Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Min helg fredag, 31 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 12:37 e m

31/10, Fredag
09-17
 Jobba
18-20 Hämta ut skor från skomakaren samt kappor från kemtvätten. Åka hem och byta om.
20-sent Äta middag med man nr 1 (andra dejten) på FIN restaurang (tror han försöker imponera på mig).
Sent Gå hem till min lover och ha sex.

1/11, Lördag
10-12 Mysa hemma hos min lover.
12-14 Åka hem, göra mig finare.
14-17 Gå på skansen med man nr 2 (första dejten, vilket är en blinddate arrangerad av kollega).
17-18 Åka hem, byta om.
18-24 Bli upphämtad av singelvän till finaste kollegan som ska köra oss till finaste kollegans och hennes killes sanslöst vackra hus där vi fyra (japp, jag misstänker arrangerad ihopmatchning här) ska äta middag samt sova över.

2/11, Söndag
10-12
Äta frukost hos finaste kollegan. Bli hemkörd.
12-15 Tvätta. Plocka undan lite inför att städerskan kommer. Göra mig finare.
15-18 Fika med man nr 3 (första dejten).
18-20 Dansa salsa.
20-23 Mysa med mig själv.

Konstaterande: Ja, jag lever ett SATC-liv. Jag har numera ingen aning om hur många dejter jag har varit på sedan jag blev singel. Jag uppskattar att antalet män ligger i runda slängor kring femtio, varav jag gått på andra dejter med tio, hamnat i säng med sex, och inlett något slags mer regelbundet sexuellt förhållande med två, varav en just nu fortfarande ligger i pipen.

Några skulle säkert kalla mitt beteende för slampigt. Jag väljer att se det som effektiv sondering av marknaden.

Annonser
 

Mitt nya liv börjar på måndag torsdag, 23 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:55 e m

Eller så tänker jag ofta, precis som resten av världen. Så kör jag stenhårt på den ena eller den andra dieten i någr veckor, mår skit, och ger upp. Värst mådde jag helt klart av GI-dieten. Hade ont i huvudet konstant, mådde illa varenda gång efter jag ätit något och hade svårt att koncentrera mig. Därför är det så befriande med att någon som inte sjunger GI:s lovsång:

– Alla GI-profeter kan högaktningsfullt dra åt helvete, de har fuckat upp svenskarnas uppfattning om mat! Livet blir värdelöst om man inte får äta pasta. Och för övrigt är hjärnan en av kroppens största konsumenter av kolhydrater, så man blir smal men dum i huvudet. Helvetet – och då ska man komma ihåg att mitt katolska helvete är mycket värre än ert – är en plats där man får leva i tusen år bara på quinoa!

Men nu ska det bli andra bullar, på måndag börjar mitt nya liv.

Såtillvida jag inte bestämmer mig för att det är bättre att vara lite rund och lycklig, än smal och olycklig.

 

I have taken myself a lover tisdag, 21 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:37 e m

…eller, det var egentligen länge sedan. Rebound-dejten har hängt med ett tag nu. Ingen av oss är särskilt engagerad egentligen, förutom när vi träffas, vilket vi efter lite diskussioner kom fram till passade oss båda väl eftersom vi faktiskt inte är kära i varandra. Våra träffar infaller vanligtvis på söndagar, efter min salsa. Han har maten färdig när jag kommer (no pun intended) och han ser till att jag kommer efteråt (pun intended). Sedan får jag massage och sover över. All well that ends well.

Bara ett problem. Killen har helt värdelösa kuddar. Så jag vaknar nästan alltid med nackspärr efter att ha sovit över. Igår fyllde han år, och eftersom han var i Rom i söndags bryter vi rutinen och ses på torsdag istället. Mot alla regler i sådana här relationer köpte jag så idag en födelsedagspresent till honom. Eller honom och honom, egentligen är den ju till mig. Som jag skrev på kortet:

Sömn sömn sömn, sova sova sova….
ont i nacken ger en bitter nattgäst det kan jag lova,
så som födelsedagspresent du nu av mig nu får,
något jag kan använda, medan det för mig går,
och efteråt så att jag kommer (tillbaka) en gång till,
vilket både du och jag vet att du vill! 😉

Jag gillar när jag slår två flugor i en smäll. Mat och sex. Och nu även en god natts sömn.

 

The end måndag, 20 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 9:36 e m

Så var det slut. Vet inte riktigt vad jag ska säga förutom att jag aldrig kommer att upphöra förvånas över hur duktig jag är på att missbedöma andra, och det totalt. För jag orkade inte vänta längre, jag ringde i lördags. Han svarade inte. I söndags ringde jag igen, utan svar igen, så jag lämnade ungefär följande meddelande på hans telefonsvarare:
Hej xxx, det är xxx. Ehm, hoppas allt är bra med dig. Men du, eftersom jag inte har hört någonting från dig så är jag lite orolig för att det har hänt dig något. Vore hur som helst skönt att veta att du mår bra. Du kan väl ringa, eller så ringer jag dig en annan dag. Kram

Idag får jag så svar, via sms:

Hej xxx! Det är bra med mig. Jag har träffat en supertjej och allt känns toppen! Hoppas att du också mår bra. Kram!

Jag blir lite chockad men ringer i alla fall upp ca två minuter senare. Känner att jag vill få ett avslut på hela röran och åtminstone få säga hej då.

