Och så levde de lyckliga i alla sina dagar… måndag, 5 december, 2011

Jag hade rätt.

Jag vet inte vad som är rätt att tänka lördag, 2 juli, 2011

Han är tydligen inte steril, bara impotent. Testiklarna opererades inte bort. Eller som min pappas fru sa när vi var på besök på sjukhuset idag:

Du har spermier kvar i pungen? Bra.

Min faster berättade dessutom igår per telefon att de har försökt få barn. Så jag antar att frun vill att de ska skaffa ett ”kärleksbarn” nu innan han dör. Och jag antar att han kommer se till att det blir så, om det är tekniskt möjligt.

Det betyder i så fall att jag kommer ha en död pappa som har lyckats skaffa mig ett syskon jag inte kommer kunna prata med, eftersom barnet inte kommer prata svenska, som dessutom kommer bo i Thailand. Oh the joy. 

Och jag kräks lite i munnen på mig själv för att jag är så jävla bitter och självisk och tänker såhär. Men det är såhär jag tänker.

Limp dick lördag, 2 juli, 2011

Det började som prostatacancer som sedan spred sig till ryggraden. Från lätt-att-bota-cancer till omöjlig-att-bota-cancer. Från oj-då-det-var-nära till jag-beklagar.

Trots att den är så pass sprid har han inga symptom och att den upptäcktes var av ren händelse. Ett enkelt jävla blodprov och sen var det igång.

Operationen han gjorde igår var inte nödvändig, men han valde att göra den ändå. Antar att det finns en mental lättnad i att operera bort det sjuka man kan operera bort, även om det finns sjukt kvar som man inte kan ta bort.

Resultatet av operationen? Ja, han är inte bara steril utan även impotent nu. Kanske även inkontinent, det får tiden utvisa, när katetern tas bort.

Detta fick jag förklara för hans fru igår. Allt utom impotensen. Kände att det var väl magstarkt att på enkel svenska förklara att hon förmodligen får använda en massagestav framöver. Kändes som att det räckte att jag fick jag förklara att cancern fortfarande var kvar även efter operationen, vilket hon inte hade förstått.

Efteråt lämnade jag henne gråtandes i receptionen på Scandic Malmen med en enda tanke i huvudet:

Så jäkla skönt att de inte hann få några barn.

Svammel och tankar fredag, 1 juli, 2011

Det var Farmor som ringde. Fastän hon hade tjatat hade han vägrat. Så jag fick veta sist (om man bortser från min syster som fick veta av mig). Jag ringde upp på en gång, frågade varför han inte hade ringt, och han svarade att han inte trodde att vi brydde oss.

Som om att det var det som var sanningen.

Jag har försökt sträcka ut handen så många gånger. Han har aldrig tagit den. Men i hans värld är det inte sanningen nu, och egentligen spelar det väl ingen roll, för han har äntligen tagit min hand.

Fastän han kanske inte förtjänar att få den.

Han gråter mycket. Jag gråter mycket. Det är svårt att vara tapper när man har fått en dödsdom, även om döden fortfarande med stor sannaolikhet ligger flera år borta.

Jag är fortfarande arg.

Det är svårt att inte vara besviken. Att inte känna ”jaså nu duger jag” (samtidigt som jag är glad – att jag gör just det – duger). Det är svårt att inte tänka en massa saker…

Det finns till och med stunder då jag tänker att han kanske förtjänar detta.

Men jag håller honom i handen. Och jag håller min jämnåriga Thailandspostorderingifta styvmamma i handen och försöker förklara på den enklaste svenska jag kan vad som håller på att hända.

Fastän jag knappt förstår själv.

Tillbaka fredag, 1 juli, 2011

Så kom samtalet jag har fasat, men väntat på.

Pappa har cancer. Den upptäcktes för sent. Nu är det en fråga om tid.

