VAR FAN ÄR DU??? Du med stort D? Jag vet ju att du finns därute men vi verkar gå om varandra nåt-så-förbannat. Jag är trött på att dejta mr Besserwisser, mr Oh I’m so sexy, mr Big Shot och mr Low shot, mr Jag vill inte ha några barn någonsin och mr Jag vill ha barn imorgon. Vad fan? Var är du? Dejting och one night stands och allt det som hör därtill i all sin ära, men nu vill jag bara hålla i handen ett tag. Och känna att det räcker mer än väl.
Back to life, back to reality fredag, 27 juni, 2008
En tanke vindlar förbi. Hastigt, så snabbt att jag inte hinner greppa den, men inte snabbt nog för att jag inte ska lägga dess förbifart på minnet. Så när den springer förbi några dagar senare är jag beredd, kan sträcka ut handen lite tidigare, få tag i svansen, dra tillbaka den, och betrakta den ordentligt.
Tanken består av följande: Jag är tillbaka där jag började. Jag är tillbaka i ett virrvarr av att glömma bort mig själv när jag vänder mig utochin för att anpassa mig efter någon annan, vilket resulterar i att mina energinivåer töms. Jag blir håglös och tröstlös och försvarslös. Jag vill ingenting.
Men det är inte jag. Jag, Å, jag vill egentligen allt, ALLT ALLT ALLT och gärna på en gång!!!, så vad är det jag håller på med? Varför kommer jag tillbaka hit och stampar om och om igen?
Svaret ligger så nära att jag inte ens behöver fundera på det. För att det är en vana. För att en vana är bekväm även om den är obekväm. För att en vana är normalitet i en värld som känns obekant. För att en vana är så svår att bryta.
Men jag har varit här förr och vänt. Det var inte så svårt som jag hade trott förra gången, och det kommer knappast vara svårare den här gången. För en vana eller en ovana är lättast att bryta tidigt.
Så nu backar jag tillbaka. Rewind. Gör om, och för guds skull Å, gör nu rätt.
Aaaaaaaaaaaaaa torsdag, 26 juni, 2008
Åhhh, jag är så stressad så stressad så stressad och jättejättesjuk så huvudet är bara fullt av blaj och stress och snor och trötthet och mitt i allt kommer Anders min Anders och jag ska underhålla och orkar inte underhålla och imorgon kommer I som jag ska underhålla och inte kommer orka underhålla och så ringer folk och frågar LEVER DU??? och jag svarar nej jag håller på att dö men det gör inget för jag hinner ändå inte tänka just nu så döden låter inte så dumt och allt måste hända på en gång och då händer ingenting och jag sitter på jobbet och drömmer om att sova bara sova och det gärna länge.
Därför är jag tyst. Om någon undrade, det vill säga.
Memories torsdag, 19 juni, 2008
Så här dags städade jag. Varenda liten vrå skrubbades, och allt las i ordning. För jag ville att det skulle vara fint, eftersom det ju ändå var kanske årets viktigaste dag (Det vill säga om man bortsåg från nyårsafton. Och påskafton. Och kanske valborg). För jag visste ju att han skulle komma, och att om jag spelade mina kort rätt, så skulle det bli vi. Igen.
Midsommardagsmorgonen cyklade jag runt och plockade blommor. Alkoholen hade jag stulit tidigare, från pappa, sådär så att han inte skulle märka, men midsommarkransen band jag på förmiddagen, och det tog sin tid. Det var viktigt att den var perfekt, lite orginell, och färgglad. Jag ville ju vara fin.
Sedan midsommarlunch hos farmor.
Sedan väntan. Väntan på att pappa skulle åka och de andra skulle komma.
Varje år blev de fler. De som kom. De som jag kände. De som jag inte kände. Sista året invaderades huset av flera hundra. Eller huset och huset, hela gräsmattan var full för att alla inte fick plats. Men det viktigaste var att han kom. Och det gjorde han. Alltid.
Jag sprang runt och låtsades inte märka, spelade världsvan, spelade obekymrad. Var tvungen att hålla mig någorlunda nykter för att inte det skulle bli för stökigt, för att inte pappa skulle bli förbannad när han kom hem, för att inte grannarna skulle klaga, men var tvungen att spela berusad nog för att inte hamna utanför. Det brukade sluta med att jag hällde i mig det sista innan vi åkte, bara för att jag skulle hinna ifatt de andra.
Sedan kom cyklingen. 15 km från huset till stranden. Det brukade ta lite mer än en timme, med dryckesstopp. Vi cyklade bredvid varandra, sådär av låtsastillfällighet som var jätteplanerad, pratade med alla andra utom varandra, titta på allt utom åt sidan där den andre var. När det blev uppförsbacke spelade han tuff, spurtade iväg. Jag hoppade av cykeln, lunkade stillsamt, väntade på att han skulle fatta piken. Så vände han, åkte fram till mig, frågade om det var tungt. Jag svarade ja, och han log och föreslog att han skulle skjutsa mig. Så blev jag, liksom föregående år, eller rättare sagt liksom alla år tidigare, skjutsad till stranden, och kunde passa på att krama om hans midja och insupa hans doft. Min cykel gömdes i skogen, hans skulle senare ställas i en ladugård.
