Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Finaste fina måndag, 21 juli, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 2:13 e m

I min dator ligger det säkert 100 utkast till det här inlägget, men jag har aldrig lyckats få till formuleringen så som jag vill. För av någon anledning är detta det enda jag aldrig kan beskriva med ord, eftersom det är så svårt att ta på. Men nu är det dags känns det som, även om formuleringen blir fel.

Det finns nämligen två som jag inte har någon rätt att sakna som jag ändå tänker på varenda dag. De har inga namn, inget existensberättigande, inga ansikten, men de finns där likafullt i bakhuvudet, varje gång jag hör ett barnskratt, varje gång en vän berättar sin glada nyhet, varje gång jag stryker handen över magen.

Jag ångrar inte mina val, inte alls, men jag funderar mycket på det som kunde varit, och över rädslan att det kanske var mina enda chanser.  Jag tänker på hur gamla de skulle varit, jag tänker på deras beräknade födelsedatum, jag tänker på all den kärlek jag har att ge och som kunde haft en mottagare.

Så jag saknar något jag aldrig haft och jag avundas de som har det jag valde bort.

Hur sätter man ord på det?

Jag skulle älskat dig. Jag skulle tagit dig i min famn och aldrig velat släppa. Jag skulle hållt dig i handen, följt dig över alla snår och alla bäckar, och de gånger du själv skulle släppt min hand, för att ge dig ut på egna resor, skulle jag stått kvar och väntat, ropat, längtat, och med öppen famn tagit emot dig när du vänt tillbaka.

Jag skulle älskat dig för alltid. Jag skulle varit stolt. Jag skulle hållt ditt huvud mjukt mot min axel när du behövt gråta, och jag skulle vaggat dig fram och tillbaka. Mamma älskar dig skulle jag ha sagt, och allt ordnar sig, jag lovar.

När du i tonåren skulle sagt att jag inte kunde förstå, skulle jag gått upp på vinden och hämtat den låda som jag sparat för den eventualiteten. Så skulle jag gett dig den, och så skulle du förstått att jag visst förstod. Och så skulle vi pratat, eller så skulle vi inte sagt någonting.

Jag skulle gett upp allt för dig. Och jag skulle gjort det med glädje.

28:e september 2007. 3:e maj 2008. Två datum för alltid etsade i min mentala almenacka. De dagar du/ni skulle fått bli du/ni. Förlåt.

Annonser
 

5 Responses to “Finaste fina”

  1. Jenny Says:

    Det kommer att komma.
    Det kommer att komma.
    Det kommer att komma!

  2. Alley Cat Says:

    Mitt hjärta blöder för dig, Å…

    För min del var det inte ett aktivt val. Det hindrar inte liknande tankar! Tankar av att ha förlorat något man inte ens haft. Skuld över lättnaden att det blev som det blev. Om inte, hade jag haft en elvaåring nu – tänk va livet sett annorlunda ut då… Läs om du vill: http://thealleycat-beingthecatswhiskers.blogspot.com/2007/02/happy-valentines-day.html

  3. Å Says:

    Tack allihop.

  4. Snäckan Says:

    Fäller en liten tår för fina ord som får mitt hjärta att snörpas ihop.

    Du kommer att bli en fin mamma den dag då det är dax för dig.

    Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s