Jag är mest i chocktillstånd. År av oerhört dålig kontakt ska nu lagas genom att, ja genom vad? Jag vet inte. Jag vet bara att jag både vill vara där, och att han ska förtjäna att jag är där. Jag vet ingenting, förutom att det gör ont.

Det jag vet är att det första jag tänkte när jag fick beskedet var: Nu behöver du den där bloggen igen. Så nu är jag här igen. För att skriva av mig det allra fulaste.

Om att inte ge upp hoppet om mig måndag, 11 oktober, 2010

För ett tag sedan blev jag inbjuden till en Bloggdrottningsfest, häromdagen fick jag ett bloggpris. Båda två hade samma avsändare; Stambyte. Å ena sidan blir jag oerhört rörd över det faktum att hon aldrig ger upp på mig, vare sig som bloggare eller som vän, men å andra sidan känner jag mig oerhört oförtjänt av att ens omnämnas i något som har ordet ”blogg” som prefix. För blogg-Å har ju varit borta så länge, så länge att jag knappt kommer ihåg hur det kändes att skriva ett inlägg.

Jag vet inte, men censur funkade inte så bra för mig. Och i och med Hans intåg så började censuren, för att Han, det vi har, det fina och det fula, inte kändes rättvist att publicera. Och därmed försvann lusten för även allt det där andra. Allt det där andra som jag hade mått bra av att få ur mig, men som nu helt plötsligt inte kom ut. Jag vet inte, det tog bara stopp.

Men jag saknar det ibland. Det gör jag. Bara inte så ofta som jag trodde. För jag känner mig ändå del av det, bara väldigt ensidigt del av det. För jag läser, och följer, och förundras över alla er andra där ute.

Men så fick jag nu ett pris. Förtjänt eller oförtjänt spelar inte så stor roll. För finaste Stambyte tycker att jag förtjänar det.

Så, till vad det nu innebär. Kopiera in länk till den som gett dig priset, lägg in beautiful blogger award bilden, skriv sju saker om dig själv, länka till dina sju bloggfavoriter.

1. Länk: Stambyte

2. Sju saker om mig själv som jag kanske skulle ha skrivit om:

Ett: Jag bryr mig alldeles för mycket om vad alla andra människor här i världen tycker om mig. Just nu mår jag jättedåligt över att jag får en av mina anställda att må dåligt genom att påpeka för henne att hon inte presterar tillräckligt bra. Ännu sämre mår jag över att jag vet att hon aldrig kommer kunna prestera på den nivån som hon måste göra för att jag ska kunna behålla henne, vilket innebär att jag förmodligen kommer vara tvungen att avveckla hennes anställning på ett eller annat sätt, vilket i sin tur betyder att hon kommer hata mig för evigt.

Två: Jag har jättesvårt att avsluta relationer, oavsett form. Det betyder att jag håller kontakten med alldeles för många fastän jag varken har tid eller ork att göra just detta. Det betyder dessutom att jag konstant har dåligt samvete, eftersom jag inte hinner hålla tillräckligt bra kontakt med de jag verkligen vill ha bra kontakt med.

Tre: Jag känner aldrig att jag duger så jag överkompenserar alltid. Det gör att jag stundtals blir forcerad och jobbig att umgås med och fastän jag upptäcker när det händer kan jag inte sluta.

Fyra: Jag vågar inte skaffa barn för jag är rädd för vad det skulle betyda. Jag kan misslyckas med mycket här i livet, men inte med att vara en bra mamma. Därför skjuter jag det på framtiden. Det kommer inte bli några barn förrens Han bestämmer att Han inte kan vänta längre, och från den dagen vi bestämmer oss att skaffa barn kommer jag konstant vara livrädd för alla misstag jag kan tänkas komma att göra. Det betyder med andra ord att jag kommer bli den mamman jag är som mest rädd för att bli.

