Det här inlägget har legat och grott ett tag, men nu är det dags. Efter att ha läst era olika synvinklar i kommentarer till tidigare inlägg så tänkte jag delge exakt hur jag ser på saken, inte för att det är en sanning, utan för att det är ett intressant ämne som kräver sitt egna inlägg.
Sökandet efter pirret, fjärilarna i magen, vad vi än kallar det, är förmodligen det sökande som förenar de flesta. Vi vill alla ha det, vi har alla upplevt det i en eller annan omfattning, men samtidigt är det ack så förgängligt. Varför?
Jag är av delad uppfattning i den här frågan, eftersom jag i min personlighet har två ständigt tävlande sidor. På ena sidan springer Romantiska Å, på andra Rationella Å. Båda vill ha pirret, men ser på sannolikheten att få den på olika sätt.
Rationella Å:
Kanske var det bättre förr. Om inte bättre så åtminstone lättare. För även om jag minns känslan av att vara totalt upptagen av en annan människa så måste jag om jag ska ska vara ärlig erkänna att det aldrig blir samma som då. Kanske beror det på ökad erfarenhet, kanske beror det på ålder, kanske beror det på förnuft. Hur som helst blir det aldrig samma igen, som när jag var fjorton och jag månad efter månad kunde tråna efter en och samma person, utan hejd, utan slut, oavsett vad han gjorde eller inte gjorde. För på någotvis var kärleken (och pirret) så rent och obefläckat då. Ordet besvikelse var inte något jag hade utforskat särskilt många gånger. Det fanns inga inbyggda krockkuddar som satte igång för att skydda hjärtat. Allt var naket, allt var första gången, och allt var underbart samtidigt som det var fruktansvärt. För kärleken var allt. Inget annat spelade någon roll. Inget annat.
Det är, och kan inte vara, så längre. För hur kär jag än blir, hur mycket det än pirrar, hur stor andel av mina tankar som än går till honom, så finns det andra saker jag måste tänka på. Jag måste få en inkomst för att överleva. Alltså spelar jobbet roll. Mina vänner spelar roll. Jag spelar roll. Så, jag kan inte gå upp lika mycket i en annan person nu som då. Det blir annorlunda. Och kanske kanske är det tur att det är så.
Men som en knarkare letar jag efter den första rushen. Jag vill att det ska kännas som det kändes då. Jag vill att det ska pirra så att jag håller på att gå sönder batra av tanken att hans läppar skulle möta mina. Men det blir aldrig riktigt så, och jag undrar om det ens är möjligt.
För med åren lär vi oss att bakom nästa hörn kommer det finnas någon annan. Går det här åt helvete kanske det gör väldigt ont, väldigt länge, men vi överlever, och vi kommer hitta någon ny. Så därför blir det lite lättare att återhämta sig för varje gång, samtidigt som det blir svårare att ge allt.
När pirrar det mest numera? När det blir oåtkomligt, när jag känner att mina vanor ruckas, när det blir obalans och jag faktiskt inte vet vad den andre vill. Då blir jag osäker och som en tonåring igen. Då vill jag ha mer. Pirr är därför per definition förgängligt. Så fort något blir tryggt, säkert, och förutsägbart är pirret lika försvunnet som en fis i rymden.
Det får mig att tänka att pirr kanske inte är något jag borde leta efter. Pirr hör till osäkra förhållanden, förbjudna förhållanden, icke-optimala förhållanden. Trygghet, ömhet och respekt för varandra är däremot det jag bör söka efter.
Romantiska Å:
Pirr har ingenting med hur gammal man är, hur stabilt ett förhållande är, eller om man är redo eller inte. Verkligt pirr, det där pirret alla bör leta efter, är en kraft som slår till när två människor som är menade för varande möts, och det är något som håller i för alltid. Alla andra pirr innan är en försmak på det verkliga pirret, förätter kanske man kan kalla det, men när det verkliga pirret kommer så slår det båda med häpnad. Man bara vet att det är rätt, och så lever man lyckliga i alla sina dagar.
Därför ska jag fortsätta leta efter det verkliga pirret. För det kommer göra alla sidoturer på min resväg dit att blekna.
Hmm. Undrar vilken Å som kommer vinna loppet. Just nu leder Romantiska Å, men Rationella Å är utan tvekan i hennes hasor.
Senaste kommentarer