Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Snoppar måndag, 30 april, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 8:49 f m

Jag tänker inte vara skenhelig, jag tänker inte säga att det inte spelar någon roll och jag tänker verkligen inte ignorera ämnet bara för att det är tabubelagt.

Jag älskar vackra snoppar.

Mr J har en mycket vacker snopp. Egentligen är han för stor (japp, den hade gärna fått krympa lite) men den är otroligt vacker och ståtlig. Den är jämntjock, alldeles rosa och svänger sådär charmigt lite åt vänster. Jag älskar hans snopp.

Nu finns det ju mindre vackra snoppar. Kanske inte ska gå in på detaljer men ”bered en väg för herran” kanske är något som borde läras ut i sexualkunskapen i sjuan. Personligen skräms jag av snoppar som har en onaturlig färg och av ägare som ser snoppen som ett vapen, men de flesta snoppar tycker jag är otroligt vackra. Jag har ingen penisavund, men jag hyser en stor snoppbeundran.

Under alla friidrottsevent är mina ögon som fastnaglade vid det rörliga paketet under den tajta dräkten och alla mina manliga vänner har tröttnat på mina frågor som skulle kunna klassifieras som sexuella trakasserier, men jag tröttnar aldrig. Jag tycker att det är skithäftigt att snoppen i kyla i stort sett kan försvinna in i den manliga kroppen och i andra lägen nästintill kan dubblera sin storlek. Och jag tycker att det är kul att man aldrig vet vad man ska få eftersom det i alla fall enligt egna studier inte finns någon koppling mellan storlek på något annat och snoppens storlek. Den blir som en present, som man inte vet något om förrän man får tillåtelse att öppna.

Så, jag har full förståelse för mäns bröst/rumpfixering. Stirra ni på mina så stirrar jag på ert. It’s a fair deal.

 

Andra andningen söndag, 29 april, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:38 e m

Det går inte att förändra om tvekan finns.

Det går inte att utveckla om inte viljan finns.

Det går inte att gå framåt om halva kroppen stretar emot.

Nu får det bära eller brista. Ska det gå åt helvete så får det göra det med en stor smäll. Nu är alla kort lagda på borden, jag har inga hemligheter kvar och jag tänker inte leta efter utvägar.

NU tar jag tag i det här, NU ska jag vara en aktiv part i vår relation, NU ska jag ge det sista (men enda) chansen.

Går det inte så går det inte. Men då har jag fanimej försökt i alla fall.

 

Yippey!

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:27 e m

Jag har alltid rätt. Så jag säger det igen: Läkare är inkompetenta och alla vettiga människor bör vara livrädda så fort de sätter sitt liv/hopp/sjukdomsfall till en sådan. Usch och fy och fram för självdiagnostik.

Jag borde ju ha fattat själv. Jag menar, jag grät ju och kände mig extremt ynklig i mitt förra inlägg (vilket i och för sig fanns förklaringar till men som ändå var en extrem överreaktion). Hallå?

Jag borde ju ha fattat själv. Jag menar, när gynekologen (tillika överläkare) säger att vi måste kick-starta min kropp och att det här kommer ta ett tag (och jag vet att läkare alltid har fel och att man aldrig ska lyssna på dem). Hallå?

Jag borde ju ha fattat själv. Jag menar, jag, Å, bryter på fredagskvällen ut i Göteborgs största lipfest inför två helt oförberedda och totalförvånade vänner på fina restaurangen när vi pratar om 17:e-majfirande (som bara kan ses som positivt, det finns överhuvudtaget inget negativt kopplat till 17:e maj). Hallå?

Men nej, jag är helt oförberedd (men överlycklig) när jag på lördagsmorgonen vaknar med den numera glömda dova smärtan och genomvåta trosor. Jag borde ju fattat själv. Det är inget fel på mig. Det var bara falskt alarm. Jag är helt normal. Mensen, min älskade mens, den funkar så klart precis som resten av mig, den kommer när den är redo…

 

Chock torsdag, 26 april, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:26 e m

Klockan är 22:27 och jag sitter på jobbet. Har precis kommit till Oslo efter en affärsresa och är bara på jobbet och vänder. Klockan 22:55 går min buss till Göteborg. Jag är framme 02:50. Klockan 08:00 ska jag träffa ett företag i Göteborg för en eventuell karriärmöjlighet.

Kollar snabbt mailen. Ser Ulrikas kommentar under Jennys intervju:
Haha! jag håller helt med om att silverfisken blivit tråkig , han har varit väck ett tag ur mitt länkarkiv. men så tittade jag dit idag igen. och jo, han har varit seg länge. Men det är kanske sånt som kan hända när man ska bli pappa(!) och inte vill råka avslöja sig? Om man inte tänker nämna det största i ens liv, som måste uppta det mesta av ens tankar, riskerar man nog att bli ganska platt och tråkig. så som det skedde med el silverfirro, hehe. får se om han har tid att bättra sig nudå.

Går in och kollar Silverfiskens blogg. Ser videon, börjar gråta. Inte för att jag blir rörd (även om jag självklart tycker att det är kul för hans skull) utan för att det gör ont i magen på mig. Jag vet att jag gjorde rätt val, men jag var inte redo för att se detta så naket, så vackert, så direkt just här, just nu.

Nej, nu mår jag illa.

 

Intervjun med Mr. Big Shot – Shadow

Filed under: Uncategorized — Å @ 7:28 f m

Första gången jag stötte på Shadow var på en av hans tidigare bloggar, under en annan pseudonym. Hans dåvarande blogg, som jag av respekt för hans önskan att vara anonym inte nämner med namn här, var väldigt beskrivande av det land och den kultur han levde i. Bloggen var full av betraktelser, roliga skildringar av skillnader mellan hans nuvarande hemvistland och Sverige, och det var den som inspirerade mig till att börja blogga när jag ”flyttade” till Norge.

