Uppdatering söndag, 29 juli, 2007

En stor sorg efter olyckan har varit förlusten av min bil. Jag vet, det är bara en bil, men det var min, väldigt speciella, bil. Jag älskade den där bilen, och den var så mycket jag. Sällan var jag lyckligare än bakom ratten, med taket nerfällt, musiken på högsta volym, i min fina fina bil.

Nu är bilen död. Kvar finns en annan bil, en bil som får vara stand in, en bil som inte alls är jag. Dessutom krånglar den.

Mr. J och jag har alltid varit lite annorlunda. Så även när det gäller bilköp. Min fina bil köpte vi på ett infall. Vi bytte därför inte ens in den gamla bilen, utan tänkte att det löser sig så småningom. Så den ”gamla” (hela två år gamla) bilen fick stå hos en bilhandlare till försäljning. Men, som kanske tur är, så såldes den aldrig, varför vi kunde hämta ut den efter olyckan. Där slutade dock turen.

Eftersom bilen hade stått avställd var vi tvugna att besiktiga den innan den kunde tas i bruk. Det är ganska exakt tre kilometer mellan oss och Bilprovningen. På dessa tre kilometer hann både stötdämpningen bak samt avgassystemet falla ihop. Väl på Bilprovningen fullkomligen dog bilen, och den gick inte att starta igen. Så mycket för den kontrollen och bilen fick bogseras därifrån till en verkstad. 6000 kronor senare kunde bilen återigen tas till Bilprovningen, där den nu blev godkänd.

Igår skulle jag så hämta min syster efter hennes självständighetsresa på Skavsta flygplats. Jag lämnade Stockholm lite tidigare än vad som hade behövts, så väl på plats hade jag ungefär en halvtimme att ta kål på. Klockan var nästan 23:00 och med vårt sommarväder så var det ganska kallt i bilen. Dessutom hade jag lite tråkigt. Så, jag satte på stereon och värmen och väntade en bit ifrån flygplatsen, tittade på den stjärnlösa himlen och filosoferade. När tiden så var inne försökte jag starta bilen. Alla som nu har ett högre IQ än jag kan räcka upp handen för ni förstår nog vad som hade hänt, men jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att ett bilbatteri skulle dö så snabbt. En timme, ett lånat startbatteri och två mycket trötta sisters saint g:s senare så kunde vi äntligen åka hemåt.

Slutet gott, allting gott, eller?

Nja, imorse, då jag var ute för att köpa bakfyllemat till en mycket illa däran mr. J så stannade jag på Hemköp. Jag var inne och vände på mindre än tio minuter. På dessa tio minuter har någon jäkel i gul bil lyckats stanna bredvid min bil, öppna dörren, repa min förardörr och dessutom lämna parkeringsplatsen utan att medge vare sig skuld eller lämnat pengar för skadan. Så nu måste jag bekosta en omlackering av dörren också. Som att jag inte har nog utgifter…

Men men, jag mår bra, faktiskt bättre än vad jag själv hade trott för några veckor sedan. Nej, blåmärkena är inte borta än, nej, hjärtat är fortfarande trasigt, men ja, jag är på god väg. Och jag vet, att efter regn kommer sol, även i landet som sommaren glömde bort.

Vi ska nog få ett bra liv ihop

Igår så skulle vi då äntligen träffas, du och jag, på tu man hand. Du och jag, som snart ska hålla varandra i handen, ligga sida vid sida, fnittra, gråta, göra allt, visa allt, dölja allt, vi skulle äntligen ses på riktigt. Du var lite bångstyrig, kunde inte riktigt bestämma dig för vad du ville, bjöd på den ena överraskningen efter den andra, och jag, jag smakade lite försiktigt på dig, försökte känna om du var söt eller salt, om du var het eller kall, men jag hittade aldrig riktigt svaret. Vi skrattade tillsammans, sådär som man gör när man inser att vi, du och jag, vi kommer nog bråka med varandra lite i början, inte riktigt komma överens men ändå någonstans acceptera varandra, och vi höll varandra lite på avstånd, sådär som man gör bakom tryggheten av ett par solglasögon. Jag är inte lättflirtad viskade du, jag svarade högt och tydligt att; vet du vad, det är inte jag heller. Vi kom överens om att vara oense, vi kom överens om att det här få ta den tid det tar, vi kom överens om att kärlek vid första ögonkastet kanske inte är det viktigaste utan kärlek som växer fram kanske är finare, bättre, djupare? Och mitt i vårt möte, när jag naket tittade på dig, visade mig, så insåg jag, att jag är hellre ensam än väntandes. Så jag bad om ursäkt, försvann en liten stund, skrev mitt sms, tryckte på skicka och log.

Stockholm, du är inte i mitt hjärta än, men vi, du och jag, vi ska nog bli lyckliga tillsammans.

