På återseende lördag, 28 mars, 2009

Analyserande är inte min starka sida.

Korrektion: att analysera är något jag gjort till en konstform tillika min största fiende.

Därav har jag fattat följande beslut: inget mer analyserande för Å. Bara känsla. I alla fall för ett tag.

Det är lättare sagt än gjort. Särskilt med tanke på att bloggen är min ventil för det mesta analyserandet jag gör. Så, bloggen måste förändras.

Jag kommer inte skriva något mer om Kollegan. Inte förrän jag vet vad vi är eller inte är. Ord svärtar bara ner, och tvingar mig att analysera vad som pågår, och det ställer bara till det för mig. Det leder ingenstans. Jag blir inte klokare. Alltså slutar jag.

Förhoppningsvis finna det andra ämnen än kärleksproblem att skriva om för mig. Men tills dess jag kommer på några, så kommer jag vara tyst.  

Och jag kommer åka på semester. Bort från bloggen, bort från Sverige, bort från mig själv.

På återseende.

Bara vara, vara *odefinierad relation* torsdag, 26 mars, 2009

Vi har sagt att vi inte ska sätta in oss i några fack, och att vi inte har några regler. Det blir som det blir, en dag i taget.

Just nu innebär det att vi imorgon ska gå på bio, att han ska bjuda mig på middag nästa fredag och att han igår ringde mig på kvällen för att ”prata lite” på väg hem från en biljardkväll med jobbet.

Vi kanske kan konstatera att jag har lite svårt att dra några klockrena analyser utifrån hans beteende.

Så vad gjorde jag? måndag, 23 mars, 2009

Jag ringde upp honom, sa ”nu kommer du hit så att vi får prata” och det gjorde han. Sedan pratade och pratade och pratade vi. Och kramades. Och pussades. Men ingen av oss grät.

Inte kom vi fram till så mycket heller. Eller jo, att han behöver vara ensam, men att han inte vill sluta träffa mig, men att han är rädd för att han slösar bort min tid. Kort och gott, han var väldigt förvirrad samtidigt som han var väldigt klar.

Det enda jag vet med alla säkerhet är att det här inte var slutet. Jag bara vet det. Så jag är inte ledsen. Faktiskt inte. Åtminstone inte idag.

Det känns som att det blir som det blir helt enkelt. Jag ska försöka att inte hoppas, men jag tänker inte tvinga bort honom ur mitt liv för att det är det bästa enligt teorin. För jag tror inte att det är det. Inte i det här fallet.

Det var nog allt. Nu ska jag gå och lägga mig.

Det kom ett mail

Subject: Hej Å!

Hej!
Jag tror att du redan vet vad jag kommer att säga., för du brukar kunna läsa mig som ingen annan. Men efter allt vi gått igenom är jag ändå skyldig dig någon typ av ”förklaring”. Det är lättare för mig att skriva det än att ringa, så därför väljer jag det.

Jag ska inte gömma mig bakom att det nyss tagit slut med A och att jag inte vet vad jag känner osv. Saken är att jag inte känner tillräckligt mycket för dig för att kunna gå vidare med det. Jag kan inte förklara varför jag inte gör det. Jag känner något för dig, det vet jag helt säkert – och det vet du också. Men jag har inte de känslor jag borde ha. Jag har uppskattat dina komplimanger (alltid så extremt träffande), din humor och ditt sätt att vara; våra diskussioner (där vi långt ifrån alltid är överens), dina läppar och dina ögon.
Det borde kanske räcka. Men jag känner ändå att det är något som saknas. Jag vet dock inte längre vad jag letar efter – då jag aldrig tycks aldrig finna det.
Jag vet att du inte vill att jag ska känna dåligt samvete för det här, men det gör jag. Det känns som att jag utnyttjat dig och dina känslor för att kunna bryta mig loss från A. Jag vill att du ska veta att det aldrig var medvetet från min sida. All tid med dig – både på chatten och irl – har gett mig så otroligt mycket. Jag kommer alltid att uppskatta den här tiden men jag måste vara ärlig mot dig – och även mot mig.

Jag skulle ge jättemycket för att ha dig som vän, men jag vet hur du känner och jag tror inte att du vill ha det så. ”Allt eller inget”- som du uttryckt det. Hur jag än känner nu så kommer jag sörja dig länge, Å. Från min sida är dörren alltid öppen för vänskap – om det så är nu eller om ett år.
Vill du prata istället kan du ringa, jag är hemma hela kvällen.