Plötsligt försvann Shadow. Kort därpå återkom han under en annan pseudonym under en annan blogg men det varade inte länge. Han var borta. Och jag saknade honom. Månaderna gick, och så plötsligt, efter en kommentar på min blogg var han tillbaka, med ett helt annat skrivsätt, med en mer anonym pseudonym, men fortfarande i staden som han numera kallar Manictown. Han är bättre, öppnaren och stöddigare än någonsin förr och jag älskar att läsa om hans extravaganta liv. Men jag, jag är ju nyfiken och vill veta allt, så här är min lite röriga (trots redigering) intervju med det slingrigaste och halaste intervjuobjekt jag hittills haft i min korta karriär som egenutnämnd journalist. I give you: Shadow.

Å: Är du fortfarande vaken? (Klockan var mitt i natten i Manictown när intervjun utfördes)

Shadow: Hallojs, visst!

Å: Är du redo?

Shadow: Redo!

Å: Vad är det som driver dig till att skriva en blogg. Med tanke på att du startat, slutat och startat blogga igen så kunde du ju uppenbarligen inte hålla dig ifrån skrivandet, så vad är det som gör att du känner ett behov av att ha en blogg?

Shadow: Hmm, svårt… Jag har alltid tyckt om att skriva, dagböcker etc. Desto roligare om någon läser dessutom kanske.

Å: I din förra blogg raggade du ju mer aktivt läsare än nu. Betyder det att du inte längre tycker att det är lika viktigt med många läsare?

Shadow: Precis. Jag fångades i bloggsfären ett tag där i min gamla blogg. Jag tog det som något som skulle kunna jämföras med etikett. Kommentera aktivt, skriva varje dag osv. Numera struntar jag i sådant eftersom jag skriver för min egen skull, mer än för andra.

Å: Läser du många andras bloggar? Vad är det du fastnar för hos andra bloggar?

Shadow: Jag följer ett 10-tal bloggar av blandad härkomst. Jag fastnar för snygg språkföring, kvicka repliker och sex appeal. Alltså läser jag fler kvinnliga bloggare än män. Helst dessutom med ungefär samma bakgrund som mig – affärslivet.

Å: Sex appeal? Varför är det viktigt?

Shadow: Det är inte viktigt alls, men det är det jag råkar fastna för.

Å: Om du bara fick läsa en blogg (förutom din egen) i resten av ditt liv, vilken blogg skulle du välja då?

Shadow: Har nog inte hittat någon sådan blogg ännu. Jag finner ständigt nya bloggar och slutar successivt läsa gamla bloggar. En blogg som jag har följt länge är skriven av en tjej i Göteborg. Hemlängtan, kanske i kombination med att hon är rolig, verkar vara i svängen, intelligent, kaxig; Ms Take.

Å: I din blogg utger du dig som en ganska självsäker, framgångsrik affärsman med hushållerska, hemmafru och dyra nöjen. Är det en rättvis beskrivning av dig eller vem är du egentligen?

Shadow: Japp, jag håller ingenting tillbaka längre. Min gamla blogg handlade om funderingar runt platsen jag befinner mig på och var mer informativ och lockade folk med speciellt intresse i regionen. I den nuvarande bloggen ger jag fan i att skriva för mycket om plejset, utan mer om mitt liv och mina egna funderingar om livet och omgivningen.

Å: Men det känns som att det kanske är mycket yta, och lite djup? Eller är ditt liv så direkt på?

Shadow: Jag undviker att vara personlig and djup. Därav skepnaden som Shadow. I min gamla blogg var jag inte anonym. Förutom kommentarer, fick jag mängder med email från folk som ville veta mera eller skulle komma hit. Genom att vara mer ytlig garderar jag mig och kan skriva bredare, men kanske inte ”så djupt”. Kan tillägga att jag då kände mig som en turistinformation ibland.

Å: Hahaha, men det var du. I och för sig en väldigt intressant turistinformation men ändå.

Är det därför du håller en så positiv ton i din blogg och sällan blottar dina mörka sidor?

Shadow: Mörka sidor?

Å: Ja, de dagar då livet inte är så kul till exempel.

Shadow: Jag har väl skrivit om det någon gång tror jag. Hade några dagar som jag funderade om både det ena och det andra, och dessutom bloggade om det. Men för det mesta så är jag en överdrivet positiv människa med få mörka sidor.

Livet är alltid kul, tycker jag. Vissa motgångar får man räkna med, men det är absolut inget som man ska hänga upp sig för länge på. En funderare, och sedan bestämma riktning bara.

Är inte ofta män mer positiva i sina bloggar än kvinnor i allmänhet?

Å: Tror du det?

Shadow: Inbillar mig kanske. Känns som om kvinnor ofta skriver om sina problem, medan män ofta skriver om det roliga som hänt. Men jag läser inte tillräckligt många bloggar för att kunna dra någon slutsats…

Å: Du är 36 år gammal, men har uppnått mer än de flesta gör under en hel livstid. Du har tävlingsseglat på fyra av de fem stora världshaven, du har flyttat tvärs över halva jordklotet, du har spelat teater, du har gift dig. Vad finns kvar att sträva mot? Vad är det som driver dig?

Shadow: Inget driver mig. Jag har gjort det jag vill och lyckats. Ren flax och fåfänga.

Å: Så livet är slut nu?

Shadow: Knappast.

Nya tider, nya intressen. Inget står still och inte heller jag.

Å: Nu slingrar du dig. Vilka nya tider? Vilka nya intressen?

Shadow: Ehh, nya tider…. Jag har inget bestämt ännu. Jobbet (jobben) styr mycket av mitt liv. Fortsätter att segla på fritiden, åker skidor på vintern, reser när tid ges och njuter i största allmänhet. Inget bestämt mål i sikte.

Å: Du har ju ”lyckats” ganska väl i livet. Vad är det som har gjort dig framgångsrik?

Shadow: En del kallar det for att ha lyckats, men allting är relativt. Jag har misslyckats med mycket också.

Å: Exempel?

Shadow: Jag har ju inte lyckats i Sverige till exempel. Hade varit roligt att ”lyckats” i Sverige.

Å: Så varför lyckades du i Manictown men inte i Sverige?

Shadow: Försökte aldrig ens i Sverige. Men nu ångrar jag lite att jag inte gav Sverige en chans. Föräldrarna blir äldre och det känns jobbigt med avstånden. Men de reser nästan mer än vad jag gör…

Å: Så när, hur och varför hamnade du i Manictown?

