Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Sista delen? torsdag, 19 mars, 2009

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:06 e m

Lördag, fortsättning…

När jag kommer hem från min middag med några tjejkompisar vid tolvsnåret lägger jag mig i soffan och läser en bok och väntar på att han ska komma. Efter ett tag somnar jag och väcks av att det är han som ringer på mobilen. Jag kan inte komma, säger han och det är då jag bestämmer mig. Det går inte längre. Det går verkligen inte längre. Alltså säger jag att jag tycker att vi ska sluta träffas. Jag vill inte vara hon som hela tiden får stå tillbaka. Jag vill inte vara hon som håller uppe hans humör men som inte får det hon vill ha tillbaka. Jag vill inte.

Han börjar gråta. Säger att han förstår men att han inte kan tänka sig att vara utan mig. Jag säger att det är allt eller inget. Han säger att han inte kan välja, just nu. Jag säger att det är ok, att han inte behöver välja, att jag redan gjort det åt honom. 03:29 kommer så ett meddelande.

Jag kan inte sluta gråta. Det är befriande att gråta. Jag gråter för allt jag inte gråtit för tidigare i mitt liv. Allt har rämnat på samma gång.
Samtidigt som det är befriande gör det så otroligt ont just nu. Det gör ont för att jag kan påverka allt själv, samtidigt som jag bestämt mig för att jag inte kan det.
Jag hatar mig själv för att jag känner så. Jag hatar mig själv för att jag är så feg och gömmer mig bakom saker som jag a priori bestämt.

Jag kan ”connect the dots”. Jag behövde vakna. Jag behövde tänka. Jag är bara så otroligt ledsen över att jag gör dig så illa för jag tycker så otroligt mycket om dig.

The wind blows through my heart, shivers me one last time, as I now reach out in the dark in despair

Söndag

Jag ringer upp honom så snart jag vaknat och vi gråter tillsammans. Efter två timmars gråtande i telefon bestämmer vi oss för att lägga på. Men jag hinner inte mer än logga in på Facebook förrän han skriver  till mig.

Lite senare träffar jag min faster som är i Stockholm för att se Melodifestivalen. Vi träffas på hennes hotell och går sedan tillsammans mot Odenplan där vi tänkte äta lunch. På väg dit, från ingenstans, dyker så han och hans vän D upp. Stockholm är uppenbarligen för litet för oss båda. Vi stannar och artighetshälsar men jag ser att han ser sliten ut och jag vill helst bara därifrån eftersom det gör så ont. För jag vet att han om några timmar ska träffa sin flickvän igen.

Efteråt dövar jag därför smärtan på det absolut värsta tänkbara sättet. Jag lämpar av min faster vid hotellet och åker till ett spöke och får bekräftelse.

Måndag

Vi möts i hissen på väg till ett möte. Vi är ensamma i hissen och han säger att han saknar mig. Så, jag kan inte hålla mig, utan kramar om honom. På mötet sitter vi sen och tittar på varandra i stort sett oavbrutet och när han går knyter det sig i magen.

Tisdag

Via den interna chatten skrivs följande:

Kollegan: jag behövde inte bestämma mig
Å: Va?
Kollegan: a gjorde slut igår
Å: Men oj. Hur mår du?
Kollegan: jag har inte sovit nåt inatt
Å: Jag vet inte vad jag ska säga
Kollegan: det är inte synd om mig på nåt sätt. Jag har själv satt mig i den här sitsen
Å: Vad var hennes anledning?
Kollegan: att hon inte kände att jag uppskattade henne
Kollegan: att hon inte kände att jag älskade henne
Kollegan: och att hon aldrig dög eftersom jag alltid sökte bekräftelse någon annanstans
Kollegan: och det stämmer ju till stor del
Kollegan: ja alltså jag tror att jag behöver tid att bearbeta allt
Kollegan: jag är ledsen
Å: Ingen fara
Å: Självklart.
Å: Ta din tid. Vi hörs när du börjar få ordning på tankarna. Spelar ingen roll om det är imorgon eller om ett halvår. Ok?
Kollegan: så lång tid ska det nog inte behöva ta…
Kollegan: hur känns det för dig idag?
Å: Det känns bra
Å: Förvirrat, men jag mår bra
Å: Jag blev nog mest bara lite ställd.
Kollegan: herrens vägar äro sannerligen outgrundliga
Å: Mmm.
Kollegan: jag förtjänade det
Å: Jag vill inte vara din psykolog, det blir bara jättefel, men sätt dig inte i offerrollen. Det här handlar väl inte om att förtjäna eller inte förtjäna? Till syvende og sidst handlar det väl om om ni gjorde varandra lyckliga eller inte.
Å: Ni är key word här. Det är aldrig en persons fel att två träter.
Kollegan: D säger: typisk kill-tjeje grej det där. killar har fäster sig mkt i saker på ”bekvämlighetsplanet”. sen blir man sämer och sämre tills tjejen lessnar. men det är egentligen du som är less först. tror jag
Kollegan: d beskrev det rätt bra
Å: Alltså jag vill inte alls vara elak, men nu måste jag tänka på mig i hela den här röran. Du måste ta dig igenom det här själv. Om jag ska hålla dig i handen och stötta dig i det här uppbrottet så finns det inget hopp för oss. Då blir vi vänner, istället för något annat tror jag. Och det vill inte jag, för nu är jag egoistisk. Jag vill ha dig. Alltså; ta all den tid du behöver. Var ledsen över det här, för oavsett om du hade tröttnat eller inte så är det ändå alltid en sorg man måste gå igenom när ett förhållande tar slut. Men jag kan inte stå bredvid dig och se dig sörja. Det blir så himla fel.
Kollegan: jag förstår det
Kollegan: jag kräver inget från dig
Å: Det vet jag att du inte gör. Och tro mig, jag kämpar just nu med mig själv för att säga de här sakerna. Helst av allt skulle jag vilja släppa allt och bara krama dig.
Kollegan: du fick en liten kram igår. Du får leva på den =)
Å: Detsamma.
Å: Det viktigaste är att om du och jag börjar träffas, så gör vi det för att du vill träffa mig, inte för att du behöver få tröst. Det förtjänar vi båda två.
Kollegan: jag vet att det är en fallucka
Å: Och nu vill jag få mitt klokhetsdiplom… För fy fan vad svårt det här är att säga.
Kollegan: hehe
Kollegan: mm
Å: Får jag bara fråga en sak? Hur har ni tänkt göra nu?
Kollegan: jag hade tänkt att vi ska prata igenom det ikväll och se om det verkligen är det här vi vill göra
Å: Om du tvekar i den frågan, då vill jag att vi bryter helt. För om du tom när du står på den här punkten är osäker i frågan, då vill jag inte vara med alls längre.
Kollegan: jag tvekar. Jag har fortfarande känslor för henne.
Kollegan: trots allt känner jag så.
Kollegan: och jag har inte tänkt att du ska stå vid sidlinjen och vänta på att jag ska reda ut alla mina känslostormar
Kollegan: du förtjänar inte det
Å: Jag har inga ord.

Så loggar jag ut. Arg. Ledsen. Besviken. Några minuter senare kommer följande mail:

Du måste ha i åtanke att jag inte tänker riktigt klart nu. Allt är kaos i mitt huvud och jag försöker få ordning på mina känslor. Jag har fortfarande känslor för dig, och det handlar inte om att jag ska göra ett rationellt val här. Jag måste få några dagar att tänka efter vad jag känner samt vad jag vill. Det kommer bli fel om jag pratar med dig nu eftersom jag inte riktigt är i fas mentalt.

/Kram

Jag svarar:

Jag vet. Det var därför jag sa följande:

Ta din tid. Vi hörs när du börjar få ordning på tankarna. Spelar ingen roll om det är imorgon eller om ett halvår. Ok?

Så, jag behöver inte höra att du har känslor för A. Jag vet det, det vore konstigt om du inte hade det. Frågan du måste ställa dig är vad det är för typ av känslor det är du har. Är det ”jag vill ha henne mer än allt annat”, är det ”jag vet inte om jag klarar mig utan henne desperation” eller är det nostalgi och minnen? Oavsett, om du/ni vill hålla ihop så ska ni göra det, det har inte med mig att göra. Men blanda inte in mig i det. För just nu får du mig att känna mig som ett andrahandsval som bara duger om allt annat rämnar. Och det gör ont.