Fem: Jag håller på att släppa taget om min syster och det är jättejobbigt. Jag har på gott och ont alltid hållt henne i handen och talat om för henne hur hon ska göra i alla situationer. Nu gör hon något på egen hand, och det är ju så det ska vara, men det är ovant och obekvämt.

Sex: Jag börjar tro att min mutta inte är gjord för att ha sex. Sedan april har jag haft åtta svampinfektioner och två bakteriella vaginos-diagnoser. Jag är sjukt trött på att aldrig bara må bra där nere.

Sju: Trots allt ovan har jag aldrig känt mig mer trygg, stabil, och i fas än nu. Jag har aldrig varit lyckligare, kärare, mer harmonisk. För Han var mitt hem. Jag har hittat hem i mig, Honom, oss.

3) Länka till dina sju bloggfavoriter:

Ett: Stambyte.

Två: Nu när du finns.

Tre: Korvasbloggen.

Fyra: Min tro är klen och klokenskapen ringa.

Fem: Monas Universum.

Sex: Fac ut vivas.

Sju: Heja Abbe.

Så, nu ska jag gå ut och lägga mig i soffan och lukta på det finaste jag vet. Han.

Gamla mönster söndag, 21 mars, 2010

Som en del av mitt nya chefsskap går jag just nu en ledarskapskurs. Kursen löper över två år och innefattar allt från rena formaliteter som arbetsrätt till mjukare mer insiktsfulla delar som personlig utveckling. Första två kursdagarna avklarades i förra veckan och temat var såklart ”jag”. Under två dagar analyserade vi oss själva, med hjälp av varandra.

Tidpunkten kunde knappast vara bättre vald. De senaste månaderna har handlat om jobb och renovering, renovering och jobb. Någonstans där på vägen glömde jag bort Å, och samtidigt glömde jag bort vad jag vill och vad jag mår bra av. Han har försökt att påtala det flera gånger, men jag har inte velat lyssna. Jag har varit trött, stingslig och gått på autopilot. Och min autopilot, den går enligt gamla ritningar.

Helt plötsligt har jag märkt att jag blivit gamla Å, den Å som jag var med mr J, och den Å jag vantrivdes så mycket att vara. Den där Å som isolerade sig själv varje ledig stund, den där som jobbade jämt, den där som tog sina vänner, sin partner och i förlängningen sin lycka, för givet.

Recept för olycka med andra ord.

Så på kursen pratade vi om hur vi är och hur det påverkar oss som ledare och detalj efter detalj började sippra fram. Jag har någon gång, av någon anledning, ritat upp ett mönster för hur jag tror att saker ska vara, och sen har jag själv satt regler och krav på mig själv för att bli det mitt mönster har ritat upp. Det betyder att varje gång jag sätter igång min autopilot, så går jag tillbaka till ett gammalt mönster, som jag för länge sedan trott att jag kasserat.

Nu vet jag det. Nu är bara frågan hur jag programmerar om min autopilot. Och det är vad nästa kurstillfälle ska hjälpa mig med. Synd bara att det är tre månader kvar tills dess, för det känns som att jag skulle behöva den kunskapen just nu.

Bröllop onsdag, 3 mars, 2010

När jag har tid brukar jag kika in på Vem ska annars se på mig och le och känna igen mig och tänka tillbaka på Å 2006 och hur härligt det var att planera och drömma sig bort till det bröllop som komma skulle (om man bortser från det ont i magen jag hade samtidigt eftersom jag längst inne visste att han inte var Han). Jag ler åt funderingar på klänningar och frisörer och fotografer och tänker att de kommer få en sådan fin dag och liksom rider lite på deras lycka.

Det är härligt. Andras lycka är härlig. Åtminstone när man själv är lycklig.

Trodde jag i alla fall. Det vill säga till min så kallade far ringde och berättade att han nu skulle gifta sig. Nu betyder denna helgen, i Thailand, med en kvinna som är hela nio månader äldre än jag. För han lät lycklig, det gjorde han, det var bara det att den där lyckan inte smittade av sig.