Shadow: Jag jobbar som affärskonsult och ett projekt fick mig att resa hit för 15 år sedan. Jag gillade landet och fortsatte att utveckla mina affärer här. Snart hade jag ett socialt liv såväl som ett affärsliv här. Sedan har det bara spunnit vidare.

Säg så här… Jag gillar affärslivet i Manictown, men gillar privatlivet i Sverige. Skulle vilja ha hälften av båda, men tyvärr… Jag valde affärerna.

Å: Så du har lyckats i affärer, men inte i privatlivet?

Shadow: Jodå, men jag hade hellre förlagt privatlivet i Sverige. You know, naturen och allt det där… Själv?

Å: Hahaha, nu intervjuar vi ju dig. Och mitt privatliv, ja, det är väl sådär men det blottar jag ju ganska öppet i min blogg.

Men natur har jag så att det räcker och blir över i Norge…

Shadow: Ja, länderna är ju ganska lika varandra.

Å: Jag vet att det är flera som avundas dig, vill vara dig, vill få din hjälp. Gillar du att folk ser upp till dig?

Shadow: Nej, förstår inte hur de kan se upp till någon de aldrig har träffat.

Å: De kanske ser upp till bilden du förmedlar?

Shadow: Kanske. Inget jag kan hållas ansvarig för.

Å: Nej, men du känner inte heller en lust att hjälpa till?

Shadow: Nej, det var just det som blev problemet med min gamla blogg. Lyckosökare som tror att det räcker att komma till Manictown för att lyckas. Rätt bakgrund är viktigt.

Å: På tal om ditt privatliv. ”Behind every great man is a great woman” enligt talesättet. I din blogg beskriver du ofta din fru i ”förbifarten”. Vem är din fru, hur träffades ni och vad var det som gjorde att du föll för henne?

Shadow: Mrs. Shadow ja! Vi träffades genom jobbet. Hon jobbade inom advertising. En klippa i tillvaron som plockar ner mig när jag börjar sväva. Jag föll för hennes snygga rumpa.

Å: Vem tog initiativet?

Shadow: Båda, tror jag. Vi hamnade i säng första kvällen, och sedan ville varken hon eller jag att det skulle sluta som ett ”one night stand”.

Å: När visste du att det var henne som du skulle tillbringa ditt liv med?

Shadow: Först några år senare tror jag. Jag var ungkarl och ville aldrig riktigt ta steget ut. Därför gav hon mig ett ultimatum en dag. Gifta mig eller bryta.

Å: Och det funkade? Herregud, då är det kanske inte en vandringssägen ändå.

Shadow: Det funkade.

Å: Så en jobbig fråga. Varför har ni inga barn?

Shadow: Hehe, vi jobbar på det! Hittills har vi rest och uppskattat friheten. Jag har kontor i tre länder… Men vi känner att det kanske är dags snart.

Å: Är det kanske den nya utmaningen? Barn menar jag?

Shadow: Ingen ny faktiskt… Har hållit på ett tag och även fått läkarhjälp. Men ett barn skulle faktiskt vara en utmaning.

Å: Jag vet, du nämnde det när jag hade det tufft.

Shadow: Borde gift mig med dig kanske?

Å: Hahaha, ja tydligen är jag fertil som få. Eller var. Men jag hade aldrig blivit hemmafru. Är för rastlös för det livet.

Shadow: Du hade inte behövt vara hemmafru. Vi har hemhjälp, men Mrs. Shadow vill inte jobba.

Å: Jag har förstått det. Men jag behöver utmaningar. Jag älskar affärsmöten, jag älskar dynamiken i förhandlingar, jag älskar när en kampanj funkar… Jag tror tyvärr inte lite resor, besök till Gucci och en man som konstant är borta skulle lösa det behovet…

Shadow: Jag tror det var därför hon ville gifta sig. Hon var trött på att jobba… En man som alltid är hemma anses dåligt här borta. Inte som i Sverige.

Å: Men skulle du vilja vara hemma?

Shadow: Jag tror vi har en bra balans på det.

Å: Ok. Men vad är det som attraherar dig i henne nu? Vad i hennes liv blir spännande för dig? Hur utmanar hon dig? Eller lägger jag kanske mina värderingar nu i hur jag vill att ett förhållande ska vara…

Shadow: Ja, det låter som ett drömförhållande.

Å: Jag tror fortfarande på drömmen. Det är väl därför jag har så svårt att nöja mig.

Shadow: I verkligheten så tror jag att man hittar ett sätt att umgås med måtta, utan att trampa varandra på tårna. Efter 10 år i äktenskap, så behöver man nog tänka mer praktiskt.

Å: Så du tror inte på evig passion? Utan på mer kompanjonskap om jag förstår dig rätt?

Shadow: Känslor förändras, inte till det sämre, men man respekterar varandra som livspartners, även om inte passionen och åtrån finns där längre.

Evig passion är en dröm , men inget jag tror på.

Å: Jag vet inte jag. Jag vill tro.

Shadow: Kanske om jag fick gifta mig med Jessica Alba eller Angelina. Men för övrigt så tycker jag fortfarande att Mrs. Shadow har den snyggaste bakdelen i stan.

Å: Kanske i Manictown, men jag vet av säkra källor att den sitter på någon annan i Göteborg. (Eller Oslo om hon råkar vara där)

Shadow: Det är ju den jag vill se. Hehe.

Å: Den har råkat ut för fotogenix just nu.

Shadow: Men du ser…angående bloggar. Du upprätthåller själv en viss sex appeal, därför håller du även mitt intresse.

Å: Men passion är ju så lite utseende och så mycket, hmmm, annat. Känner att det här går åt ett annat håll än intervjuhållets ensidighet men jag får redigera efteråt (valde sedan att inte göra det eftersom jag gillade dynamiken i samtalet).

Shadow: Vad är hmmmm?

Å: Hmmm. Jag ser på mina farföräldrar som har varit gifta i 55 år att passion kan överleva. Passion är att aldrig helt veta var den andra står. Att alltid förvånas. Att vända sig om och inte alltid finna den andra bakom.

