Den här bloggen har under svåra perioder i mitt liv varit en ventil. Den har varit ett ställe där jag kunnat uttrycka det som skavt mest, där jag likt en flaskpost som kastas ut i ett hav kunnat skicka iväg smärtan ut i internetrymden, och där jag ibland kunnat få tröst.
Den här bloggen har aldrig visat alla sidor i mitt liv. Den har endast visat det fulaste och jävligaste och den har varit en del av min terapi och varit mitt sätt att sortera mina tankar. Har den varit 100% ärlig? Ja. Har den varit 100% objektiv? Såklart inte. Det här har varit min sanning, min berättelse, min röst, om det som smärtat mig mest.
Så att MDP och hans familj hittat hit kom som en total chock (jag har färre än 200 unika läsare varav jag endast vet vilka ett fåtal är, så att någon av dem skulle vara 0,002% av den svenska befolkningen som läser min blogg hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa), men det medför såklart att jag inte längre kan eller vill fortsätta skriva.
De som har sårats av att läsa det jag skrivit här kan jag bara beklaga till. Detta var aldrig ämnat för era ögon, ni borde lika lite som man läser någons dagbok läst detta, och jag önskar såklart att ni aldrig hade sett mina innersta tankar. Men nu när ni gjort det önskar jag att ni hade kunnat se de tankar jag aldrig skrev om. Det ljusa och det fina, för det fanns så klart också, men jag behövde aldrig bearbeta det, och skrev därför aldrig om det.
Till er andra; ni som följt, mailat, kommenterat och tröstat – jag kanske kommer att skriva igen, men i så fall under en helt låst blogg. Jag vet inte, det känns som att luften har gått ur mig, och som att jag aldrig kommer våga öppna mig igen, men jag har ändrat mig förr. Så skulle jag skapa en ny ventilationsplats, och ni vill ha tillgång till den, så skicka ett mail till rapportinifran@gmail.com, där ni berättar om vem ni är, så återkommer jag om så skulle bli fallet.
So long.
Rapport Inifrån 
Senaste kommentarer