Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Å – ett annat perspektiv söndag, 17 juni, 2007

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:20 f m

Sent en lördagsnatt träffades de online för att hon, Å, skulle bli intervjuad om alla obeskrivbara ämnen hon så känslomässigt har skildrat i sin blogg; om ett barn som aldrig föddes, en otrohet hon inte ångrat, en barndom som aldrig fanns och tragiska minnen som hon aldrig har glömt. Men framförallt kom det att bli ett samtal fyllt av kärlek. För om det är något som man kan sammanfatta Å med, är det just det. Kärlek.

Malin: Välkommen till intervjurundan nr 2.

Å: Tack!

Malin: Vi börjar direkt. Vad var det som gjorde att du skrev det allra första inlägget för lite mer än ett år sedan?

Å: Flera saker. Jag hade varit i Oslo lite över en vecka tror jag. Jag var ensam. Jobbet hade inte riktigt kommit igång ännu (semestertider och allt sådant). Jag hade läst bloggar ganska länge, gjort ett halvtaffligt försök tidigare (som du säkert kommer ihåg) men jag kände att jag kanske hade något mer verkligt att skriva om den här gången, så jag ville ge det ett försök till.

Malin: Vilket var syftet med bloggen?

Å: Från början var det två syften, att berätta lite om Oslo, och helt enkelt att ha något att göra.

Malin: Ja, den såg ju väldigt annorlunda ut från början. Mest en betraktelse av vad du såg och var med om än en personlig reflektion från ditt liv. Hur kommer det sig att den förändrades?

Å: Jag förändrades. Stimulans utifrån stimulerade mig inuti, som gav skrivarlust. Jag fann min röst, mitt sätt att berätta. Jag släppte på allt och bara skrev, och det fick mig att må bra, så jag fortsatte.

Malin: Trivs du bättre med att vara mer privat, trots att det innebär att du utelämnar dig mer?

Å: Ja, jag trivs mycket bättre. Jag tror det var någon gång i november december som det vände, och sedan dess har bloggen fått bli jag. Men det är klart, jag tänker ju mycket mer på det jag skriver nu. Ibland kan jag få lite ångest över något jag skrivit, för att det är så oerhört privat, men konstigt nog är det sällan de inläggen som jag får kommentarer på. Jag har bara censurerat mig en gång, och det var idag. Annars har jag alltid låtit allt jag skrivit stå.

Malin: Varför censurerade du?

Å: För att jag släppte en tanke som jag inte vågar släppa ännu. Tanken var helt enkelt inte klar.

Malin: Det finns alltså saker du inte kan skriva om?

Å: Nej, jag kan och jag skriver om allt. Men jag låter mig inte alltid vara lika rak och tydlig, för att undvika vissa problem.

Korrektion: Dvs allt jag vill skriva om, men så finns det ju saker jag inte vill skriva om, för att jag inte tycker att det är så intressant, t.ex. mitt jobb.

Malin: Vi kommer att komma tillbaka till det här ämnet senare, men när du hade din otrohetsaffär skapade du ”den andra bloggen”. Vad skrev du om i den som inte alla fick läsa (läs: exempelvis jag)?

Å: Jag skrev exakt vad som hände, i detalj. Jag var extremt rak, extremt ärlig, och extremt stötande. Men jag tror jag hade i snitt två läsare, så det var i stort sett jag och en till.

Malin: Om vi går vidare till Oslo. Faktum är att du har en del norskt blod i dig, har du någon gång sedan du flyttat till Oslo känt av det? Känner du dig svensk helt igenom?

Å: Hahaha. Jag använder det ibland i jobbet, skojar om att jag återvänt till mina rötter om jag känner att någon norrman har lite agg mot mig, så det fungerar ju. Dessutom är ju mitt namn norskt, så det ställer ju en del frågor om,

Men jag har aldrig känt mig som svensk. Jag har alltid känt mig annorlunda. Kommer ihåg under tågluffen när vi kom till Prag, och jag helt plötsligt började gråta på tågstationen. T stod helt frågandes medan jag snyftandes stammade fram: ”Herregud, de ser ju ut som jag”

Då kände jag mig hemma, utseendemässigt. Äntligen några andra som inte hade den klassiskt benigt smala svenska ansiktstrukturen.

Malin: Känner du dig någonsin hemma i Oslo?

Å: Ja, wherever I lay my hat…

Beror nog på att vi har flyttat så mycket i uppväxten tror jag…

Malin: Vad är det som gör det värt att bo i Oslo jämfört med Göteborg?

