Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Jag längtar torsdag, 2 oktober, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:51 e m

Mycket är ok att längta efter här i livet; semestern, bättre lön, en ny bil, ett nytt jobb, vackra saker, helgen, vännerna, familjen, ja, nästan allt. Men det jag längtar efter, det är fult att längta efter.

Jag längtar efter någon att älska.

Att säga det, det verkar bland gemene man vara likställt med att säga att ”jag, jag är svag, och jag orkar inte vara ensam”. Men det är ju inte alls det det handlar om. För mig handlar det om en massa kärlek som jag önskar jag kunde få möjligheten att ösa över någon. För mig handlar det om känslan av att tycka att någon annan är viktigare för mig än i stort sett allt annat i livet. För mig handlar det inte om att fylla en tomhet så mycket som det handlar om att lägga på någonting extra. Jag har allt jag vill ha, utom den där alldeles specielle någon.

Så, när någon kastar orden ”det lönar sig inte att leta, det kommer alltid när man minst anar det” i ansiktet på mig, då vill jag bara skrika. För vem fan är det som har sagt att det är så? Varför skulle det vara så självklart? Visa mig den singel som ärligt talat kan säga att ”nej, jag letar inte överhuvudtaget”. För vi letar allesamman, varenda gång vi går in i ett nytt rum där det finns folk tittar vi runt och tänker snabbt, ”hmm, finns det någon intressant här?”. Att säga något annat är att ljuga för både sig själv och andra. Därför faller tesen på sin egen orimlighet. Vi kanske bara är mer eller mindre uppgivna i vårt letande. Det är allt. Och kanske är extrem uppgivenhet en anledning till att nöja sig, därav tesens grund?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag nu har varit singel i ett år. Jag vet att jag ibland längtar så att det gör ont. Jag vet att jag griper efter halmstrån och försöker förklara bort anledningen till att Han fortfarande inte har hämtat upp skatten (nope, var där och kollade idag) måste bero på någon outgrundlig anledning som ändå måste vara positiv. Jag vet bara att utan hoppet, om att det kanske kanske finns någon därute ändå, så har jag ingenting.

För jag vill inte leva resten av mitt liv utan kärlek. Och jag förbannar den som får mig att känna mig dum för att jag faktiskt erkänner det.

Annonser
 

12 Responses to “Jag längtar”

  1. Snäckan Says:

    Det är ABSOLUT inte fult att längta efter kärlek! Den som säger det kan vara ful själv tycker jag.

    Hoppas verkligen du hittar någon att älska snart och att denna person är värd all den kärlek du verkar ha uppdämnd inom dig.

    Stor kram

  2. veckat Says:

    Åh fina fina. Det kommer, det måste det faktiskt göra.

    Min tolkning av tesen är nog mer att man kanske inte ska leta efter ”själsfränden”, utan mer se till att man har en bra vardag och umgås med människor som gör en glad. Kanske den där personen som man bara gick på dejt nr 2 med för att man var så förbannat uttråkad, inte för att nr 1 var klockren, visar sig vara den rätta?

  3. underlandet Says:

    Å, det hade kunnat vara jag som skrivit det där inlägget, ordaggrannt! Jag vill också, så himla mycket.

  4. Nini Says:

    Kan det vara så enkelt att han bara inte hittat/hunnit? Kolla på söndagkväll igen.

  5. Leva Says:

    BRA talat! 🙂 Håller med helt och hållet! Man är INTE desperat, ensam, uttråkad eller – framför allt – INTE svag eller misslyckad, för att man vill ha någon att älska! Det finns aspekter som en kärleksrelation innehåller, som det inte finns några andra sätt att få tillfredsställda, än att faktiskt leva i en relation. Så varför ska man vara ”nöjd med det man har” – man kan vara hur nöjd som helst med det man HAR, och fortfarande sakna det som man INTE har… och det duger inte med vem som helst. Och man hittar honom inte självklart genom att ”leva på som vanligt”, inte sedan man passerat tonårens normala enorma exponering för o-upptagna singlar… tror jag. Leta vidare efter din själsfrände, du, det tänker jag göra! 🙂

  6. Linda G Says:

    PRECIS. Jag blir f-n irriterad när man ”luras” till att tro att man är svag/har dålig självkänsla/inte trivs med att vara ensam bara för att man längtar efter något att älska och bli älskad av. Jag har näsyan gått på det, tänkt att ”det är nog jag som är osäker, jag borde trivas med mig själv mer”. Sedan inser jag att jag trivs visst med mig själv, jag har ett bra liv med fina vänner, bra jobb och aktiviteter men jag saknar verkligen en man. Så är det och det tänker jag inte skämmas för att säga! (Och det där med att man inte ska leta, att man måste slappna av etc. Hur f-n ska det gå till då???)

  7. Å Says:

    Tack allihop 🙂

    Nini: Nej, nu väntar jag ett tag. Nästa gång jag åker dit tänker jag göra det med syftat att ta bort skatten. Någon måtta får det vara, jag är fanimej rent teoretiskt en vuxen människa i alla fall…

  8. Nini Says:

    Ok, låter som en vettig plan.

  9. Lisa Says:

    Jag längtade så jag höll på att dö efter någon att älska och för första gången i hela mitt liv blev någon kär i mig för fyra månader sen. Jag är 27 år gammal och har i tio års tid blivit fly förbannad på alla som har klagat över singelskap i ett, två, tre år eller sagt till mig att det inte är lika synd om mig för jag ”vet ju inte vad jag saknar” eftersom jag aldrig har provat.
    Jag har lovat mig själv att aldrig mera klaga när (inte OM, man är ju cyniker nuförtiden) det här förhållandet tar slut, det kan lätt ta 27 år till att hitta någon ny. Vissa lever ensamma hela livet. Man får vara glad för att man åtminstone fått ha det nån gång, att man fått prova.

  10. isabelle Says:

    Under alla år som singel fanns nånstans vetskapen om att personen man skulle älska nångång faktiskt andades, levde, befann sig någonstans. http://whiteandnerdy.blogg.se/2008/january/rammstein-stirb-nicht-vor-mir.html

  11. Bibli Says:

    Åh, det ofrivilliga singelskapet! Någon gång för kanske fem år sedan bestämde jag mig för att stå för att jag längtar mig fördärvad efter någon. Stå för att jag den längtan finns hos mig, men inte för att den gör mig svag utan för att den gör mig stark. Jag tycker att jag är stark som lever på och klarar allt och lite till trots den tärande längtan och saknad jag känner. Trots den ibland överstigliga ensamheten.

    (Dessutom bloggar jag om det och det hjälper för stunden:

    http://bibliwoman.blogg.se/2007/september/je-voudrais-que-quelquun-mattende-quelque-part.html

    http://bibliwoman.blogg.se/2006/march/heteronormativ-tvasamhetslangtan-driven-av-klamtan.html#comment

    http://bibliwoman.blogg.se/2006/december/hon-vet-inte-hur-man-klar-sig-for-karlek-hon-klar-.html#comment)

  12. Jos Says:

    känner så väl igen hur du tänker…har haft precis samma tankar och funderingar och slutsatser…
    tyvärr så har det börjat komma till en punkt där det känns som jag inte har rätt att längta efter något, inte efter jobb eller att mina kompisar ska vilja träffa mig mer, inte efter pengar, inte efter något.
    det är jobbigt för andra när man inte gillar läget och är positiv så vad annars ska man vara?
    men att inte kunna slösa sin kärlek på den man vill och att i stort känna sig så jävla ensam och alltid vara sista prioriteringen…jag vet inte, det kanske vänder men inga klichéer i världen ta bort ens längtan…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s