Nu ringde precis ett till företag. Fattar ingenting. Well, well.
Konsultföretag som behöver projektledare, i IT-branchen (där jag har noll, zero, nada erfarenhet), skumt att de är intresserade. Vete fasiken om det är något för mig…
Jaja, gratis (varm) lunch är ju gott, i alla fall för en svensk som är dödstrött på mackor.
Var på språng här i Oslo med den starkt lysande vårsolen i ansiktet och den ljuva vårvinden i håret när jag plötsligt knockas tillbaka av en flashback.
Året är 1994. Jag ligger på stranden, sida vid sida med min första stora kärlek. Vinden brusar sådär som bara vinden kan brusa på sommaren, på västkusten. I bakgrunden hörs ett sorl av röster, men jag kan urskilja en barnfamiljs diskussioner kring vilken som är den bästa platsen att ligga på, sand kontra bunker, sol kontra skugga, och jag småler åt konversationen som börjar urarta till ett gräl. När jag ser upp och ut över havet så bländas jag av solen som speglas i de böljande vågorna så jag fortsätter blunda, bara lyssnar och njuter.
Han luktar solbränd hud och tonåring och spännande. Jag känner hans andedräkt mot min hals, den studsar mot halsen, ner mot nyckelbenet och försvinner sedan bort. Jag är varm men våt efter bad, sol och effekten av hans andedräkt mot min hals och hans hand på mitt lår. Jag vet att han ligger och tittar, så bröstvårtorna styvnar, men jag ligger kvar och blundar och låtsas vara obemärkt även om det är uppenbart att jag inte är det.
Plötsligt känner jag lukten av något lite fränt, men samtidigt mjukt och förföriskt; det luktar snus.
Tillbaka i 2007, där jag hastar upp längs Karl Johan, solen skiner på mitt ansikte, vinden rufsar om mitt hår, från någon oklar riktning luktar det snus, jag minns, ler åt minnet och skyndar vidare.
Telefonen ringde precis. Ett stort svenskt företag, inom en tidigare statligt styrd men numera avreglerad bransch, ringde och frågade om jag skulle vara intresserad att jobba för dem. Jobbet var väldigt hysch-hysch så jag vet än så länge väldigt lite men det kan vara intressant, kanske, om det inte vore för det faktumet att jag i så fall måste flytta till Stockholm.
Fan, det här komplicerar ju ting. Jag som skulle sitta på en strand någonstans och fundera över livet…
Kan inte någon (dvs någon annan än jag för jag har way too much to do och dessutom alldeles för få läsare för att det skulle få bli något) starta en ”intervjutråd” där de intervjuar sina favoritbloggare och sedan lägger ut intervjun på sin blogg? Jag hade tyckt att det hade varit sanlöst intressant att läsa för självklart skulle alla frågor vara tillåtna.
Eller är jag ensam om att tycka att det vore kul?
Efter det ena missödet efter det andra har nämligen min myr länge vara fredat område, på läkarnas inrådan, och innan dess var jag så otroligt illamående att jag knappt kunde stå, än mindre ligga… Så, om jag räknat rätt, så har jag inte blivit påsatt på ca sju veckor. Nu kommer jag säkert få en massa skäll från singlar som menar att det inte är någonting men för mig är det en väldigt, väldigt, väldigt lång tid. En normal längsta ”paus” för mig sedan 1999 har nämligen varit en vecka.
Det konstigaste är att jag inte är mer sugen än jag är. Eller snarare, det oroar mig. Jag ska inte dra på för stora växlar nu, men vad är det som gör att jag faktiskt har tyckt att det har varit lite skönt att få en paus? Vad är det som gör att jag inte vill mer än det jag gör? Och hur stor betydelse ska jag lägga i detta faktum?
Jaja, helgen blir garanterat ett maratonlopp så saken ska väl vara ur vägen snart, men allvarligt talat, borde jag inte se fram emot det? Det är ju ändå vår, så var är vårkänslorna?
