Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Kras måndag, 1 oktober, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 4:40 e m

Du har ju fixat det här alldeles fenomenalt, säger hon och ler. J och jag pratade om det igår, om hur stark du är, att du orkar, det är ju helt otroligt!

Där och då spricker det, det påklistrade stolta leendet och glimten i ögonen som består av vilja, inte av glädje, det försvinner, tårarna, de borträngda men inte bortglömda, börjar rulla, och orden, de som alltid annars finns till hands, de försvinner. För hur förklarar man känslan av extrem sorg, när man inte ens orkat greppa konturerna av den själv? Hur sätter man ord på ett hål i magen som är så stort och så svart att man själv är livrädd för att öppna mer än en millimeter om dagen, eftersom man då är rädd för att för alltid försvinna?

Det kan man inte. Det enda man kan är att sätta sin tilltro till att det blir bra, på något jävla sätt, eftersom det inte finns några andra alternativ. Hur eller när eller på vilket sätt det ska gå till, det vet jag inte. Jag vet bara att jag aldrig har varit så rädd som jag är nu, och därför heller aldrig så modig. Och en rädd modig Å verkar stark och full av kraft. Vare sig hon är det eller inte. Fast särskilt fenomenalt är det inte, inte om man skrapar på ytan.