Shadow: Ja, med då har vi passion så det ryker om det. Min fru vet aldrig var jag står.

Å: Så, om vi återgår, inga barn beror alltså på att ni är fertilitetshandikappade som det så fint heter?

Shadow: Japp! Men det ska nog fixa sig. Vi tar steg för steg. Varje steg kostar bara mer än det andra.

Å: Hur har det påverkat ert förhållande?

Shadow: Det har påverkat oss positivt, tror jag. Vi har ett gemensamt mål.

Å: Adoption är inget alternativ?

Shadow: Inte i den har delen av världen.

Å: Så om det inte skulle gå, oavsett pengar, då blir det inga barn?

Shadow: Nej, då köper vi en hund.

Å: I ett (numera raderat) inlägg beskrev du ett ”nästanmöte” med en gammal flamma. Vem var hon? Och än mer intressant; vad var det som hände som gör att hon än idag kan riva upp gamla sår?

Shadow: Bästa sexet någonsin! Också jobbrelaterat. Men vi var så stressade i våra respektive jobb att vi ständigt gick om varandra. När vi träffades så gjorde vi inget annat än att ligga till sängs.

Å: Så det var passion med andra ord?

Shadow: Det kan man säga.

När vi inte låg till sängs så bråkade vi.

Å: Låter kul.

Shadow: En fas i livet…

Å: Okej. Du är inte världens mest utförliga person inte… Nåväl. Finns det någon person eller händelse som särskilt har format dig i livet och i så fall hur?

Shadow: Jag är en ganska enkel person faktiskt, som aldrig har tänkt så mycket på saker som har hänt mig, så det kanske är därför.

Person…

Hmm…

Mor och far, skulle jag tro.

Å: På vilket sätt?

Shadow: Jag har alltid sett dem som ideal. Öppna och goa, inga krusiduller. Men med vett och etikett. De har alltid litat väldigt mycket på oss barns handlingar och respekterat den väg som jag valde. Very supportive, in english.

Å: Dina föräldrars kärlekshistoria är ju väldigt orginell. Letade du efter samma himlastormande kärlek när du var singel?

Shadow: Jag letade aldrig efter kärlek. Den kom. Jag har nog aldrig varit någon sökande människa.

Å: Och ändå valde du att byta land, kultur och liv…

Shadow: Jag valde ju inte i början. Det var jobbet som tog mig hit, och sedan stannade jag kvar. Jag var nog för lat för att orka flytta hem igen och starta nya projekt.

Å: Go with the flow med andra ord.

Shadow: Precis, fast med lite egna tag.

Jadå, man uppskattar nog sitt hemland lite extra mycket när man är en expat. Alla expats hamnar någon gång i en identity crisis. Jag tror att man blir mer medveten om sin identitet när man flyttar till en annan kultur. Här talas bara engelska i jobbet, dagligen, och mest manic-speak och engelska i privatlivet. Det är lätt att glömma att man är svensk, särskilt när alla andra tror att man är från USA.

Å: Tror du någonsin att du flyttar ”hem” till Sverige igen? Eller är Manictown hemma?

Shadow: Det beror helt på jobbet.

I all enkelhet kan jag säga att jag personligen skulle föredra att bo i antingen Manictown eller Sverige, men det blir sällan som man vill.

Å: Och fru Shadow?

Shadow: Hon hänger på vart som helst, men trivs nog bäst i Manictown.

Å: Du är ju väldigt teknik- eller kanske närmare bestämt prylintresserad. Varifrån kommer detta intresset?

Shadow: Sedan barnsben. Förmodligen för att min far alltid höll på att meka med något. Att vara prylintresserad är annars en del av kulturen har i Manictown. Det finns ett överflöd, för att det finns en marknad.

Å: Och favoritprylen är?

Shadow: Båtar.

Å: Just det. När har du hunnit med alla seglatser?

Shadow: På fritiden, mellan jobben. Man seglar ju vissa sträckor bara och byter av varandra på skeppen.

Det blir några veckor i stöten.

Å: Vad är viktigt för dig här i livet?

Shadow: Många jobbar för att spara och investera och öka sitt kapital. Jag jobbar för att spendera pengarna på det som jag tycker är roligt. Jag tycker om att bjuda ut folk, hålla fester och utöva mina intressen.

Det viktigaste i livet för att kunna göra det jag vill är en bra hälsa.

Och pengar.

Och en förstående fru.

Å: Så pengar är viktigt?

Shadow: Självklart, annars blir det ju inget gjort. Jag behöver i och för sig inte mer än vad jag har. Jag är nöjd med min nuvarande inkomst, men skulle nog ha svårt att gradera ned mig.

Å: Vad anser du är oväsentligt här i livet?

Shadow: Oväsentligt – kan inte komma på något.

Myggor?

Å: Hahaha. Ja, myggor.

Ångrar du någonting?

Shadow: Massor, men jag har valt att inte grubbla.

Inte ångra kanske, men mer som att ”undra hur det skulle ha varit om…”

Å: Fortsätt meningen…

Shadow: …jag hade gift mig med tjejen i Sverige?

…om jag hade valt ett annat jobb?

…om jag hade satsat på 4 i stället for 18 på roulett?

Å: Vilken tjej i Sverige?

Shadow: Gammal flamma, kilade stadigt i 5 år under gymnasiet och strax efter. Hon kommer alltid att äga en del av mitt hjärta.

Å: Vad gör hon idag?

Shadow: Hon jobbar som designer (fashion) i Milano.

Vi träffas ibland på våra affärsresor, när tillfälle ges. Vi tar en drink tillsammans och skrattar åt gamla minnen och talar om hur det kunde ha blivit.

Å: Din syster bor ju i samma stad som du. Vad har ni för relation?

Shadow: Vi har en väldigt bra relation. Träffas ofta både privat och vid diverse tillställningar. Vi lever i samma kretsar.

Å: Så hon jobbar?

Shadow: Nej, hennes man är affärsman. Kan tilläggas att min årslön är hans månadslön.

Å: Avundsjuk?

Shadow: Nej, de har mer pengar än de kan göra sig av med. Ingen bra balans.