/Kram xxx

Domen

Så pratade vi lite idag via den interna chatten. Han sa en massa saker som fick mig att få panik. Tex att hur det här än slutar ¨så är det viktigt att vi beter oss som vuxna”. Och när jag sa att man ibland måste våga för att vinna så fick jag till svar att det inte handlade om det längre, utan att ”det handlade om huruvida hans känslor för mig var starka nog eller inte”.

Till sist frågade jag rätt ut om han redan hade landat i ett beslut, och det sa han att han hade. Så jag sa att det är lika bra att få reda på det nu i så fall, istället för att dra ut på det. Fick till svar att det var fel läge att göra det över en chat, varpå jag sa att jag skulle vara hemma efter sju.

Klockan är nu 19:02. Jag antar att jag får reda på hur det blir ikväll. Och det känns tyvärr negativt, även om jag hoppas.

För nu är borde det vara min tur. Det borde det. Och jag kan inte förstå hur han på åtta dagar ska ha kunnat tvärvända, även om det känns lite som att han har gjort det. Hur som helst har jag ingen aning om han kommer hit eller om han ringer, men svar kommer jag få.

När jag vet, vet ni.

Så sant, så sant söndag, 22 mars, 2009

Gah lördag, 21 mars, 2009

Jag var lugn ända fram till igår eftermiddag. Då kom ångesten.

Det är lustigt hur jag kan jaga upp mig av saker som jag inte har en aning om vad de betyder. Mina kollegor vet ingenting om mig och Kollegan. Alltså pratar de om det jobb vi allihop gör tillsammans och om honom som om ingenting har hänt. Inget konstigt med det om man ser det från deras synvinkel. Rent ut sagt plågsam är det dock för mig.

För, det gör att jag även får veta en massa saker som jag inte vet vad jag ska tänka kring. Exempelvis som när min ena kollega berättar att han har sagt att hon inte får skälla på honom för att han missade en sak eftersom han är ”knäckt över att det har tagit slut med flickvännen”. Eller att den andra kollegan berättar att Kollegan och D har bokat en semester till Thailand i fyra veckor i sommar.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det betyder. Och jag funderar på om de citerar honom exakt eller om det är deras tolkning? För vad betyder det för mig/oss? Jag förstår inte, och i ärlighetens namn så är det ju inte meningen att jag ska göra det heller.

Hur jobbigt det än är kan jag inte undvika att få veta de här sakerna, just eftersom ingen annan vet hur läget är. Alltså får jag sitta på luncher och höra den tredje kollegan säga att hon tror att han kommer bli ”värsta singelkillen” och le och svara ”ja, det är möjligt”. Jag måste tvinga mig själv att inte rycka till varje gång hans namn nämns. I alla mailkonversationer angående jobbet där vi båda finns inblandade med en massa andra måste jag tvinga mig själv att hålla en neutral och affärsmässig ton. Det är skitjobbigt.

För det ändå jag vill göra just nu att ringa upp honom och säga att jag saknar honom.

Det är dock det enda jag absolut inte ska göra. Tror jag. Jag vete fan längre.

Och till råga på allt; på tisdag ska vi ha ett tre timmar långt möte tillsammans. Det kommer bli en plåga.

Suck.

Jag undrar ju vad han tänker precis hela tiden. Jag vet inte vad det betyder att det är slut (och att han till och med på Facebook har ändrat relationsstatus till singel, den moderna tidens sista bevis).  Betyder det att han vill vara just singel nu? Betyder det att han vill få tid för att sedan börja träffas? Betyder det att han vill ha mig? Jag vet inte, och därav ångesten. Samtidigt var det ju därför jag satte upp den här gränsen. För att han skulle kunna tänka efter. Jag är bara rädd för vad han kommer fram till.

Det här kommer bli tretton väldigt långa dagar. Fy fan.

Extra Extra, read all about it! fredag, 20 mars, 2009

TT rapporterar:

• Enligt säkra källor har Kollegan och hans sambo beslutat sig att gå skilda vägar. Tydligen letas boendealternativ för fullt.
• Enligt säkra källor ramlade Å ner för rulltrappan på Fridhemsplan när hon småsprang tänkandes på Kollegan. Hon är vid liv men blåslagen.

Till er som är vilse torsdag, 19 mars, 2009

Varje gång jag tycker att något känns hopplöst och meningslöst tänker jag på en av mina förebilder Steve Jobs. Likaså brukar jag när någon i min närhet har det jobbigt prata om hans lilla tes ”connect the dots”.

Efter några av de kommentarer på förra inlägget kände jag att det var dags att dela med mig av detta till er andra. Hoppas ni finner lika mycket hopp i hans ord som jag har gjort.

Sista delen?

