Du skriver ju aldrig längre! måndag, 6 juli, 2009

Nej. Jag gör ju inte det.

Varför inte?

Den här bloggen har alltid varit ett utlopp för frustration, jobbiga saker eller helt enkelt en kanal där jag kunnat skriva av mig om saker jag inte kunnat/velat prata med andra om.

Den kanalen behövs inte just nu. Jag är totalt lycklig. TOTALT. Jag går runt på moln. Jag nyper mig själv i armen och undrar om livet kan vara så här enkelt och underbart. Jag funderar inte på någonting alls och jag har inget att vara frustrerad över.

Jag bara är. Och han är med mig.

Vad finns då att skriva om? Hur lycklig jag är? Hur han får mig att känna mig varje gång han ser på mig? Hur jag aldrig känt en sådan längtan som jag gör de få stunder vi är ifrån varandra?

Nej, jag ska bespara er sådant kärleksdravel. Jag vill inte att ni ska kräkas.

Men det kommer nog komma problem att grubbla kring framöver, och då finns jag här igen. Tills dess; trevlig sommar!

När om blev till när onsdag, 17 juni, 2009

Jag har aldrig varit så säker. Aldrig har himlen varit blåare eller mer molnlös.

Vägen hit har varit allt annat än bekymmerslös. Mer än en gång har jag varit villig att ge upp. Men grundkänslan, vetskapen, att “han ÄR speciell, jag inbillar mig inte”, har alltid funnits där. Så jag har bestämt mig gång på gång att jag ger det några dagar till. För jag har vetat/hoppats att han skulle vända. Helt enkelt eftersom det var det enda alternativet som jag kunde stå ut med att tänka på.

Och som han har vänt.

Jag tänker inte fläcka ner det med att försöka förklara. Det bara är så. För när han med tårar i ögonen förklarade hur mycket jag betyder för honom och hur rädd han har varit för att släppa taget eftersom han trott att det skulle innebära att jag skulle tröttna då, så klarnade allt. Det räcker så.

Varenda stund av magont har varit värt det. Varje ångestfylld minut.

Så kärt folk, Å is off the market.

Och magen säger att det är för alltid.

(Mao; kunde jag sjunga, skulle det sett ut så här på vårt kontorstak just nu:)

På bästa kusten ser det annorlunda ut fredag, 5 juni, 2009

Just nu är är allt enkelt.

Nästan.

Vi sitter på vägen ner och pratar. Med vi menar jag lillasyster och jag och med pratar menar jag om honom. Honom som i pappa. Honom som vi nästan aldrig ser.

Vi spekulerar i om hur det kommer vara. Kommer det vara sig likt? Kommer han vara på bra humör? Kommer jag bli ledsen och besviken och kommer hon få trösta mig?

Väl framme visar sig allt och inget stämma. Han är som vanligt. Kanske något trevligare. Huset är däremot sig inte det minsta likt. Hennes närvaro är påtaglig, även om hon ligger och sover.

Det sitter främmande foton överallt på väggarna. Foton på dem. Foton på dem och hennes mamma. Foton på ett liv vi inte är delaktiga i.

Och det känns ok. Konstigt nog. Han verkar lycklig med henne, och hon med honom. Hon verkar anpassa sig väl in i det svenska samhället. Hon plockar jordgubbar på förmiddagarna och lär sig svenska på eftermiddagarna. Hon bygger sig det där livet som hon inte kunde få i Thailand, och han har fått sig den där kvinnan han alltid velat ha.

Det är först när jag förmulerar det i ord som det absurda slår mig. Min pappa har en thailändsk sambo, hela 8 månader äldre än jag, som försörjer sig i Sverige på att plocka jordgubbar. Och jag, jag börjar vänja mig.

Det är inte så enkelt alltid egentligen, när jag tänker efter.

Å som nykär fredag, 29 maj, 2009

Det är fruktansvärt underbart att vara nykär. Fruktansvärt för att jag är livrädd precis hela tiden. Underbart för att allt är så stort, så härligt, så fantastiskt.