Så dans på stranden och hångel i dynorna. Sedan han och jag resten av sommaren, tills hösten kom och jag åkte hem. Om jag hade planerat rätt det vill säga, och det hade jag alltid.
I år bär det av till samma ställe. Nästan. Det blir några stränder längre ifrån i år. Det blir inte någon stulen sprit, den har jag köpt på systembolaget, och inte blir det något skrubbandes, i år bor jag på hotell. Cykla kommer jag inte heller göra, möjligtvis åka taxi, och midsommarkrans sätter mitt vuxenförstånd stopp för (allergi). Kanske blir det hångel. Fast inte med honom.
Ibland undrar jag om det inte var bättre förr.
Hur som helst: Glad midsommar!
Var tog den söta lilla Harry vägen? Ingen som vet, ingen som vet. tisdag, 17 juni, 2008
Eller jo, jag vet ju. Harry finns kvar i bilden, bara på en annan nivå än tidigare.
På midsommarafton är det två månader sedan vi träffades, och det har minst sagt varit två omtumlande månader. Harry är nämligen inte som alla andra. Det tog bara ganska länge för mig att lista ut vad som var fel.
Harry har ADHD. En ganska grav form av ADHD. Det innebär rent positivt att det händer mycket kring honom, att han alltid vill hitta på saker, att han är fantastisk rolig, passionerad och positiv, när han är på bra humör det vill säga. En biverkning av ADHD är däremot ett sanslöst skiftande temperament. Och det finns stunder då han är rent ut sagt omöjlig att hantera.
Så vi träffas fortfarande. Men vi träffas bara när jag (och han) vill och står ut med varandra.
Tror jag att Harry är mannen i mitt liv? Nej, inte alls.
Är jag kär? Nej, men jag tycker om honom.
Vad är det då som gör att jag stannar kvar, om så bara tillfälligt? Han är sanslös i sängen, vet hur man behandlar en kvinna och är jävligt intelligent. När han är på det humöret. Alltså träffar jag bara honom när han är på det humöret.
Så, mr Right väntar fortfarande därute, och jag är fortfarande otålig att träffa honom. Men jag kommer inte hyckla med att det är trevligt att ha ett tidsfördriv under tiden. Harry vet om att han är just det, och jag vet om att jag är motsvarigheten för honom. Alla överens, alla lyckliga. Nästan för bra för att vara sant. Och den dagen vi träffar våra respektive mr/ms Right så kommer det vara över. Det kan bli imorgon, det kan bli om tre år. Tills dess får Harry vara kvar om så än i kulisserna, på mina villkor.
Long time no post tisdag, 10 juni, 2008
Vad händer? Inget. Och allt. Så det finns inte så mycket att berätta, men det finns hur mycket som helst att berätta. Och då blir det tomt. Eller fullt. Eller nåt.
Hur som helst. Igår testade jag mig mot alla tänkbara könsjukdomar. Tänkte att det var lika bra efter min encounter med herr Klamydia. Jag tror inte att jag har något, men om jag har något så är det nog Hepatit B. Det är nämligen extremt sällsynt att bli smittad av det sexuellt, sa fröken RFSU-tant, men om det finns någon som kan lyckas med den bedriften, så måste det nog vara jag. Jag sa det till henne, och hon skrattade lite ansträngt, men sa inte direkt emot. Dåligt tecken.
Så Emma, introducera din bror för mig efter midsommar. Då vet vi med säkerhet om han måste ta i mig med tång eller inte. Jag hoppas på inte.
Ha! torsdag, 5 juni, 2008
Då var det klart. Framför er ser ni nu en befordrad Å. Bakom henne står en utmarginaliserad före detta chef. Och i bakgrunden hör ni ”I’ve got the power” med Snap.
Skadeglad? Jag? Inte alls.
Eh, jomenvisst. måndag, 2 juni, 2008
När jag och mr J var tillsammans hände det att jag vaknade upp mitt i natten kallsvettig med panikkänslor. Försiktigt brukade jag vända mig om, lyfta på täcket och titta efter. Men det var aldrig som jag hade befarat, jag hade inte bajsat på mig. Dock kändes det i rumpan precis som att det var det jag hade gjort.
Nu har jag varit singel i lite mer än åtta månader och under min singeltid har jag aldrig vaknat med den känslan. Min analys av det hela är helt enkelt att mr J, medan han och jag sov, måste ha fått stånd och försökt trycka upp den i sömnen där bak. Och då jag är analkonservativ, tolkade min hjärna det som att jag bajsade på mig. Nu när jag är singel händer detta inte längre, därav inga trauman.
Singelliv vs. parliv: 1-0.
Om en timme ska jag ha mitt ödesmöte, och det enda i jag har i tankarna är sådana här saker.
Jag måste ha blivit galen.
Rapport Inifrån 
Senaste kommentarer