Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

:S fredag, 30 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 1:29 e m

Ibland är det värre än annars. Ibland är det svårt att gömma sig bakom ett leende och låtsas som ingenting. För smärta kan synas i ansiktet, och det med besked.

De sista veckorna har nacken spökat. Det vill säga den där nacken som aldrig kommer bli densamma efter att den fick sig en smäll den där morgonen 7/7/2007. Min kiropraktor gör så gott han kan, men det vill sig inte riktigt. Och kroppen reagerar så att den helt enkelt blir trött när det gör ont, eftersom den behöver vila, men jag har ingen tid i världen att vila just nu eftersom jag just nu måste agera som bara fan. Alltså syns det i mina ögon, och på min kroppshållning, och på min hy att jag har ont. Jag åldras som aldrig förr helt enkelt.

Det är då det är extra roligt när en kollega/vän kommer förbi, tittar på mig och säger:

Men fy fan Å som du ser ut. Gå hem och lägg dig.

Då känns det bättre.

Eller inte.

 

Fortsättning följer… onsdag, 28 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:29 e m

Igår blev jag huggen i ryggen.

Jag vet att framgångsrika kvinnor måste se sig om. Jag vet att jag utgör ett hot mot många. Men i det här fallet trodde jag att jag hade ryggen fri. För inte trodde jag att den som skulle komma att hugga mig i ryggen skulle vara min chef. Och inte blir saken bättre av att även hon är kvinna och borde veta bättre.

Men det spelar ingen roll. I sådana här lägen gäller det att vässa armbågarna och ryta ifrån. Så det är det jag gör just nu.

Jag återkommer när hesheten lagt sig.

 

Ordet ledsen räcker inte till tisdag, 27 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 4:19 e m

Jag känner mig kränkt, trampad på och illa behandlad.

Jag känner mig uthängd, spottad på och förlöjligad.

Idag är en svart dag.

Jag reser mig imorgon.

 

Skynda, skynda! Bara idag! måndag, 26 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 2:09 e m

Ett stycke singelkille utropas:

Rödlätt, lång och slank, kortklippt med lite skäggstubb. Välklädd och väluppfostrad. Mycket välartikulerad och gillar att diskutera både länge och väl. Har bra jobb och bra gener. Gillar rosévin och uteserveringar, men är inte främmande för heldagar i sängen. Vet hur han ska behandla en kvinna. Trygg, pålitlig, rolig. Har Sveriges sexigaste röst. Passar utmärkt till en intelligent och självsäker kvinna som vet vad hon vill och vågar ta för sig.

Jag förbehåller mig rätten att screena ansökningarna. Han förtjänar nämligen det bästa. Seså, låt budgivningen börja.

 

Sex i all sin ära söndag, 25 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:35 e m

…men herregud vad underskattat det är att bara prata ibland.

 

Gubben lördag, 24 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:36 f m

Jag har börjat sörja mr J, och på många sätt tror jag att det är ett hälsotecken. För under lång tid efter mitt uppbrott kunde jag bara se hans negativa sidor, de jag ville ifrån, men nu har de positiva sidorna börjat framträda. Det handlar inte om att jag vill ha honom tillbaka, det handlar mer om att få ett avslut på åtta år som till största delen var de bästa i mitt liv. Och det måste vara nyttigt.

Den finaste egenskapen mr J besatt var utan tvekan hans omtänksamhet kombinerad med extrem lyhördhet. Han visste alltid långt innan jag själv när jag verkligen behövde något. Jag kunde komma hem efter en jobbig arbetsvecka och se honom ståendes i köket skalandes räkor (vilket är min absoluta favorit), utan att jag ens nämnt att det var just en mysig hemmakväll som jag behövde. Han visste alltid när jag behövde ett upplyftande ord, när jag behövde lämnas ensam, när jag behövdes daltas med. Han kände mig helt enkelt utan och innan.

Men det stannade inte vid mig. Det var helt underbart att se hur han betedde sig mot människor som han tyckte om. Och särskilt mot små barn, för en barnkärare människa än honom finns det inte. Han gav alltid förutsättningslöst sin tid, sina resurser, sitt tålamod till sina närmastes förfogande när de behövde det, och han gjorde det med glädje.