Lördag, fortsättning…

När jag kommer hem från min middag med några tjejkompisar vid tolvsnåret lägger jag mig i soffan och läser en bok och väntar på att han ska komma. Efter ett tag somnar jag och väcks av att det är han som ringer på mobilen. Jag kan inte komma, säger han och det är då jag bestämmer mig. Det går inte längre. Det går verkligen inte längre. Alltså säger jag att jag tycker att vi ska sluta träffas. Jag vill inte vara hon som hela tiden får stå tillbaka. Jag vill inte vara hon som håller uppe hans humör men som inte får det hon vill ha tillbaka. Jag vill inte.

Han börjar gråta. Säger att han förstår men att han inte kan tänka sig att vara utan mig. Jag säger att det är allt eller inget. Han säger att han inte kan välja, just nu. Jag säger att det är ok, att han inte behöver välja, att jag redan gjort det åt honom. 03:29 kommer så ett meddelande.

Jag kan inte sluta gråta. Det är befriande att gråta. Jag gråter för allt jag inte gråtit för tidigare i mitt liv. Allt har rämnat på samma gång.
Samtidigt som det är befriande gör det så otroligt ont just nu. Det gör ont för att jag kan påverka allt själv, samtidigt som jag bestämt mig för att jag inte kan det.
Jag hatar mig själv för att jag känner så. Jag hatar mig själv för att jag är så feg och gömmer mig bakom saker som jag a priori bestämt.

Jag kan ”connect the dots”. Jag behövde vakna. Jag behövde tänka. Jag är bara så otroligt ledsen över att jag gör dig så illa för jag tycker så otroligt mycket om dig.

The wind blows through my heart, shivers me one last time, as I now reach out in the dark in despair

Söndag

Jag ringer upp honom så snart jag vaknat och vi gråter tillsammans. Efter två timmars gråtande i telefon bestämmer vi oss för att lägga på. Men jag hinner inte mer än logga in på Facebook förrän han skriver  till mig.

Lite senare träffar jag min faster som är i Stockholm för att se Melodifestivalen. Vi träffas på hennes hotell och går sedan tillsammans mot Odenplan där vi tänkte äta lunch. På väg dit, från ingenstans, dyker så han och hans vän D upp. Stockholm är uppenbarligen för litet för oss båda. Vi stannar och artighetshälsar men jag ser att han ser sliten ut och jag vill helst bara därifrån eftersom det gör så ont. För jag vet att han om några timmar ska träffa sin flickvän igen.

Efteråt dövar jag därför smärtan på det absolut värsta tänkbara sättet. Jag lämpar av min faster vid hotellet och åker till ett spöke och får bekräftelse.

Måndag

Vi möts i hissen på väg till ett möte. Vi är ensamma i hissen och han säger att han saknar mig. Så, jag kan inte hålla mig, utan kramar om honom. På mötet sitter vi sen och tittar på varandra i stort sett oavbrutet och när han går knyter det sig i magen.

Tisdag

Via den interna chatten skrivs följande:

