Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Så försvann ett liv, och kom aldrig åter onsdag, 3 oktober, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 5:45 e m

Klockan är 07:20 och det är med tunga steg jag kliver ut ur taxin och beger mig in i den stora bruna byggnaden. Jag fixar det här, försöker jag intala mig själv, och tar ett djupt andetag.

200 kronor tack, säger sköterskan i receptionen och tittar slött på mig. Jag lämnar fram Visa-kortet och tänker att det är ett lustigt land vi lever i när ett liv till och med kan värderas i hundralappar.

Väl på den vita avskalade avdelningen får jag göra det mesta själv. Klä av mig där, ta MRSA-prover där, lägga mig i sängen där. Bredvid mig ligger mina ödessystrar och väntar på samma sak som jag. Alla är tysta.

Upp rullas vi en efter en till operation där vi tilldelas en varsin sjuksköterska. Är det här första gången du opereras? frågar min sköterska. Jag får bita mig i läppen för att inte börja gråta, säger nej, jag gjorde samma sak för ett halvår sedan. Hon nickar vant och påpekar inte ens det absurda i situationen.

In i operationssalen och jag får själv kliva över på bordet som mest ser ut som en gynstol. Då kommer illamåendet och vant tar sköterskan fram en skål som jag får kräkas i. Syrgas och lugnande och en klapp på pannan och jag kommer på mig själv att tänka att jag förstår varför folk tar droger, för de avtrubbar mig, och jag känner ett lugn sprida sig genom kroppen. Det tar tio minuter innan narkosen sätts in, jag tittar på klockan under hela väntan.

45 minuter senare vaknar jag och tittar omedelbart på klockan. Det gör så ont att jag inte kan låta bli att stöna och en sköterska, som jag inte sett förut, rusar fram och frågar hur ont det gör på en skala från ett till tio. Inombords ler jag lite grann eftersom jag alltid mäter allt i skalor från ett till tio, men jag stönar fram åtta. Ja, det är alltid så med er som inte tål ASA, säger hon och hämtar en läkare.

Det ena efter det andra sprutas in i min kropp men ingenting hjälper. Till sist sätts en TENS-apparat in och långsamt börjar smärtan avta. Men då kommer den riktiga smärtan, den där som inget kan ta bort.

I rummet bredvid hör jag nämligen babyskrik. Gratulerar sägs det till mamman och till pappan och Vad roligt för er!. Tårarna rullar nerför mina kinder och jag vet inte var jag ska ta vägen. Sköterskan kommer tillbaka, tolkar mina tårar som smärta och höjer strömmen i TENS-apparaten. Jag, jag låter henne tolka det så eftersom det är enklast. Strax efteråt går hon in till den nyblivna mamman och frågar om hon kanske vill ha en isglass, och sedan kommer hon ut och frågar mig detsamma. Jag väljer en med chokladsmak, den nyblivna mamman en men jordgubbssmak.

Med TENS-apparaten fortfarande igång rullas jag ner på avdelningen. Jag får lite fika, det vill säga jordgubbssaft och en bit bröd med smör och ost, och sedan säger en tredje sköterska att jag kan klä på mig och leta upp henne när jag känner mig redo. Jag äter upp det jag har fått, klär på mig och gör som det står skrivet på en rosa papperslapp på väggen; jag packar ihop mina sängkläder och slänger det i en hög, och ställer matbrickan i vagnen i korridoren.

Jag hittar inte den tredje sköterskan så jag får hjälp av en fjärde. Hon bryter på svenska och skriver snabbt ut mig. Jag försöker fråga om det är något jag ska tänka på såhär efteråt och vad exakt min nyinsatta spiral innebär men jag får inte mycket till svar. Jag orkar inte bråka så jag går.

Klockan är 14:40. In i en ny taxi och snabbt hem. Lägger mig i soffan en timme men börjar bara gråta hela tiden så jag tar på mig myskläder och går över till mr. J:s lägenhet och slipar golvet.

Efter en timme kräks jag rätt ut på golvet av smärtan.

Annonser
 

Flirt

Filed under: Uncategorized — Å @ 1:38 e m

I min långa röda kappa, där bara de grå strumpbyxorna och de svartvita pumpsen skymtas nedtill och med den svarta lackväskan svängandes i sidan, strapatserar jag  redan vant nerför backen som leder till min lägenhet. Tidigare regnade det, men nu skymtar solen bakom molnen, och efter en dag som visat sig innehålla allt annat än jag föreställt mig så småler jag för mig själv där jag går.

På andra sidan vägen noterar jag dem, men tankarna finns annanstans. Mitt på övergångsstället möter, fångar, han min blick. Jag tittar vant bort, van efter lång tids förhållande och nej-jag-är-inte-ledig-inställning, när det slår mig att jag ju faktiskt är singel nu. Så jag vänder tillbaka blicken och ler.

Han säger Hej!, jag svarar detsamma. I speglingen i en fönsterruta framför mig ser jag hur han vänder sig, efter mig, ler mot sin vän och går vidare. Jag skrattar till, går lite rakare i ryggen, letar fram mobilen och ringer dig, du som förstår och du som har väntat på att få höra mig skratta.