så frustrerad. Hela mitt liv är arbete. Hela mitt liv.

Min chef kommer och klappar mig på ryggen. Säger att jag gör ett helt fantastiskt bra jobb. Att förändringsprocesser alltid är smärtsamma och att det är helt sanslöst hur jag har lyckats komma så långt redan. Och jag önskar så att jag kunde ta åt mig lite, att det kändes som att allt det här var värt all min energi och all min tid, men jag är bara trött. Väldigt väldigt trött.

Så sitter jag här en fredagskväll igen och betar av mail efter mail. Jag går på möte i en timme och har 40 nya olästa mail. Jag går på toaletten i fem minuter och kommer tillbaka till en mobil med sex missade samtal. Det är inte mänskligt, det är bara inte det.

Och så kommer så följande sms från kollegan, när jag vet att han är på väg hem till sin sambo:

Jobba inte för länge ikväll. Ibland måste man bara få vara – utan att prestera något.

Jag behöver semester. Helt uppenbart.

Lördag söndag, 8 februari, 2009

Åker på förfest och dricker mig självsäker när jag får sms från en kollega som har flickvän och en trea och är stadgad men som ändå flirtar med mig utan att erkänna det för sig själv. Han är den där typen som jag alltid faller för men inte vet varför. Ganska stor, sötcharmig, men kan inte klä sig (silverkedja runt hals och armled, I rest my case) och är svår att komma igenom den verkliga barriären hos.

Vart har ni förfest?

Han och hans vänner kommer förbi och jag känner hur det suger i magen men nej han har flickvän så jag får inte. Alltså totalfokuserar jag på hans väldigt söta men ack så osäkra vän. Jag är allra roligaste, sötaste, charmigaste med glimten i ögat Å, och vännen blir generad av uppmärksamheten och börjar rodna. I ögonvrån kan jag se kollegans irritation och på väg från förfest till uteställe går han bredvid och säger att jag inte ska tro att han är svartsjuk, vilket jag inte svarar på.

I kön till utestället antar jag att han tycker att det gått för långt. Jag och vännen kanske har det lite för trevligt, jag vet inte. Plötsligt ska de till ett annat ställe och jag hinner knappt säga hej då innan de är borta. Några minuter senare kommer ett sms.

Du var så dryg att det blev töntigt. Skärp dig

Och jag blir förbannad och har lust att skriva att han är en jävla idiot och borde se sig i spegeln och fundera på varför han reagerar som han gör när jag bara beter mig precis så som jag borde. Som en singel. Som en glad singel.

Men jag skriver ingenting. För han har flickvän och jag är inte hans chef, men nästan. Och det sista jag behöver är drama i mitt liv, nu när jag äntligen börjar känna mig på bra humör igen.