Å: Min årslön är nog din månadslön så det jämnar ut sig…

Shadow: Är man väl över ett visst belopp, så är det ingen större skillnad i levnadsnivå, tror jag. I alla fall inte om man inte slösar och frossar.

Å: Vi är nog inte riktigt på samma nivå. Jag skulle aldrig ge en servitris på ett kasino 5 000 dollar i dricks. ALDRIG. (Och då har jag en gång för längelänge sedan ändå arbetat som servitris)

Shadow: Det var inte min nivå heller. Det var en klient som gav dricksen, fast det var min spelmark.

Å: Ok, to clarify: Jag skulle aldrig aldrig aldrig släppa ifrån mig en spelmark på 5 000 dollar.

Shadow: Vi var fulla, och dessutom så var det pengar jag hade vunnit, så i praktiken var det inte heller riktigt mina pengar.

Å: Vad är det nu jag har glömt att fråga dig herr Shadow som gör dig just till dig?

Shadow: Vad gör mig till mig?

Alltså, som du märker så funderar jag sällan i sådana banor och har därför skitsvårt att svara.

Förmodligen skulle det vara min löjligt barnsliga positiva syn på tillvaron, spetsat med ett affärssinne och lusten att alltid ha skoj.

Å: Då var jag klar. Har du några frågor?

Shadow: Jag har massvis med frågor. Ska se hur du gör med materialet här i din blogg och sedan be om att få gå på djupet med dig.

Å: En djupintervju med mig? Jag har djup som du inte vill dyka ner i. Tro mig. Men du är välkommen att försöka när du vill.

Shadow: Man ska aldrig fråga en kvinna om hennes ålder, men lyssande du på Howard Jones?

Å: Nej. Och jag är 27. Alltid yngst i alla affärssammanhang, min styrka…

Shadow: Bästa åldern för att börja bygga på något.

Å: Bygga på vad?

Shadow: En framtid.

 

Try and reboot onsdag, 25 april, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:34 e m

Jag lär mig aldrig. Aldrig.

Efter ett sent flyg till en stad på Norges västkust så checkar jag snabbt in och slänger mig i duschen. Jag sminkar av, njuter av min egen spegelbild och ringer mr J. Öppnar resväskan.

Jag har glömt:
* Rena underkläder
* Tandborste
* Tandkräm
* Mobilladdare

Efter att ha flörtat med receptionisten fick jag låna hans privata mobilladdare, men hör och häpna, det gick inte att köpa tandkräm eller tandborste i receptionen. Så, nu har jag tvättat dagens underkläder med schampoo och borstat tänderna med pekfingret och tvål.

Himla tur dock att jag tog med mig tre par skor för en endags affärsresa, bara för säkerhets skull menar jag…

 

Å, mitt alter ego

Filed under: Uncategorized — Å @ 9:38 f m

Inser plötsligt att jag måste verka oerhört negativ/dyster i den här bloggen. Finns inte en människa som någonsin har träffat mig som skulle beskriva mig som negativ/dyster. Jag är den mest engagerade, passionerade, positiva vän/kollega/kvinna som man kan tänka sig, men tydligen inte bloggare.

Intressant.

 

Så går jag i en cirkel, för att jag väljer det

Filed under: Uncategorized — Å @ 8:55 f m

Jenny-intervju-sökare, scrolla ner. Mina vanliga läsare, ni kan fortsätta läsa…

Det blev dubbelbokning igår, så jag intervjuade Shadow direkt efter Jenny (hann inte redigera hans intervju igår så den kommer förhoppningsvis under dagen). Shadow var inget enkelt intervjuobjekt eftersom han vände alla frågor mot mig istället. Han var inte enkel, men han var bra. I slutet av intervjun frågade han mig hur gammal jag var.

Å: 27
Shadow: Bästa åldern för att börja bygga på något.
Å: Bygga på vad?
Shadow: En framtid.

Hans kommentar satt sedan som fastetsad hela natten. Jag kunde inte sova. Han må inte vara en grubblare (enligt egen utsago), men jag är det, så vad annat kunde jag göra.

Bygga på en framtid.

Det är inte det jag gör just nu. Karriärsmässigt, sure. I privatlivet, njae.

Jag undviker framtiden, jag vill inte planera, jag vill inte bekräfta men jag vill inte heller förneka. Jag trampar i kvicksand och jag sjunker. Så hittar jag ett rep och drar mig upp en bit men lik förbannat står jag kvar i kvicksanden. Jag har övat hela livet så jag har blivit duktig på att hålla andan och vänta på att något/inget/allt ska vända. Jag vänder andra kinden till, fan jag vänder hela mig till och jag tar och jag ger och jag, jag, jag kommer ingen vart.

H sa i helgen: Jag ser ju att du inte är lycklig.
Jag svarade: Vem har sagt att jag måste vara det?

Bygga på en framtid? Jamenvisst.

 

Jenny – den där intervjun tisdag, 24 april, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 6:01 e m

Jennys blogg kommer jag inte längre ihåg hur jag hittade, jag minns bara att jag föll pladask. Jag tillbringade två hela arbetsdagar med att läsa igenom vartenda inlägg (och kommentar) som hon skrivit, och jag ömsom skrattade, ömsom grät. Hon förtrollad mig med sina ord, och ja, jag blev förälskad.

Genom hennes blogg har jag följt hennes erövringar, landsbyten, humörsvängningar och funderingar, och hon har aldrig lämnat mig besviken. När jag tror att jag har satt fingret på henne, så gör hon en totalomvändning, och hon är aldrig, aldrig tråkig. Hon må lämna ut det mesta av sig själv, men inte allt, så här mina kära vänner kommer min intervju med en av mina absoluta favoriter; den där Jenny.

Å: Så, är du redo?

Jenny: Jepps. Kör på!

Å: I din blogg framstår du som en 27-årig student/livsnjuterska/sökande själ och som en motsatskvinna. Du är självsäker/osäker, pushig/fundersam, framåtsträvande/förflutetromantiserande. Är det en beskrivning du känner dig igen i?