Jag har en Renault Mégane CC, sänkt med kjol, 18″ LM-fälgar och tonade rutor. Jag tycker den är förbannat snygg, och även om Renault har lite tantvarning över sig så känner jag mig alltid som härskarinna över vägbanan när jag kör min underbara bil.
I lördags hade jag lite bråttom när jag skulle hem till min gravida vän. Jag kom med matleverans, eftersom hon var i nöd, så jag fick ta första bästa parkering. Det var trångt. Riktigt trångt. Men jag är även härskarinna över fickparkeringar så jag girade runt lite och parkerade ganska så snabbt och smärtfritt (trots kjol och höga klackar).
När jag kliver ut ur bilen står två killar och applåderar.
– Det trodde vi fan aldrig du skulle klara.
– Jävligt bra jobbat.
– Här får du en öl.
Så nu går Å, härskarinna över vägbanor och fickparkeringar, runt i Oslo med en oöppnad öl i handväskan och funderar på om det är så man bäst imponerar på män nowadays. I så fall borde jag inte ha några besvär om jag en dag skulle bli singel…
Jag skäms inte för att säga det; jag älskar saker. Kvalitet är inte det viktigaste för mig utan kvantitet. Ge mig 10 små skitjulklappar och jag blir överlycklig, ge mig en stor, och barnet därinne gråter lite lätt. (I och för sig tackar jag inte nej till 10 stora julklappar men det är en annan historia)
Eftersom jag jobbar med mode så vill jag självklart alltid ha det senaste. Jag må tjäna bra, men inte så bra, så även här gäller regeln kvantitet före kvalitet. Jag äger ingen basgarderob, utan min garderob byts ut varje säsong. Tutti alles. Och jag försvarar det med att allt det överblivna alltid skänks till UFF.
Självklart finns det undantag som bekräftar regeln. När det gäller handväskor, skor, möbler och framför allt mat så är det kvalitet som gäller. Jag och mr J har en matbudget som får de flesta 8-barnsfamiljer att häpna men så är det, vi gillar mat. Skor och handväskor, ja, vad kan jag säga, här är det en kombination. Jag vill ha kvantitet i kvalitet. Det blir kostsamt, men jag älskar mina väskor och skor. Möbler köper jag nästan alltid på auktion eller marknader, eftersom jag gillar orginella möbler, så, även här blir det kvalitet, men inte nödvändigtvis så kostsamt.
Men, så till kruxet. Jag blir inte så upprörd om någon av mina kvantitetsgrejer går sönder/försvinner/blir stulna, men om något händer mina kvalitetsgrejer så blir jag riktigt sentimental. Idag såg jag att mina nya fina silvriga sexy shoes (de nyaste riktigt högklackade paret heter alltid sexy shoes hemma hos oss) har fått ett hack vid tån efter att ha legat brevid en plattång i min resväska, med följden att jag vid upptäckten nästan började gråta. Så, idag ska jag hitta en skomakare som kan fixa dem, alternativt köpa nya.
Dagens lärdom är alltså: Även en inbiten socialist kan gilla den kapitalistiska köpkraften, utan att sluta vara socialist för den delen…
Etableringschefen sitter på sitt kontor och myser med en massa enorma chokladägg som en mycket känd norsk center-kedja skickat.
Idag fick jag en påskpresent av en av mina största leverantörer. Det här handlar om ett företag som jag öser miljontals kronor per månad över. Vi (jag) är en av deras absolut största kunder här i Norge så vi (jag) förväntar oss lite extra attention.
Vad jag fick? Ett brev där det står att de inte kommer kunna leverera i tid nu under påsk och en Kvikk Lunsj. Etableringschefen höll på att kissa i byxorna av skratt.
Jag, å andra sidan, funderar allvarligt på att göra en ny upphandlingsrunda, bara för att jävlas tillbaka.
Allt som inte går framåt går automatiskt bakåt.
Går det att stå still (och samtidigt fortsätta att vara nöjd)?