Jag har anat att det här skulle komma. Inte för att min far är upp-över-öronen-kär (eller det kanske han är, vad vet jag, jag känner honom inte, men jag är tveksam), utan för att jag visste att det var enda sättet hon skulle kunna få fast uppehållstillstånd i Sverige. De kanske också planerar dagligen som JenJen och Cookie. De kanske också har en blogg. Vad vet jag.

Men jag vet att jag inte är delaktig (samtalet räknas inte då är en av de två gånger per år han hör av sig och denna ena gång alltid är inför hans resa till Thailand eftersom min farmor tvingar honom att ringa om utifall han skulle vara med om en flygkrasch). Jag vet alltså att deras lycka aldrig kommer bli min lycka. Och jag har skrivit hundra gånger att jag vet att det/han/situationen inte kommer förändras men jag hatar det ändå. Jag hatar att min far om några dagar gifter sig i Thailand utan att jag och min syster ens blivit inbjudna (en inbjudan en vecka innan bröllopet räknas inte då det ommöjliggör närvaro). Jag hatar att vi inte har/aldrig kommer få en relation (jag låter det stanna vid det, för vi har inte ens en relation, alltså går det heller inte att lägga till ”bra” eller ”dålig”). Jag hatar att han har valt bort oss i sin lycka/olycka.

Och jag hatar att jag en dag kommer ta samma steg som JenJen och Cookie utan min far. För nu skriver jag det återigen för hundrade gången: jag har bevisligen ingen sådan.

Saker man inte bör göra under en och samma vecka onsdag, 10 februari, 2010

• låta hantverkare slipa ens golv (vilket de i sin tur misslyckas med) och sedan vara tvungen att reda ut det med dem
• läsa igenom 100 ansökningar, kalla tio på intervju och dessutom hålla samtliga tio intervjuer
• driva fyra stora undersökningar, hålla två målsamtal, hålla tre parallella offertrundor samtidigt som i snitt 60 mail och 30 telefonsamtal måste svaras på dagligen
• bråka med möbelhandlare om leveransdag för möbler
• befinna sig på affär för beställa tapeter och tillbehör senast klockan 18
• bråka med pojkvän
• sova
• äta

Nu ska jag duscha. Och gråta lite.

Vill du träffa mig? Kolla min kalender – den är uppdaterad. onsdag, 27 januari, 2010

Privat är jag dålig på att visa mig svag. Det är sällan, och med få personer,  jag pratar om saker som är jobbiga. Det eftersom jag a) inte tror att det gör saken bättre och b) att jag inte vill tynga andra med sådant.

Han har påtalat det några gånger. Du måste visa dig svag ibland, åtminstone för mig!  Well, det är ju det den här bloggen har varit till för brukar jag tänka. Det är ju här jag visar mig svag.

Men nu går det inte. Jag hinner aldrig skriva. Jag hinner inte mycket alls egentligen. Jag känner mig så otillräcklig. Det är så fruktansvärt mycket som måste göras (både på jobbet och hemma, vi flyttar nämligen inom de närmsta veckorna) och tja, inget känns bra.

För första gången i mitt liv känner jag att jag gör ett dåligt jobb, både som chef och som anställd. Men än värre, jag inser att jag just nu även är en dålig flickvän och vän. Tyvärr gör skuldkänslor inte direkt livet roligare heller, speciellt inte när jag känner att jag inte kan göra så mycket åt saken nu.  

Så det är jobbigt nu. Jättejobbigt. Men jag anar ljuset i tunneln. Snart är flytten avklarad. Snart är alla vakanser som jag täcker upp för inrekryterade. Det löser sig. Det måste det.

Och det positiva är att Han nu får se mig svag. Han har istället för bloggen fått bli min ventil för ett tag. Och det kanske inte är så dumt det heller.