Försvinna onsdag, 25 juli, 2007

För många år sedan, när problemen inte var mina utan andras, och det stormade som värst, kunde jag krypa in under täcket, göra mig liten och bara försvinna. Där kunde jag sitta och nynna, låtsas att de hårda ord som yttrades inte handlade om mig, drömma mig till en lugnare plats och tänka att när jag blir stor, då kommer det aldrig bli såhär.

Om att bryta ihop, och att komma igen måndag, 23 juli, 2007

När natten blir lång och tårarna inte vill sluta strömma,
när tankarna bara vandrar men aldrig finner något mål,
när klumpen sitter i halsen och gör det svårt att andas,
när migränen aldrig vill ta slut,
när ingenting är roligt och det gör ont att skratta,
när jag inte längre känner igen mig själv,
då, har vägen kommit till sin ände.

Nu separerar mr. J och jag. Vi gör det på vårt sätt, i vår takt. Jag har bara en önskan och det är att mr. J ska komma ur det här på bästa möjliga sätt. Det får kosta vad det kosta vill, för jag älskar fortfarande honom mer än jag kan förklara med ord. Däremot skiter jag fullständigt i hur det går för mig. Jag klarar mig, jag landar alltid på fötterna, även om jag ofta slår mig hårt på vägen ner.

På återseende fredag, 20 juli, 2007

Jag kan inte skriva någonting, så ledsen är jag. Orden är borta, och därför även jag. Vi ses när jag anar ljuset på andra sidan tunneln.

Coldplay – The Hardest Part.wma

Morning has broken onsdag, 18 juli, 2007

and still no sleep.

När sömnlöshet övergår i ordlek

Andas ansträngda andetag,
bearbeta brutna bottenlösa bryderier,
celebrera censurera centrum,
dyka djupt då det dör,
efteråt ensamt erkänna evighet,
finna förlåt från främsta frände,
genom galna glada göromål,
hinna hem,
ivrigt inställa inre,
just jämt,
känna kalla kårar komma krypandes,
leta lära lugna lyssna,
melodiskt mjuka maniska muskler,
njuta när natten närmas,
omfamna orkeslöshet och onda orosmoln,
precis på pricken påtala,
quia,
rofyllda ruskande röster,
söver så sömniga sagor sjungs,
till trött tystnad,
under uppsikt utav under,
vilka visualiseras via vandrande visioner veni vidi vici,
wandervogel,
xenodokium,
yppa ytans yttre,
zeniskt zero,
åskans åtrå,
ärlighetens ände,
över ödets öken.

Sömnlös

Terra Naomi – Say it’s possible.wma

Han alltid min, jag alltid hans. tisdag, 17 juli, 2007

Det fanns en tid då jag på hundra meters avstånd kunde känna igen ljudet av hans moped, även om nästan alla de andra killarna hade samma märke. Det var sommar (somrarna var alltid hans) och jag satt i mitt rosa flickrum och väntade. Ibland satt jag ute på stenmuren och väntade, spanade bortåt vägen, lyssnade efter mopeden, längtade och trånade. Han kom varje dag, med det varmaste leendet, mjukaste händerna och brunaste hyn. Och han fick mig att le, sådär så att hela hjärtat log, fastän jag visste att lyckan var kort, och att lyckan skulle ta slut.

Vi tjyvbadade på utomhusbadet och vi hånglade i timmar, trevandes, ovant, men alltid lika passionerat. Jag skrev brev lika långa som innerliga. Han skrev aldrig någonting, men han spelade in kassettband fulla med kärlek. Han var det finaste som fanns, det vackraste, det underbaraste, det som alltid fick mitt hjärta att slå lite snabbare och mina ben att darra lite lätt.

Tolv år senare kan jag bara konstatera en sak. För mig kommer han alltid vara sommar, och sommar kommer alltid lukta som honom.

As if I don’t have enough on my mind

Det kommer inte någon del 9 idag. Jag orkar helt enkelt inte, så ni får vänta till imorgon.

Imorgon förresten, ja då är Å inkallad till förhör för misstanke om vårslöshet i trafik. Jag har tydligen i ett svagt ögonblick (i ett kort samtal med polisen) på sjukhuset sagt att jag körde i 130 km/h på en 110-väg. Det är mycket möjligt att jag gjorde det, eller det är ganska säkert att jag gjorde det, men varför i hela världen har jag sagt det till polisen? Det finns inga vittnen, och därför ingen möjlighet att kontrollera någonting, allt de har är min egna berättelse. Och nu kommer det tillbaka för att ödelägga mig. Fy fan, ärlighet varar aldrig längst. Men nu är det jag som hävdar tillfällig sinnesförvirring, kopplar på största charmen, tar på mig skolflickekläder och ler oskuldsfullt som bara fan. Det här ska nog gå vägen, annars jävlar.