Igår var det företagsaktivitet. Vi var och tittade på en föreställning och vi gick dit som par. Jag har nog aldrig varit mer stolt. Jag ville visa upp honom precis överallt och skrika från taken att “HAN ÄR MIN. ÄNTLIGEN!” Fast det gjorde jag (såklart) inte. Jag smög mest in min hand i hans när ingen såg.

Hur som helst kom andra sidan på myntet idag. Då kom tankar som; fan, det här kommer gå åt helvete. Och då kommer alla veta.

Men. Han är norrlänning. Sådana är bra att ha när paniken dyker upp. För när jag ringer med panik i rösten och säger att jag är rädd så säger han: Lugna ner dig. Njut. Jag är inte på väg någonstans.

Då är det underbart igen.

Att följa sin magkänsla söndag, 24 maj, 2009

Om jag skulle varit någon annan än jag själv och sett de senaste månadernas händelser utifrån, hade jag förmodligen mest skakat på huvudet och väntat på att allt skulle gå åt helvete. Jag hade nog gett råd som “gå vidare” och “han förtjänar dig inte”.

Tack gode gud att jag a) är jag och b) inte lyssnade till sådana råd.

Någonstans tror jag att alla längst inne har en röst som faktiskt vet vad som är bäst för dem. Det är inte det som är problemet för oss människor. Problemet är oftast att vi inte lyssnar till den rösten utan till alla andra röster där ute. Sådana som säger Det ska vara si eller så och om det inte är si eller så, ja men då är det fel.

Men honom bara visste jag. För hur jobbigt alla omständigheter än var, så var det som att komma hem varje gång jag var med honom.  Han må har varit veligare än alla de mest veliga människorna jag någonsin träffat, han må ha distansierat sig om och om igen, han må ha vridit och vänt och frustrerat och ja, allt. Men inte när vi har varit på samma plats, tillsammans. Allt har alltid kommit när han varit någon annanstans. Därför visste jag. Det hade inte med mig eller oss att göra, han var bara inte redo.

Så när han nu blivit redo så är jag inte förvånad. Jag visste hela tiden. Magen sa det. Det var bara på tiden att han kom på det själv.

Via msn:

Han: vet du hur jag vet föresten?
Jag: Nej?
Han: 100 olika saker – men främst för att jag är helt ointresserad av alla andra. jag vill bara vara med dig

Panik!!! lördag, 23 maj, 2009

Jag är en sådandär som förr eller senare får panik för olika saker. Detta är vad jag har panik för just nu:

1. Att jag snart fyller 30. Visst, jag ska fylla 29 först, men 30 är alldeles runt hörnet.
2. Att jag bor i en etta och att det känns som att jag kommer bo här för alltid eftersom jag köpte den på pristoppen och kontantinsats var sådant som andra hade men inte jag.
3. Att halva världen gifter sig/skaffar barn just nu eftersom det får mig att känna mig som att jag har hamnat på en efterkälke och som att jag aldrig kommer komma ifatt.
4. Att Han i fortfarande ibland i ena andetaget distansierar sig för att sen i andra prata om vad våra barn ska heta, som om att allt bara berodde på vad Han ville och som om att jag inte hade någon say in the matter.
5. Att allt ska gå åt helvete.

Det var väl ungefär det. Men det räcker gott och väl klockan 24 en fredagsnatt.

Två steg fram, ett steg tillbaka torsdag, 14 maj, 2009

Idag är det fyra månader sedan vi träffades. När jag ser det ut det ljuset är det nästintill skrattretande. Fyra månader är ingenting, ändå känns det som flera år.

Det finns så mycket jag skulle kunna berätta men det är så lite jag vill dela med mig nu. Jag vill inte jinxa. Jag vill inte analysera.

Med det sagt kan jag meddela att han är den snyggaste man jag någonsin träffat. Nej, det är inte sagt subjektivt, rent objektivt är han faktiskt det. Jag vet att Matthew McConaughey har röstats fram till att ha världens snyggaste kropp ett flertal gånger, men jag är mer än benägen att opponera. Jag blir lika förvånad över vad jag ser varje gång han kliver ur sängen och jag vet att det inte finns en kvinna därute som inte skulle vilja känna på en sådan kropp, åtminstone en gång.