Han är dessutom en av de roligaste människorna jag känner. Inte sådär krystat rolig utan naturligt härlig att umgås med. När jag var i Oslo fick jag exempelvis en flashback från en av våra galna biokvällar, då vi hade beslutat oss för att se tre olika filmer på tre olika biografer i tre olika delar av stan med bara några minuters mellanrum mellan varje film. Vi körde som galningar i vår cab med musiken strömmandes ur högtalarna för att hinna med samtidigt som vi höll på att skratta ihjäl oss.

Det finns hur många bra historier som hest jag skulle kunna berätta, men det är egentligen inte det som är poängen. För poängen egentligen är att jag är glad att jag sörjer just nu genom att komma ihåg allt det som var bra. För jag tror att det är först då som jag helt kan gå vidare.

 

 

Hur kunde det hända? fredag, 23 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:59 f m

Som många andra har jag följt rapporteringarna från Amstetten Österrike med skräckblandad förtjusning. Historien är fruktansvärd, otänkbar, och som så ofta annars är verkligheten värre än den värsta skräckfilmen som någonsin producerats. Historien är dessutom som en trafikolycka, obehaglig, men samtidigt skapar den nyfikenhet. För hur kunde det hända? Varför upptäckte ingen någonting?

Samma funderingar har bearbetats av både klokare och dummare människor än jag, såväl nu som vid tidigare ofattbara historier. Och alla ställer sig frågande till hur så många missat så mycket. Hur signal efter signal obemärkt gått förbi. Hur flera liv blivit förstörda, till synes utan anledning.

Jag däremot kan inte låta bli att tänka på något en bekant berättade för några år sedan. På 90-talet, när det värsta pedofildrevet i mannaminne utspelade sig runtom i Sverige, när män inte kunde bli dagisfröknar utan att få konstiga blickar (vilket för övrigt fortfarande inte gått över) så var hans barn små. Han berättade om hur han under denna tid var livrädd för att röra vid sina barn, hur han inte vågade bada med dem, hur att byta blöja blev ångestframkallande och hur rädd han var för andras blickar när han gick hand i hand med sina barn. Allt för att han var livrädd för att någon skulle misstänka att han gjort något olämpligt.

Under samma tid gick jag på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning). Livet var inte så enkelt just då, jag hade ett helvete hemma, och jag mådde väldigt dåligt. Men inget av det berodde på sexuellt utnyttjande, det fanns inte ens i min verklighet. Ändå kändes det som att det var ämnet min/a psykolog/er var ute efter hela tiden. Jag kunde inte nämna en fysisk beröring i något sammanhang utan att vi skulle prata om det gång efter annan. Jag kunde inte öppna upp mig om de verkliga problemen eftersom de letade efter andra. Jag låstes helt enkelt på grund av deras…hmmm, ja jag vill nå gå så långt som att kalla det sensationslystnad. Tack och lov var jag stark nog att inte falla i den fällan och hitta på något bara för att att göra dem nöjda.

Så, hur kunde då det fruktansvärda i Amstetten hända? Mitt svar är ganska enkelt. Därför att vi vanliga, vi normala människor inte är skapta att fundera fram helt otänkbara handlingar. Att någon skulle låsa in sin dotter, våldta henne i mer än två decennier och bli far till hennes barn är otänkbart för oss. Så att ingen under hela denna tid kommit på vad Josef Fritzl, ett verklighetens monster, hållit på med, kanske inte bara är något vi ska bli hysteriska över utan till viss del kanske tom egentligen är ett hälsotecken? För var skulle världen vara på väg om vi började misstänka dylika saker om allt och alla?

Att sedan alla tänkbara sociala skyddsnät ska sättas upp för att försöka hindra att dylika saker händer igen, tar jag för självklart. Har jag en misstanke om att något är fel i min närhet ska jag självfallet ta alla steg jag kan för att förhindra och stoppa vad det nu kan vara. Men att gå från det till att misstänka allt och alla, det är ett långt steg, och är det inte det vi måste göra för att vara säkra på att något så hemskt aldrig händer igen?

För vi kan vara säkra på en sak, det kommer alltid finnas människor som är galnare än vad vi själva kan fantisera ihop, och för att ligga steget före dem, måste vi bli paranoida och galna allesamman. Och hur hemskt det än må låta, måste vi i så fall fundera på hur mycket vi är villiga att offra för att upptäcka allt.