Å som nykär fredag, 29 maj, 2009

Det är fruktansvärt underbart att vara nykär. Fruktansvärt för att jag är livrädd precis hela tiden. Underbart för att allt är så stort, så härligt, så fantastiskt.

Igår var det företagsaktivitet. Vi var och tittade på en föreställning och vi gick dit som par. Jag har nog aldrig varit mer stolt. Jag ville visa upp honom precis överallt och skrika från taken att ”HAN ÄR MIN. ÄNTLIGEN!” Fast det gjorde jag (såklart) inte. Jag smög mest in min hand i hans när ingen såg.

Hur som helst kom andra sidan på myntet idag. Då kom tankar som; fan, det här kommer gå åt helvete. Och då kommer alla veta.

Men. Han är norrlänning. Sådana är bra att ha när paniken dyker upp. För när jag ringer med panik i rösten och säger att jag är rädd så säger han: Lugna ner dig. Njut. Jag är inte på väg någonstans.

Då är det underbart igen.

Att följa sin magkänsla söndag, 24 maj, 2009

Om jag skulle varit någon annan än jag själv och sett de senaste månadernas händelser utifrån, hade jag förmodligen mest skakat på huvudet och väntat på att allt skulle gå åt helvete. Jag hade nog gett råd som ”gå vidare” och ”han förtjänar dig inte”.

Tack gode gud att jag a) är jag och b) inte lyssnade till sådana råd.

Någonstans tror jag att alla längst inne har en röst som faktiskt vet vad som är bäst för dem. Det är inte det som är problemet för oss människor. Problemet är oftast att vi inte lyssnar till den rösten utan till alla andra röster där ute. Sådana som säger Det ska vara si eller så och om det inte är si eller så, ja men då är det fel.

Men honom bara visste jag. För hur jobbigt alla omständigheter än var, så var det som att komma hem varje gång jag var med honom.  Han må har varit veligare än alla de mest veliga människorna jag någonsin träffat, han må ha distansierat sig om och om igen, han må ha vridit och vänt och frustrerat och ja, allt. Men inte när vi har varit på samma plats, tillsammans. Allt har alltid kommit när han varit någon annanstans. Därför visste jag. Det hade inte med mig eller oss att göra, han var bara inte redo.

Så när han nu blivit redo så är jag inte förvånad. Jag visste hela tiden. Magen sa det. Det var bara på tiden att han kom på det själv.

Via msn:

Han: vet du hur jag vet föresten?
Jag: Nej?
Han: 100 olika saker – men främst för att jag är helt ointresserad av alla andra. jag vill bara vara med dig

Panik!!! lördag, 23 maj, 2009

Jag är en sådandär som förr eller senare får panik för olika saker. Detta är vad jag har panik för just nu:

1. Att jag snart fyller 30. Visst, jag ska fylla 29 först, men 30 är alldeles runt hörnet.
2. Att jag bor i en etta och att det känns som att jag kommer bo här för alltid eftersom jag köpte den på pristoppen och kontantinsats var sådant som andra hade men inte jag.
3. Att halva världen gifter sig/skaffar barn just nu eftersom det får mig att känna mig som att jag har hamnat på en efterkälke och som att jag aldrig kommer komma ifatt.
4. Att Han i fortfarande ibland i ena andetaget distansierar sig för att sen i andra prata om vad våra barn ska heta, som om att allt bara berodde på vad Han ville och som om att jag inte hade någon say in the matter.
5. Att allt ska gå åt helvete.

Det var väl ungefär det. Men det räcker gott och väl klockan 24 en fredagsnatt.

Två steg fram, ett steg tillbaka torsdag, 14 maj, 2009

Idag är det fyra månader sedan vi träffades. När jag ser det ut det ljuset är det nästintill skrattretande. Fyra månader är ingenting, ändå känns det som flera år.

Det finns så mycket jag skulle kunna berätta men det är så lite jag vill dela med mig nu. Jag vill inte jinxa. Jag vill inte analysera.

Med det sagt kan jag meddela att han är den snyggaste man jag någonsin träffat. Nej, det är inte sagt subjektivt, rent objektivt är han faktiskt det. Jag vet att Matthew McConaughey har röstats fram till att ha världens snyggaste kropp ett flertal gånger, men jag är mer än benägen att opponera. Jag blir lika förvånad över vad jag ser varje gång han kliver ur sängen och jag vet att det inte finns en kvinna därute som inte skulle vilja känna på en sådan kropp, åtminstone en gång.

Men det finns inget positivt som inte för något negativt med sig. Med tanke på hans utseende, har jag oundvikligen börjat se på mig själv med andra ögon. Jag har blivit självkritisk och fått svårt att se vad det är han ser i mig, han, vars ex är en före detta fröken xxxland. Jag får för mig att han inte uppskattar mina kurvor. Jag har börjat känna mig tjock. Och det spelar ingen roll vad han säger eftersom det inte handlar om honom utan om mig. Men jag jobbar på det, hela tiden.

För övrigt går vi långsamt framåt. Våra chefer har blivit informerade om vår relation. Han står inte längre som singel på Facebook. Jag får kommentarer från vänner om att det strålar om mig.

Med det sagt är vi inte i sjunde himlen. Vi är väldigt försiktiga, båda två. Han vill vara säker på sin sak, jag vill inte bli sårad. Så ibland distansierar han sig, ibland jag. Men vi går framåt. Även om jag är ”Sound of music”-passionerad och han ”Lady och Lufsen”-försiktig så betyder det inte att vi kraschar. Vi blir bara ”När Harry mötte Sally” tillsammans.

Detta får ta tid. Det är värt det. Och jag är lycklig.