Om inte – är det därför jag är så rastlös?
Han hade inte sett det komma. Visst hade hon förvarnat, tjatat, bett och bönat om förändring, till och med tvingat med honom till en sådan där familjepsykolog, men han hade inte sett det komma i alla fall. Nu satt han själv på golvet i vardagsrummet i det stora huset som bara några timmar tidigare hade varit ”hemma” för hans kvinna och hans två döttrar, men som han nu skulle lära sig leva själv i. Han hade inte sett det komma, så några extra möbler hade han inte köpt, det enda han hade kvar var det stora bokhyllekomplexet, sängen och lite småsaker här och där, resten hade de tagit med sig.
Hennes nya man hade kommit med lastbil för att hjälpa till att flytta allt. Den nya mannen hade fått gå in i hans, deras hus och hjälpa till att plocka ut det hon ville ta med. Själv hade han mest stått och trampat, och väntat på det oundvikliga. När de åkte så kunde han inte hålla tillbaka tårarna längre, verkligheten stirrade honom i ögonen, nu kunde han inte blunda, nu var ensamheten för påtaglig.
Döttrarna ringde när de hade kommit fram. Den lilla, på tvåochetthalvt, sa inte så mycket men den stora, på fem, hon grät, så han grät han också, men inte förrän de hade lagt på.
Veckorna därefter isolerade han sig, söp för att glömma, drog för alla gardiner och funderade på att ta livet av sig. Hans mamma kom förbi med mat, tröstade utan ord, med blickar, för det fanns inget att säga. Ibland kom pappan förbi för att dunka lite på ryggen och säga, jaja, fruntimmer.
Tiden gick, men inget blev bättre. För att överleva dagarna ockuperade han sig med jobb, för det var det enda som höll tillbaka smärtan och det enda som fanns kvar att leva för.
Åren gick, och han lovade sig själv att det var slut med kvinnor, de gjorde bara honom illa. Ibland, på affärsresor betalade han för wam-bam-thank-you-mam eftersom det var enkelt, smärtfritt och och ingen behövde veta, men det var allt.
I och med att döttrarna växte upp, blev de mer och mer lika sin mamma, och det gjorde förbannat ont. Särskilt den äldsta utmanade, tvingade sig förbi hans barriärer men att försöka släppa taget var omöjligt, så han började stöta ifrån dem istället. Det var enklare, det var smärtfritt.
Runt omkring honom började andras förhållande knaka, fruarna gick ifrån männen, och helt plötsligt var en stor del av gamla tonårsgänget singlar igen och då sökte de upp honom, den ensamme sedan länge. Lördagar blev till herrmiddagar med gott att äta och dricka, och planer lades inför framtiden. De andra ville åka till Thailand, men han som inte hade tagit en dags semester från de egna företaget fattade inte vad de skulle göra där. Men vad fan, han ville inte hamna i utanförskap och ensamhet igen, så han följde med.
Redan efter incheckningen på hotellet den där första resan förstod han att det var annorlunda där, att i Thailand var kvinnorna mer eftergivna, för överallt kring poolen låg feta, bleka svenska män sida vid sida med vackra, unga, smala thailändskor, och de såg lyckliga ut. Samma kväll blev första gången han betalade för att någon skulle se, och älska honom, för de gjorde de. Här var det inte bara sex kände han, här var det kärlek. Det var berusande, det var befriande, det var att leva igen.
De följande åren skulle han åka tillbaka så ofta han kunde och vara där så länge han kunde. Varje gång han åkte, spenderade han hundratals tusentals kronor, på kvinnorna som berusade och befriade honom, och han intalade sig själv att det var bra för båda parter. Äntligen kände han sig lycklig igen.
Där hemma satt två döttrar och skämdes, försökte förstå, undrade hur deras pappa kunde släppa gard och plånbok när det gällde främmande thailändska kvinnor, men samtidigt inte ens kunde säga ”jag älskar dig” till sina egna döttrar.
Rapport Inifrån 
Senaste kommentarer