Kollegan: jag behövde inte bestämma mig
Å: Va?
Kollegan: a gjorde slut igår
Å: Men oj. Hur mår du?
Kollegan: jag har inte sovit nåt inatt
Å: Jag vet inte vad jag ska säga
Kollegan: det är inte synd om mig på nåt sätt. Jag har själv satt mig i den här sitsen
Å: Vad var hennes anledning?
Kollegan: att hon inte kände att jag uppskattade henne
Kollegan: att hon inte kände att jag älskade henne
Kollegan: och att hon aldrig dög eftersom jag alltid sökte bekräftelse någon annanstans
Kollegan: och det stämmer ju till stor del
Kollegan: ja alltså jag tror att jag behöver tid att bearbeta allt
Kollegan: jag är ledsen
Å: Ingen fara
Å: Självklart.
Å: Ta din tid. Vi hörs när du börjar få ordning på tankarna. Spelar ingen roll om det är imorgon eller om ett halvår. Ok?
Kollegan: så lång tid ska det nog inte behöva ta…
Kollegan: hur känns det för dig idag?
Å: Det känns bra
Å: Förvirrat, men jag mår bra
Å: Jag blev nog mest bara lite ställd.
Kollegan: herrens vägar äro sannerligen outgrundliga
Å: Mmm.
Kollegan: jag förtjänade det
Å: Jag vill inte vara din psykolog, det blir bara jättefel, men sätt dig inte i offerrollen. Det här handlar väl inte om att förtjäna eller inte förtjäna? Till syvende og sidst handlar det väl om om ni gjorde varandra lyckliga eller inte.
Å: Ni är key word här. Det är aldrig en persons fel att två träter.
Kollegan: D säger: typisk kill-tjeje grej det där. killar har fäster sig mkt i saker på ”bekvämlighetsplanet”. sen blir man sämer och sämre tills tjejen lessnar. men det är egentligen du som är less först. tror jag
Kollegan: d beskrev det rätt bra
Å: Alltså jag vill inte alls vara elak, men nu måste jag tänka på mig i hela den här röran. Du måste ta dig igenom det här själv. Om jag ska hålla dig i handen och stötta dig i det här uppbrottet så finns det inget hopp för oss. Då blir vi vänner, istället för något annat tror jag. Och det vill inte jag, för nu är jag egoistisk. Jag vill ha dig. Alltså; ta all den tid du behöver. Var ledsen över det här, för oavsett om du hade tröttnat eller inte så är det ändå alltid en sorg man måste gå igenom när ett förhållande tar slut. Men jag kan inte stå bredvid dig och se dig sörja. Det blir så himla fel.
Kollegan: jag förstår det
Kollegan: jag kräver inget från dig
Å: Det vet jag att du inte gör. Och tro mig, jag kämpar just nu med mig själv för att säga de här sakerna. Helst av allt skulle jag vilja släppa allt och bara krama dig.
Kollegan: du fick en liten kram igår. Du får leva på den =)
Å: Detsamma.
Å: Det viktigaste är att om du och jag börjar träffas, så gör vi det för att du vill träffa mig, inte för att du behöver få tröst. Det förtjänar vi båda två.
Kollegan: jag vet att det är en fallucka
Å: Och nu vill jag få mitt klokhetsdiplom… För fy fan vad svårt det här är att säga.
Kollegan: hehe
Kollegan: mm
Å: Får jag bara fråga en sak? Hur har ni tänkt göra nu?
Kollegan: jag hade tänkt att vi ska prata igenom det ikväll och se om det verkligen är det här vi vill göra
Å: Om du tvekar i den frågan, då vill jag att vi bryter helt. För om du tom när du står på den här punkten är osäker i frågan, då vill jag inte vara med alls längre.
Kollegan: jag tvekar. Jag har fortfarande känslor för henne.
Kollegan: trots allt känner jag så.
Kollegan: och jag har inte tänkt att du ska stå vid sidlinjen och vänta på att jag ska reda ut alla mina känslostormar
Kollegan: du förtjänar inte det
Å: Jag har inga ord.

Så loggar jag ut. Arg. Ledsen. Besviken. Några minuter senare kommer följande mail:

Du måste ha i åtanke att jag inte tänker riktigt klart nu. Allt är kaos i mitt huvud och jag försöker få ordning på mina känslor. Jag har fortfarande känslor för dig, och det handlar inte om att jag ska göra ett rationellt val här. Jag måste få några dagar att tänka efter vad jag känner samt vad jag vill. Det kommer bli fel om jag pratar med dig nu eftersom jag inte riktigt är i fas mentalt.

/Kram

Jag svarar:

Jag vet. Det var därför jag sa följande:

Ta din tid. Vi hörs när du börjar få ordning på tankarna. Spelar ingen roll om det är imorgon eller om ett halvår. Ok?

Så, jag behöver inte höra att du har känslor för A. Jag vet det, det vore konstigt om du inte hade det. Frågan du måste ställa dig är vad det är för typ av känslor det är du har. Är det ”jag vill ha henne mer än allt annat”, är det ”jag vet inte om jag klarar mig utan henne desperation” eller är det nostalgi och minnen? Oavsett, om du/ni vill hålla ihop så ska ni göra det, det har inte med mig att göra. Men blanda inte in mig i det. För just nu får du mig att känna mig som ett andrahandsval som bara duger om allt annat rämnar. Och det gör ont.

Men jag är inte arg på dig, jag är inte besviken, för jag förstår att du är förvirrad. Du fick inte chansen att ta beslutet själv. Du var inte redo i tanken. Så du griper efter allt du kan gripa i. Kanske med rätta, kanske inte. Jag vet inte, det vet bara du. Och det kommer vara jobbigt. Det är alltid förändringar.

Så finaste xxx, sluta fundera på mig. Gör som jag sa istället: Samla tankarna. Ta dig den tid du behöver. Utan mig.

Kram

Sedan funderar jag ett tag, ringer upp honom och vi bestämmer följande: Fram till den tredje april ska vi inte ha någon privat kontakt alls, överhuvudtaget. Den tredje april ska han så komma hem till mig och tala om hur han vill ha det. Om han inte vill ha mig, hela mig, då blir det vårt farväl. Annars blir det vår början. Sedan lägger vi på med orden att vi kommer sakna varandra, och jag känner mig fridfull.