Hjärtat slår så snabbt att jag nästintill känner slagen på utsidan av kappan när jag hastar ner till tunnelbaneperrongen. Bort, jag vill bara bort, och det nu. Tårarna ligger precis på gränsen till att tränga fram men några djupa andetag och jag håller dem borta, för stunden i alla fall. Först när tunnelbanan glider in, och jag sitter ner, kan jag andas ut.
För jag hade inte kontroll. Inte alls. Det var när jag insåg det som jag blev rädd, och jag blir vanligtvis aldrig rädd. Men när jag försöker åma mig undan där, i hans soffa, medan han håller fast mina händer som i ett skruvstäd samtidigt som han tar sig friheter som jag uttryckligen bett honom sluta med, så blir jag livrädd, och det är enbart självbevarelsedrift som får mig att ta mig ur situationen. I efterhand inser jag hur illa det hade kunnat gå, och jag känner mig skärrad, men även förbannad, över att jag lät det komma till det.
För jag är fanimej inget offer, men jag satte mig i en situation där jag nästan blev ett. Det är inte ok, inte alls.
Natten tillbringar jag så i armarna på en annan man som inte betyder någonting alls men som får mig att känna mig trygg. När han somnat, och jag vaken ligger stirrandes ut i mörkret, kommer tårarna. Jag låter mig själv gråta tyst ett tag, lovar mig själv att aldrig vara så naiv igen, och sover sedan drömlöst en hel natt.
Rapport Inifrån 
Senaste kommentarer