Den här bloggen har under svåra perioder i mitt liv varit en ventil. Den har varit ett ställe där jag kunnat uttrycka det som skavt mest, där jag likt en flaskpost som kastas ut i ett hav kunnat skicka iväg smärtan ut i internetrymden, och där jag ibland kunnat få tröst.
Den här bloggen har aldrig visat alla sidor i mitt liv. Den har endast visat det fulaste och jävligaste och den har varit en del av min terapi och varit mitt sätt att sortera mina tankar. Har den varit 100% ärlig? Ja. Har den varit 100% objektiv? Såklart inte. Det här har varit min sanning, min berättelse, min röst, om det som smärtat mig mest.
Så att MDP och hans familj hittat hit kom som en total chock (jag har färre än 200 unika läsare varav jag endast vet vilka ett fåtal är, så att någon av dem skulle vara 0,002% av den svenska befolkningen som läser min blogg hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa), men det medför såklart att jag inte längre kan eller vill fortsätta skriva.
De som har sårats av att läsa det jag skrivit här kan jag bara beklaga till. Detta var aldrig ämnat för era ögon, ni borde lika lite som man läser någons dagbok läst detta, och jag önskar såklart att ni aldrig hade sett mina innersta tankar. Men nu när ni gjort det önskar jag att ni hade kunnat se de tankar jag aldrig skrev om. Det ljusa och det fina, för det fanns så klart också, men jag behövde aldrig bearbeta det, och skrev därför aldrig om det.
Till er andra; ni som följt, mailat, kommenterat och tröstat – jag kanske kommer att skriva igen, men i så fall under en helt låst blogg. Jag vet inte, det känns som att luften har gått ur mig, och som att jag aldrig kommer våga öppna mig igen, men jag har ändrat mig förr. Så skulle jag skapa en ny ventilationsplats, och ni vill ha tillgång till den, så skicka ett mail till rapportinifran@gmail.com, där ni berättar om vem ni är, så återkommer jag om så skulle bli fallet.
So long.
Rapport Inifrån 
Åh, vad tråkigt. Jag vet inte alls vem du är och råkade halka in här för ett tag sedan. Tycker att du är fantastisk på att formulera dig och gestalta vad du känner. Tror att vi läsare har kunnat känna igen oss i mycket av det du skrivit genom åren. Och så tycker jag förstås att du verkar vara en grym person, annars hade jag aldrig fastnat för din blogg. Lycka till med allt, det kommer att bli jättebra så småningom. Det känns kanske inte så nu men du har så bra förutsättningar, just för att du är så grym och skärpt och välformulerad. All pepp från mig!
Vilken mardröm.
Kram ❤
Å vad jobbigt! Och tråkigt, för oss och för dig. Lycka till med allt! J
Stor jävla bamsekram.
Fy fan. Så jävla jobbigt. Jag hoppas att det löser sig för dig och din dotter, att ni får det så fantastiskt bra som ni förtjänar!
Jag blev alldeles kall å dina vägnar.
Vilken total mardröm för dig.
Det måste kännas så blottlagt och kränkande att du inte ens fick ha detta utrymme ifred.
Jag kommer sakna dina ord, jag som säkert många andra här väntar ju på att den där kraften du otvivelaktligen hyser ska ta dig ur denna kris och bygga något fantastiskt med din dotter.
Jag hoppas du fortsätter skriva i låst blogg; jag tror det är viktigt för dig och jag hoppas det också för min egen skull.
Varm kram!
Men idioteeeeeeer! Fattar folk ingenting?
Vilken himla himla skräckupplevelse!! Usch, får rysningar. Fy fan alltså. Skickar styrka, kram och kärlek!
Jag är en av de som läst, men inte skrivit. Jag hittade hit via Jenny. Har varit på gång att skiva, flera gånger. För det du delat har hjälpt. Men orden har inte infunnit sig. Det du nu fått erfara är fruktansvärt. Det är att läsa någons dagbok att läsa en funnen blogg som någon en känner skriver. Bara för att den finns betyder inte att det är okej att läsa. Inte okej inte okej inte okej. Hur kan vuxna människor göra så? Du kan och ska inte lastas för någonting av vad du skrivit. Du äger dina upplevelser, dina känslor. Ursäkta dig aldrig!