Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Hur kunde det hända? fredag, 23 maj, 2008

Filed under: Uncategorized — Å @ 10:59 f m

Som många andra har jag följt rapporteringarna från Amstetten Österrike med skräckblandad förtjusning. Historien är fruktansvärd, otänkbar, och som så ofta annars är verkligheten värre än den värsta skräckfilmen som någonsin producerats. Historien är dessutom som en trafikolycka, obehaglig, men samtidigt skapar den nyfikenhet. För hur kunde det hända? Varför upptäckte ingen någonting?

Samma funderingar har bearbetats av både klokare och dummare människor än jag, såväl nu som vid tidigare ofattbara historier. Och alla ställer sig frågande till hur så många missat så mycket. Hur signal efter signal obemärkt gått förbi. Hur flera liv blivit förstörda, till synes utan anledning.

Jag däremot kan inte låta bli att tänka på något en bekant berättade för några år sedan. På 90-talet, när det värsta pedofildrevet i mannaminne utspelade sig runtom i Sverige, när män inte kunde bli dagisfröknar utan att få konstiga blickar (vilket för övrigt fortfarande inte gått över) så var hans barn små. Han berättade om hur han under denna tid var livrädd för att röra vid sina barn, hur han inte vågade bada med dem, hur att byta blöja blev ångestframkallande och hur rädd han var för andras blickar när han gick hand i hand med sina barn. Allt för att han var livrädd för att någon skulle misstänka att han gjort något olämpligt.

Under samma tid gick jag på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning). Livet var inte så enkelt just då, jag hade ett helvete hemma, och jag mådde väldigt dåligt. Men inget av det berodde på sexuellt utnyttjande, det fanns inte ens i min verklighet. Ändå kändes det som att det var ämnet min/a psykolog/er var ute efter hela tiden. Jag kunde inte nämna en fysisk beröring i något sammanhang utan att vi skulle prata om det gång efter annan. Jag kunde inte öppna upp mig om de verkliga problemen eftersom de letade efter andra. Jag låstes helt enkelt på grund av deras…hmmm, ja jag vill nå gå så långt som att kalla det sensationslystnad. Tack och lov var jag stark nog att inte falla i den fällan och hitta på något bara för att att göra dem nöjda.

Så, hur kunde då det fruktansvärda i Amstetten hända? Mitt svar är ganska enkelt. Därför att vi vanliga, vi normala människor inte är skapta att fundera fram helt otänkbara handlingar. Att någon skulle låsa in sin dotter, våldta henne i mer än två decennier och bli far till hennes barn är otänkbart för oss. Så att ingen under hela denna tid kommit på vad Josef Fritzl, ett verklighetens monster, hållit på med, kanske inte bara är något vi ska bli hysteriska över utan till viss del kanske tom egentligen är ett hälsotecken? För var skulle världen vara på väg om vi började misstänka dylika saker om allt och alla?

Att sedan alla tänkbara sociala skyddsnät ska sättas upp för att försöka hindra att dylika saker händer igen, tar jag för självklart. Har jag en misstanke om att något är fel i min närhet ska jag självfallet ta alla steg jag kan för att förhindra och stoppa vad det nu kan vara. Men att gå från det till att misstänka allt och alla, det är ett långt steg, och är det inte det vi måste göra för att vara säkra på att något så hemskt aldrig händer igen?

För vi kan vara säkra på en sak, det kommer alltid finnas människor som är galnare än vad vi själva kan fantisera ihop, och för att ligga steget före dem, måste vi bli paranoida och galna allesamman. Och hur hemskt det än må låta, måste vi i så fall fundera på hur mycket vi är villiga att offra för att upptäcka allt.

Annonser
 

5 Responses to “Hur kunde det hända?”

  1. Mr know it all Says:

    Huvet på spiken!

    För en tid sedan figurerade ett psykopat-test runt i allas e-mail som var utformat som en gåta. Författaren av testet var ngn professor i USA. Problemet var att ”lyckades” man lösa gåtan så var man tvungen att också ha förmågan att tänka som en psykopat. Lyckligtvis var det nog väldigt få som löste frågan som ställdes vilket bevisar att de flesta inte är just psykopater. Men det ställer ockå en som sagt annan intressant fråga nämligen måste man möta skrämmande människor på deras egen nivå för att kunna skydda sig och avslöja de samma? Det finns ett intresant ord, intersubjektivsituationsdefinition, som i sin essens och avsaknad darav betyder att om man helt saknar samma världsbild så kan man heller inte kommunicera…

  2. lillasyrran Says:

    Kul att både syrran och jag lyckades lösa psykopattesen då … för visst gjorde du också det?

  3. Mr know it all Says:

    Förvisso gjorde jag det. Men om man genomskådar syftet med testet innan man löser ”gåtan” så kan man ju inte tillskrivas som en psykopat, för då fundrar man ju på hur en psykopat skulle svara snarare än att själv förutsättningslöst ge sig på ett föslag till lösning.

  4. egon Says:

    bra skrivet. ungefär det jag ivrigt har försökt svara t ex kollegor som ställer sig frågan ”hur kunde ingen anaaaaa något?”. jag, och alla andra förhoppningsvis, skulle ju aldrig någonsin ens ha kunnat tänka oss möjligheten att någon skulle göra som han gjorde.

  5. Å Says:

    Mr Know it all: Det har jag väl alltid…

    lillasyrran: Japp, och det UTAN att jag visste att det var ett psykopattest. Men det borde jag kanske inte ha sagt…

    Egon: Tack! Du kan hänvisa dem hit för svar på fler frågor. 😉


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s