Jenny: Det är en beskrivning som många som läser min blogg skulle känna igen sig i, ja. I verkliga livet, när jag inte är ”den där Jenny” så kan jag nog ses som lite annorlunda, mina vänner kanske inte skulle skriva under på alla de där beskrivningarna. Jag ses nog mer som självsäker, framåtsträvande och pushig där/här. (Med där/här så menar jag verkliga livet.) Men okej, jag känner igen mig.

Å: Vilken del av dig är det då som ingen får se, dvs. varken vänner eller bloggläsare? Håller du på någon del av dig själv?

Jenny: Den tråkiga delen. Den när jag ligger inne och snorar en hel söndag, och har tråkigt. Det är ingen som behöver se den biten.

Jag mådde väldigt, väldigt dåligt i somras, i juni, juli, har aldrig mått så dåligt innan, jag skrev lite om det i bloggen, men annars var det bara en kompis i Sthlm som såg mig i det skicket.

Men mest är det nog måndagsmorgongröten jag håller undan. Vardagstristessen.

Å: Jag kommer ihåg det där dåliga, och jag vet att jag försökte pusha dig att ta tag i det. Gjorde du det någon gång? Och vad bestod det dåliga måendet av?

Jenny: Det jag visade på bloggen var en pyttedel av det som hände då. Det bestod i att jag slutade äta, slutade sova, gick ner en massa kilon, låg i sängen och grät. Tror att det var två saker som drev mig dit: att jag slutligen fattade att M och jag inte skulle vara tillsammans mer och att jag fick en väldigt konstig behandling hos en alternativpsykolog. Sökte aldrig hjälp, utan åkte till Mexiko.

Skulle ta tag i det när jag kom hem igen, men nu mår jag inte så längre. Nu är det jättebra.

Å: Vi ska återkomma till M lite senare men först vill jag ställa lite frågor till dig angående din blogg. Jag är ju inte den enda av dina läsare som öser komplimanger över ditt skrivspråk och din bloggstil. Jag förstår att det måste vara berusande och upplyftande men finns det stunder då det skrämmer/hindrar dig?

Jenny: Jag är i grunden svensk: beröm åker ofta av mig som vatten på en gås, som man så fint brukar säga. Jag har fått beröm för det jag skriver sen jag var åtta år och det är därför lite svårt att ta åt sig. Det hindrar även mig från att skriva vissa inlägg jag tänkt skriva, för att de är för tråkiga. Jag måste skriva bäst, inte för att läsarna kräver det, utan för att jag inte vill göra dem besvikna.

Och där lät det som om jag skiter i att folk ger mig komplimanger. Så är det inte, jag solar mig i glansen, men har svårt att bli brunbränd. Betyder inte att jag inte gillar solen.

Å: Men kan inte tråkigt vara bra? Och vad är det du är rädd för, att folk ska sluta läsa?

Jenny: Nja. Har svårt att tänka mig att folk skulle vilja läsa om mitt tråkiga. Jag är rädd för att göra folk besvikna. Tror inte att de skulle sluta läsa, jag skulle inte sluta läsa bloggar för att de är tråkiga en eller två gånger, men fortsätter de så slutar jag nog (exempel Silverfisken).

Å: Haha

Jenny: Amen, fan, han har ju blivit skittråkig!

Å: Jag vet, jag håller med. Ändå läser jag plikttroget, vete fasiken varför.

Jenny: Jag raderade honom för ett tag sedan.

Å: Du skrev i ett inlägg att du hade blivit hotad/skrämd av en läsare i din blogg och att du därför valde att ta bort alla bilder som visade ”hela” dig. Vad var det egentligen som hände?

Jenny: Hoten började med kommentarer, ibland flera månader tillbaka, som ändå kom till min mail, eftersom alla kommentarer hamnar där. Jag ignorerade men fick senare mail, där jag blev ännu mer hotad, på ett ganska brutalt sätt. Personen visste var jag bodde och var jag brukade vara. Mailade tillbaka efter två mail och skrev att det blev polisanmälning om det fortsatte, men då tog det slut.

Å: Har det begränsat dig på något sätt i ditt fortsatta skrivande eller har du lämnat det bakom dig nu?

Jenny: Det begränsar mig. Måste tänka efter så att jag inte skriver var jag bor, var jag ska i helgen osv.

Å: Baksidan med att blogga med andra ord…

Läser du många andras bloggar? Och i så fall, vad är det du fastnar för på andra bloggar?

Jenny: Jag läser 76 bloggar just nu, varav nästan alla är ”personlighetsbloggar”. En del av dem borde jag inte ha på min lista, för jag skummar bara över dem. Kan fastna för allt möjligt, oftast är det för att de uttrycker sig bra.

Å: 76? Oj. Men om du bara fick läsa en blogg (förutom din egen) i resten av ditt liv, vilken blogg skulle du välja då och varför?

Jenny: Det vill och kan jag inte svara på.

Å: Ok, men om vi vänder lite på det då. Du tog för ett tag sen upp haren som en bloggare som direkt slog an hos dig eftersom du såg dig själv i henne. Finns det någon blogg som du gillar av omvänd anledning?

Jenny: Bra fråga,måste tänka lite. Kaia är inte särskilt lik mig, hon tycker väl ungefär som jag i grunden, men våra liv och beteende skiljer sig ganska mycket. Jag tror aldrig vi skulle kunna bli nära vänner, men jag gillar hennes blogg ändå.

Å: I ett inlägg beskrev du vad du hade velat berätta för Jenny, fem år, om du kunde gå tillbaka i tiden. Om du skulle göra som i den berömda pensionsreklamen, dvs. hoppa fram och besöka dig själv i framtiden, vad är det för kvinna du vill möta då och var vill du möta henne?

Jenny: Först vill jag bara säga att jag verkligen inte skulle vilja göra det, vill inte alls veta vad som kommer hända. Dock hoppas jag att jag träffar henne på en varm plats. Jag hoppas att hon är förbannat aktiv, eftersom jag just nu hatar att sitta still. Hon ska ha sin man där, den lilla hunden, katterna, havet, huset, hönsen, barnen, barnbarnen, vännerna, trädgården.

Det verkar som om jag kommer flytta ut till landet, det kom helt spontant, visste inte att jag ville det.