Men det finns inget positivt som inte för något negativt med sig. Med tanke på hans utseende, har jag oundvikligen börjat se på mig själv med andra ögon. Jag har blivit självkritisk och fått svårt att se vad det är han ser i mig, han, vars ex är en före detta fröken xxxland. Jag får för mig att han inte uppskattar mina kurvor. Jag har börjat känna mig tjock. Och det spelar ingen roll vad han säger eftersom det inte handlar om honom utan om mig. Men jag jobbar på det, hela tiden.

För övrigt går vi långsamt framåt. Våra chefer har blivit informerade om vår relation. Han står inte längre som singel på Facebook. Jag får kommentarer från vänner om att det strålar om mig.

Med det sagt är vi inte i sjunde himlen. Vi är väldigt försiktiga, båda två. Han vill vara säker på sin sak, jag vill inte bli sårad. Så ibland distansierar han sig, ibland jag. Men vi går framåt. Även om jag är “Sound of music”-passionerad och han “Lady och Lufsen”-försiktig så betyder det inte att vi kraschar. Vi blir bara “När Harry mötte Sally” tillsammans.

Detta får ta tid. Det är värt det. Och jag är lycklig.

Männen i mitt liv söndag, 26 april, 2009

Några har förmånen att ha en man i sitt liv som de kan dela sin glädje och sorg med. Jag har turen att vara en ännu mer lyckligt lottad kvinna, eftersom jag har tre. Tre väldigt olika män, men med något gemensamt; De vill inte ha mig. Och jag vill inte ha dem.

Liggandes mer bakis än jag varit på länge (ja, att somna i soffan under ens egen efterfest med fjärkontrollen till surroundsystemet i handen ÄR det nya svarta) på min innergård med en man på var sida, den ena hårigare än den andre, hörandes den tredjes motorcykelljud eka mellan väggarna när han rullar in, fick mig att inse just det: Jag är så otroligt lyckligt lottad.

För hur mycket jag än älskar mina finaste tjejkompisar (you know who you are)  så behöver jag ibland höra från en annan man än den jag för tillfället träffar att jag duger, att det är killen som är ett svin och inte jag som är dum, och att allt kommer bli bra. Jag behöver få bli utbjuden på middag av E och höra honom viska i mitt öra att vi är det elegantaste paret där och sedan skrattandes äta så mycket vi bara kan få i oss. Jag behöver få bli så full att jag släpper alla hämningar med Anders min Anders och dagen efter ha bakissamtal som aldrig vill ta slut. Och inte minst behöver jag få prata med en röst i natten, aka Mr Know it all, som analyserar lika mycket som jag när jag fastnar i gamla banor eller andra gånger bara sitta på en motorcykel och se han försvinna på sin långt framför mig.

Det tänker jag på när de skrattandes pratar om gårdagskvällen där på min innergård, dessa tre män som aldrig skulle mött, än mindre pratat med, varandra, om inte jag hade varit den gemensamma nämnaren.

Dessa tre helt fantastiska män. Jag skulle vara en fattigare människa utan dem.

(Det är inte svaret på din fråga Linda, men jag kan inte svara på din fråga. Det är så otroligt många som har påverkat mitt liv att jag inte kan välja tre, och jag hoppas att det kommer bli fler.)

Är det jag som är dum? onsdag, 22 april, 2009

Den sjunde juni är det val till EU-parlamentet. Det är alltså mindre än 1,5 månad kvar. Trots detta hittar jag ingen lättillgänglig information. Var är alla snurror som man kan testa vilket parti som tycker som en själv baserat på lite värderingsfrågor? Var är valstugorna? Var är direktutskicken som förklarar allt lättförståeligt?

Jag har inte tid att sätta mig in i allt själv och söka mig runt på olika sidor för att hitta all den information jag behöver. Jag är kanske en lat väljare, men jag är dock en väljare, och jag behöver hjälp. Snabb, tydlig och lättläst information är det jag behöver. Var finner jag detta? Någon som vet?

Efter regn… måndag, 20 april, 2009

Det bor en blå tandborste i mitt tandborstställ.

Bra så.