Inget svar.

Två minuter senare kommer följande:

Hej igen! Jag har inte lust att prata. Hoppas att du kan respektera det. Ber om ursäkt för att jag inte har hört av mig tidigare, men jag har helt enkelt inte tänkt på dig. Sköt om dig och lycka till!

Jag blir nu lite chockad. För jag förstår inte riktigt varför han är så fruktansvärt otrevlig. Jag har ju nämligen inte direkt stalkat honom. På två månader har han sammanlagt fått ett kuvert med en skattjakt, samt nu några samtal som han inte svarat på. Så, jag blir förbannad och svarar:

Ville bara säga grattis och hej då. Istället får jag ett otrevligt sms som jag faktiskt inte förtjänar. Förstod aldrig hur feg du egentligen var. My bad.

Barnsligt, jajamensan. Nödvändigt, tro på fan. Någonstans måste till och med jag dra gränsen.

 

Jag mår ok fredag, 17 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 6:00 e m

Det hann nästan inte hända någonting. Ändå skrämde det upp mig ordentligt. Så veckan har varit fylld av olustkänslor, som jag faktiskt inte haft särskilt stor lust att prata om.

Det är inte det att jag inte vill bearbeta det hela. Det är heller inte det att jag vill gömma mig. Jag vill bara bearbeta det här på mitt sätt, och jobbiga saker bearbetar jag först ensam. Alltid gjort, kommer alltid göra.

Bryt ihop, andas in, kom igen.

På ett sätt blev det en paus. Och som med alla pauser kommer så klart gammalt upp. Och gammalt, ja, det blir så klart Han. Han som fortfarande inte har hämtat min skatt. (Jag förstår verkligen inte varför han inte gör det. För om det så var en galning som hade skickat något liknande till mig, hade min nyfikenhet inte kunnat stoppa mig från att åtminstone kolla vad det var. Men men…)

Det är som att han har försvunnit från den här jorden. Poff. Från att säga ”Jag kommer att höra av mig” till att bara vara borta. Han deletade sig från Spray, han har varit borta (alternativt blockerat mig) från msn, han har inte gjort ett väsen från sig. Han skulle faktiskt kunna vara död, och jag skulle inte ha en aning om det.

Men jag är vuxen. Jag förstår piken. Det är bara det att mina känslor inte är vuxna. För allt kring honom är som det var på högstadiet. Trånandet. Önskandet. Längtandet. Så, jag tror jag måste agera som en högstadietjej och helt enkelt ringa upp honom och be honom nobba mig via telefon. Jag tror faktiskt inte att jag kommer vidare annars, hur konstigt det än låter.

Först ska dock alla obehagskänslor få chans att försvinna. För jag vet ju att jag kommer bli ledsen igen. Och kaka på kaka må smaka gott när det är något positivt, men jag har inte lust att trycka ner mig helt i skorna just nu. Så, 1/11 får det bli helt enkelt.

Imorgon är det så inflyttningsfest hos fina Jenny. Där ska tydligen en annan Han vara, en Han som hon är övertygad om borde passa mig. Jag är mer tveksam, men när det gäller henne så vet man aldrig, hon har ju ett skarpsinne utöver det vanliga. Och jag, jag kan ju helt klart inte lämnas till att välja mina egna män, det är åtminstone något historien visat hittills.

 

Plastikkirurgen måndag, 13 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 9:59 f m

Hjärtat slår så snabbt att jag nästintill känner slagen på utsidan av kappan när jag hastar ner till tunnelbaneperrongen. Bort, jag vill bara bort, och det nu. Tårarna ligger precis på gränsen till att tränga fram men några djupa andetag och jag håller dem borta, för stunden i alla fall. Först när tunnelbanan glider in, och jag sitter ner, kan jag andas ut.

För jag hade inte kontroll. Inte alls. Det var när jag insåg det som jag blev rädd, och jag blir vanligtvis aldrig rädd. Men när jag försöker åma mig undan där, i hans soffa, medan han håller fast mina händer som i ett skruvstäd samtidigt som han tar sig friheter som jag uttryckligen bett honom sluta med, så blir jag livrädd, och det är enbart självbevarelsedrift som får mig att ta mig ur situationen. I efterhand inser jag hur illa det hade kunnat gå, och jag känner mig skärrad, men även förbannad, över att jag lät det komma till det.

För jag är fanimej inget offer, men jag satte mig i en situation där jag nästan blev ett. Det är inte ok, inte alls.

Natten tillbringar jag så i armarna på en annan man som inte betyder någonting alls men som får mig att känna mig trygg. När han somnat, och jag vaken ligger stirrandes ut i mörkret, kommer tårarna. Jag låter mig själv gråta tyst ett tag, lovar mig själv att aldrig vara så naiv igen, och sover sedan drömlöst en hel natt.

 

Det som nästan fick mig att gråta av lycka imorse fredag, 10 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 1:28 e m

Numera kan jag torka rumpan med hjälp av högerhanden igen. Oh vilken lycka! Min kiropraktor är inte bara världens sötaste lille gubbe, han är bevisligen väldigt duktig också! 🙂

Annars händer i stort sett ingenting. Har blivit utbjuden av en managementkonsult och av en plastikkirurg. Har svårt att bedöma vilket yrke jag tycker är ytligast. Återkommer med rapporter senare, dock inte inifrån.

Trevlig helg!