Några har förmånen att ha en man i sitt liv som de kan dela sin glädje och sorg med. Jag har turen att vara en ännu mer lyckligt lottad kvinna, eftersom jag har tre. Tre väldigt olika män, men med något gemensamt; De vill inte ha mig. Och jag vill inte ha dem.
Liggandes mer bakis än jag varit på länge (ja, att somna i soffan under ens egen efterfest med fjärkontrollen till surroundsystemet i handen ÄR det nya svarta) på min innergård med en man på var sida, den ena hårigare än den andre, hörandes den tredjes motorcykelljud eka mellan väggarna när han rullar in, fick mig att inse just det: Jag är så otroligt lyckligt lottad.
För hur mycket jag än älskar mina finaste tjejkompisar (you know who you are) så behöver jag ibland höra från en annan man än den jag för tillfället träffar att jag duger, att det är killen som är ett svin och inte jag som är dum, och att allt kommer bli bra. Jag behöver få bli utbjuden på middag av E och höra honom viska i mitt öra att vi är det elegantaste paret där och sedan skrattandes äta så mycket vi bara kan få i oss. Jag behöver få bli så full att jag släpper alla hämningar med Anders min Anders och dagen efter ha bakissamtal som aldrig vill ta slut. Och inte minst behöver jag få prata med en röst i natten, aka Mr Know it all, som analyserar lika mycket som jag när jag fastnar i gamla banor eller andra gånger bara sitta på en motorcykel och se han försvinna på sin långt framför mig.
Det tänker jag på när de skrattandes pratar om gårdagskvällen där på min innergård, dessa tre män som aldrig skulle mött, än mindre pratat med, varandra, om inte jag hade varit den gemensamma nämnaren.
Dessa tre helt fantastiska män. Jag skulle vara en fattigare människa utan dem.
(Det är inte svaret på din fråga Linda, men jag kan inte svara på din fråga. Det är så otroligt många som har påverkat mitt liv att jag inte kan välja tre, och jag hoppas att det kommer bli fler.)
Senaste kommentarer