Men jag är inte arg på dig, jag är inte besviken, för jag förstår att du är förvirrad. Du fick inte chansen att ta beslutet själv. Du var inte redo i tanken. Så du griper efter allt du kan gripa i. Kanske med rätta, kanske inte. Jag vet inte, det vet bara du. Och det kommer vara jobbigt. Det är alltid förändringar.

Så finaste xxx, sluta fundera på mig. Gör som jag sa istället: Samla tankarna. Ta dig den tid du behöver. Utan mig.

Kram

Sedan funderar jag ett tag, ringer upp honom och vi bestämmer följande: Fram till den tredje april ska vi inte ha någon privat kontakt alls, överhuvudtaget. Den tredje april ska han så komma hem till mig och tala om hur han vill ha det. Om han inte vill ha mig, hela mig, då blir det vårt farväl. Annars blir det vår början. Sedan lägger vi på med orden att vi kommer sakna varandra, och jag känner mig fridfull.

Annonser
 

14 Responses to “Sista delen?”

  1. Jenny Says:

    Åh, när han skrev att de gjort slut satt jag här och hoppade och klappade i händerna.

    Men sen.

    Jag tänker på dig och hejar på april!

  2. jag hoppas verkligen allt blir bra! (håller tummarna) En stor kram

  3. M Says:

    Åh, fy. och härligt också. men ni har fattat ett bra beslut. jag tror det är bra att du har ett långt förhållande bakom dig för att kunna ha förståelsen för hur jobbigt det är även om man inte är kär eller ens vill vara tillsammans. det är en jävla sorg, precis som du säger. men har han inte bestämt sig då måste du låta honom gå. Jag är imponerad över hur bra du hanterar det här!

  4. lisa Says:

    Jag måste nog oxå säga att jag inte finner några ord på ..

  5. egon Says:

    Oj. Men vad klokt du handlat. Hoppas det går vägen.

  6. emma Says:

    Vad stark och klok du är!

  7. anna Says:

    Oj.. Jag är med om EXAKT samma sak just nu….
    Läst din text flera ggr nu och nästan allt är på pricken.. Vad läskigt.
    Nu vet jag att jag måste backa och ge honom tid. Klokt och starkt av dig av kunna säga sådär!
    Lycka till!!

  8. bittan Says:

    jag sitter med gråten i halsen. för att jag följt dig,för att jag önskar att du får den kärlek du förtjänar och blir lycklig av..var så säker på med vem..men nu ??? du är både otroligt stark och klok i detta. Önskar jag hade din klokhet.eftersom jag står i ett läge där valet hänger på om jag kan förlåta någon jag älskar..

  9. Å Says:

    Tack allihop! Jag vet inte hur, men jag är övertygad om att det här kommer lösa sig till det bästa. Sedan om det bästa är att det blir vi eller inte, det vet jag inte än.

    Anna: Ja, man är aldrig ensam i sådant här… Men jag vill bara råda dig till att lyssna till ditt hjärta. Det är vad jag har gjort hela vägen. Misslyckas det här kan jag åtminstone aldrig klandra mig själv, och det känns skönt. Jag tycker du ska göra detsamma, och det är inte 100% säkert att dte är att gå samma väg som jag. Lycka till hur som helst!

    Bittan: Jag lider med dig. Jag vet att det gör ont. Men ge dig själv tid. Du måste inte bestämma dig idag. Man har alltid rätt att pausa, tänka efter, och samla mod till att göra det rätta. Lycka till!

  10. Haren Says:

    Men oj… Verkligen starkt av dig. Hoppas, hoppas.

  11. Snäckan Says:

    Åhhh vad jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ni i slutändan. Stora kramar till kloka du!

  12. anydaynow Says:

    känner igen mig alldeles för mycket i det här; allt låter på pricken som ett destruktivt förhållande jag befann mig i under nästan ett och ett halvt års tid. sättet han beskriver saker på etc.

    för mig var det förödande. men du verkar stark, det är bra. lova bara dig själv att du går vidare om han inte kan komma med ett rakt svar när ni väl ses.

    jag hoppas på ett lyckligt slut för er del. stor kram!

  13. Å Says:

    Haren och Snäckan: Tack! 🙂

    Anydaynow: Tråkigt att höra… Men jag lovar, jag kommer aldrig låta det gå så långt. Kram på dig!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s