Vill ha jobbat för FN och har en svag aning om att jag kommer bosätta mig i Italien.

Och vinet! Vinet måste vara med.

Och skrivandet.

Å: Varför Italien? Beror det månne på italienskan (som vi båda anser är Guds språk)?

Jenny: Jag vet inte. Vill nog bo vid Medelhavet och har bott i Spanien, men fann inte det jag sökte, så då är det Italien och Frankrike som känns mest naturligt.

Å: Att resa verkar vara viktigt för dig. Varför är det viktigt? Och reser du till eller från något?

Jenny: Jag vet inte. Det är många som frågar och jag har ingen förklaring. Jag reser både bort och till. Mammas förklaring är att rastlösheten ligger i släkten. När jag var tillsammans med M var jag lugn och hade inte det behovet, men sen, när det tog slut så väcktes det igen.

Å: Tror du/vill du någonsin hitta hem, eller är det eviga sökandet kanske ett tillstånd du trivs i?

Jenny: Nej, meningen med hela den här karusellen är att hitta hem. Dock är jag inte lika säker på att jag kommer göra det.

Å: Din familj verkar betyda mycket för dig. Du pratar ofta om din mamma, ibland om din bror, men sällan om din pappa. Varför då?

Jenny: Det är ett medvetet val. Min pappa och jag har en relation som är… underbar. Han är den som uppfostrat mig, som kunnat ta mig på ”rätt sätt”, den enda jag pratade med som 14-åring. Han var den enda jag inte grät hos när jag var baby. Han älskar mig mer än någon annan jag vet. Jag skriver sällan om honom för att skydda honom.

Min mamma och min bror är mer mina kompisar, men min pappa beskyddar jag som en hök, och han gör samma sak med mig.

Å: Jag är lite nyfiken på din bror. Jag har en känsla av att ni har en väldigt speciell syskonrelation, stämmer det? Hur skulle du beskriva er relation? Är ni lika varandra, eller är ni olika?

Jenny: Vi är samma person. Så kan jag bäst förklara det. Vi är så identiska man kan bli. Vi gillar exakt samma saker, samma människor, samma platser. Vi kan prata om precis allt och vi vet allt om varandra. Jag är väldigt nära hela min familj, men min bror är speciell. Vet inte något som jag inte skulle kunna berätta för honom. När han bor i Sverige är han den första jag ringer när jag haft one-nights.

Samtidigt bråkar vi som hund och katt när vi träffas.

Å: Låter underbart…

Jenny: It is.

Å: Du verkar ju ha otroligt mycket vänner. Men vad är du för typ av vän?

Jenny: Oj. Måste fråga någon, hang on.

Hmmm… svårt att svara på. Antar att de flesta skulle svara att jag inte säger nej. Aldrig. Fast jag kanske har helt fel. Jag har cirka tio näranära vänner, som jag kan ringa när som och som jag kan göra allt med. Och en kompis ska svara på din fråga om några sekunder.

Hon kompisen skriver: ”inspirerande, uppmuntrande, ehm.. ”

Nu fick jag mer svar på hur jag är som vän, från M faktiskt. ”Du bryr dig, och visar det. Du är tydlig över vilka du ”väljer” som vänner”.

Å: Och dina dåliga sidor?

Jenny: Oj! Alla?

Å: Nej, men när brister du som vän?

Jenny: Enligt mig så tar jag för lätt på saker, det märker jag att mina vänner kan bli irriterade på. Att jag inte tar åt mig lika lätt om någon kallar oss horor (vilket inte hänt, bara ett exempel). Att jag flyttar för mycket, de skulle gärna sett att jag hittat mitt ställe och sen stannat, det är svårt att vara kompis med någon som bor på fyra olika ställen/år.

Å: M, din i alla fall tidigare livs stora kärlek, som i begynnelsen av din blogg upptog många av dina inlägg, vad är han i ditt liv nu? Är han ett minne, eller finns det någon form av vänskapsrelation mellan er?

Jenny: Vi pratar nästan varje dag.

Vi var vänner redan år 2000, sen blev vi ihop 2002. Det kan vara svårt för folk att förstå att vi är så bra vänner fortfarande, men vi har känt varandra så länge och bra att jag inte vill klippa banden. Om jag får bestämma så kommer vi känna varandra hela livet. Jag och hans tvillingsyster är nära vänner och ska bo ihop i sommar.

Å: Varför tror du att det fungerar att fortsätta vara vänner? Beror det på att ni bröt tillsammans eller är det just för att ni var vänner först, älskare sedan?

Jenny: Jag tror att det är för att vi var så bra vänner först. Vi bröt fast båda fortfarande älskade varandra, och fast att vi bråkade så hade vi inte några bråk som gjorde att vi bröt. Han är en sån stor del i vad jag gör, varför jag gör det och hur jag gör det, till exempel så har jag format sättet jag sover på efter honom, att han alltid kommer finnas med mig.

Hade han inte haft en väldigt svartsjuk flickvän just nu så hade han fortfarande varit min bäste vän.

Å: Tror du på evig kärlek? Kan du se dig själv i en och samma kärleksrelation för evigt?

Jenny: Jag tror att jag skulle gå under om jag inte trodde på det. Jag är helt säker och övertygad om att det är så.

Å: Om jag har förstått dina inlägg rätt, så har du vid ett tillfälle blivit våldtagen. Vid ett annat tillfälle har du blivit hotad av en man. Samtidigt har du, som du tidigare beskrev det, en pappa som du älskar och en bror som är som du. Tror du att det är därför du inte har byggt upp något hat mot män?

Jenny: Jag tror det. Plus att jag alltid har haft en stark övertygelse om att män och kvinnor faktiskt kommer från samma planet, att vi inte skiljer oss från varandra så mycket. Att det var två män som gjorde det har liksom inte så stor betydelse. Jag kan inte hata mänskligheten, det funkar inte. Lika dåligt som att gå runt och hata män.

Å: Låter mycket sunt, men det är ju samtidigt en ganska ovanlig inställning hos många drabbade.

Jenny: Mmmm, jag hatar inte ens honom, han som våldtog mig. Bara det han gjorde mot mig. Jag tror inte att han inser vad han gjorde.

Å: Men har du yttrat orden för honom? Dvs., har du vågat konfrontera honom?

Jenny: Känner inte honom. Vi träffades på Kos, har inte sett honom sen dess.

Å: Finns det någon person eller händelse som särskilt har format dig i livet och i så fall hur?

Jenny: Ja, jag har bloggat om det största som hänt/ändrat mig. (tre delar – sista delen är http://jagjenny.blogspot.com/2006/07/den-dr-om-nittiosjunolltvnollsju-tre.html).

Å: På vilket sätt förändrade det dig?

Jenny: Jag slutade tramsa runt och skada mig själv och andra. Slutade med det förbannat dumma liv jag levde och växte upp. Fick ett mål, bättre betyg, bättre umgänge, bättre allt.

Hela vår släkt förändrades.

Å: Så det kom något gott av allt det onda?

Jenny: Ja, antagligen.

Å: Du är ju intresserad av politik, och då särskilt framstående kvinnor i politiken. Varför intresserar detta dig?

Jenny: Hmmm. Jag pluggar statsvetenskap och politik är väl en av sakerna som intresserar mig mest här i världen. Vet inte om det är just kvinnor jag är intresserad av, tycker bara att de borde ta och få mer plats. Utrikespolitik, men även svensk, intresserar mig nästan mer.

Varför vet jag inte. Pappa har varit aktiv, så det har alltid funnits i min uppväxt.

Å: Men du känner dig inte redo för att själv arbeta politiskt, inte ännu i alla fall?

Jenny: Nej, av den enkla anledningen att jag inte håller med ett parti tillräckligt mycket.

Å: Hela feminismdebatten har ju (i alla fall enligt mig) till mångt och mycket spårat ut. Vill du kalla dig feminist? Vad är jämställdhet för dig?

Jenny: Ja, jag vill kalla mig feminist. Jag vägrar tro att allt som alla kvinnor kämpat med fram tills nu, alla år, allt slit, bara ska dumpas nu, för att det blivit för… vanligt? För använt? Jämställdhet, för mig, är när alla får lika mycket av allting. Det som är bra, det som är dåligt.

Å: Vad är viktigt för dig här i livet?

Jenny: Oj. Viktigtviktigt: inte så mycket. Utvalda människor, mat, vatten och sol. Mindre viktigt, men ändå trevligt: massor av saker. Sandstränder, resor, pojkar, flickor, kyssar, att sova med någon, glass, te, utbildning, rättvisa, teknik, natur, hälsa…

Å: Vad är oväsentligt?

Jenny: TV:n och upphetsning över saker som inte har betydelse egentligen.

Å: Ångrar du någonting?

Jenny: Försöker att inte göra det, men ja. Ångrar att jag inte stannade en termin till i Mexiko, även om det var i stort sett omöjligt. Ångrar att jag inte sa mer till M att jag älskade honom. Ångrar att jag inte njutit mer, när jag borde.

Å: Finns det något som du tycker att jag har missat att belysa, som gör den där Jenny till just den där Jenny?

Jenny: Är lite yr i huvudet nu, av alla frågor. Tror inte det.

Efter intervjun pratar vi lite till om allt möjligt och vi kommer in på några fler saker som jag nu lägger till efteråt eftersom jag tycker det säger en del om den där Jenny (min Jenny som jag kallar henne när jag berättar om hennes upptåg för mr J).

Å: Förresten, det finns en sak som jag funderat på. Jag ser ju (eftersom jag läste igenom alla inlägg och alla kommentarer när jag hittade din blogg) att kommenterare har kommit och gått.

Saknar du någon gång någon kommenterare?

Jenny: Ja. Det gör jag faktiskt.

Förra sommaren fanns det en Johan som kommenterade underbart, ibland undrar jag var han tagit vägen.

Å: Jag vet vem du menar. Han som var blond och såg lite fundersam ut på sitt foto…

Jenny: Ja. Jag skrev någon gång och undrade var han tog vägen, han svarade, men jag minns inte vad.

Å: Just nu är jag mest förtjust i din Johannes och din Persimon-Erik. Vet inte varför, men jag gillar att de är sådär lite hemliga. Och så blir jag oerhört frustrerad när din bror kommenterar och det ser ut som att han skulle ha en blogg själv men att jag inte hittar dit…

Jenny: Han har ingen.

Ja, de är två av mina favoriter med. Speciellt Erik, han har ett sätt att skriva som får en att få svindel.

Det går förbannat bra att ragga över bloggen, kan jag meddela.

Det glömde du fråga om!

Å: Just fasiken. Du Jenny: Går det bra att ragga genom bloggen?

Jenny: Ja, det går väldigt bra. Jag är lite petig med vem jag svarar dock och det känns lite jobbigt att de vet så mycket om mig, och jag inte så mycket om dem.

Vad roligt det skulle vara om jag faktiskt träffade någon genom bloggen.

Å: Ja, Curiosa gjorde ju det (om jag inte minns fel) Men det funkade bara ett tag, sedan träffade hon någon annan. Och sedan la hon ner bloggen.

Du förresten, jag tror jag föredrar dig som singel.

Jenny: Det tror jag med att jag gör.

 

My life – the never ending story

Filed under: Uncategorized — Å @ 11:11 f m

Jag har inte haft någon mens sedan 22/12 2006. Först var jag ju gravid, så då var det inget konstigt egentligen (jobbigt, ja, men inte konstigt) men nu har det gått 9 veckor sedan aborten och fortfarande inget. Slidkatarr har kommit och gått, svamp likaså, men jag har mest känt mig rättvist bestraffad så jag har bitit ihop och uthärdat.

Men nu är jag orolig. Så jag ringde till min läkare. Hon är orolig. Ska dit på fredag.

Fan fan fan.

Men det händer positiva saker också. Ska snart intervjua Shadow (tror jag, han svarar ju inte på mail den jäkeln). Jag är mycket spänd på hans svar, men väl förberedd. One down, many to go.
Korr: Han undviker mig den jäkeln (eller kanske han är upptagen? – nåväl, det är samma sak i min bok). Så nu måste jag hitta något annat som jag kan kalla positivt idag. Fan.