Å: Staden är otroligt vacker, vilket jag har kommit att uppskatta. Men rent krasst har det hela tiden varit jobbet och pengarna.

Malin: Är det vad du prioriterar högst?

Å: Nej. Men ibland väljer jag konstigt nog inte efter mina värderingar.

Malin: Är du lika självsäker i verkligheten som du ger sken av på bloggen?

Å: Haha. Det frågar du? Ja, i vissa sammanhang, nej i andra.

Bland mina nära visar jag min osäkerhet, men utåt mot övriga så vet jag att jag uppfattas som väldigt självsäker. Alltså, när det kommer till min kompetens så vet jag ju att jag är duktig, så på jobbet är jag ju alltid extremt självsäker.

Och bland killar så är jag självsäker. Jag vet att de inledningsvis kommer finna mig fascinerande.

Malin: När är du stark?

Å: När jag vill och när jag måste.

Malin: När är du svag?

Å: Inåt, när jag känner mig osäker. Utåt, när jag mår riktigt dåligt.

Malin: Vilken egenskap som du saknar hos andra, uppskattar du mest hos dig själv?

Å: Att jag alltid är ärlig. De flesta är alldeles för ”rumsrena” och vill vara alldeles för ”bekväma” för att vara ärliga.

Malin: Och om du vänder på det, vad tycker du minst om?

Å: Att jag har så svårt att tro att andra tycker om mig.

Malin: Är det viktigt för dig, att vara omtyckt?

Å: Ja, men det blir mindre och mindre viktigt ju äldre jag blir. I tonåren lät jag mig hunsas hur mycket som helst, bara för att bli omtyckt, idag gör jag det inte längre. Men jag har svårt att släppa det om någon verkligen inte tycker om mig, så jag försöker nog lite mer än de flesta när det gäller att få förhållanden mellan mig och andra att fungera.

Malin: Hur långt skulle du låta det gå, innan du släpper en relation?

Å: Alldeles för långt.

Malin: Du skriver att du skulle önska att du slapp vara så förbannat duktig. Tror du att du skulle tycka om att vara den personen?

Å: Ibland. Men så trivs jag ju med att vara duktig också, så det är dubbelt.

Malin: Varför är du så hård mot dig själv?

Å: För att jag tycker att jag förtjänar det.

Och för att jag tror att jag måste.

Malin: Vi går vidare till familjen. Många menar att familjen är ens trygghet, där man samlar kraft. Hur ser din familj ut?

Å: De stjäl kraft. Jag måste alltid samla kraft någon annanstans för att orka möta min familj (du är oftast exkluderad från detta men när du och mamma är i samma rum, ja då är du lite inkluderad)

Malin: Hur påverkar den dig?

Å: Du påverkar mig i 99 % av fallen positivt. Jag är så stolt över dig. Sedan är jag ju alltid orolig, men det är nog mammasyndromet.

Malin: Och resten av familjen?

Å: Mamma och pappa stressar upp mig. Ibland får jag stressutslag. Ibland huvud- eller magvärk. Jag känner alltid ett enormt ansvar över att ordna upp deras röror.

(För det får jag ju oftast göra.)

Malin: Hur påverkar du familjen?

Å: Jag vet inte. Jag hoppas att jag ger dig stöd, men jag vet ju att du alltid jämför dig med mig (vilket jag inte förstår för du har, och kommer alltid vara, en bättre version av våra gener). Mamma har jag oftast en lugnande effekt på, men ibland retar jag nog henne. Pappa, ja, vi hade ju det bra ett tag, men nu tror jag mest han tycker att jag är i vägen.

Malin: Knappast bättre, men annorlunda.

Å: Du är bättre.

Malin: Det här kan vi bråka länge om, men det är väl det systrar gör. När man är liten säger man att den andra är sämre, och när man är vuxen är den andra bättre. Ödets ironi.

Å: Ja. Men den vanliga regeln gäller. Du tror att du har rätt, men jag vet att jag har rätt.

Malin: Tycker du att det är jobbigt att vår familj aldrig har varit en familj som talar om känslor?

Å: Ja, eftersom jag alltid varit så känslosam. Men vi har ju alltid gjort det, och det hjälper.

Malin: Du säger att du inte har fått nog med ömhetsbevis under ditt liv, hur har du lyckats samla styrka till att älska i stället för att vara bitter?

Å: För att jag tror att om man ger kärlek så får man förr eller senare det tillbaka.

Malin: Känner barnet i dig sig sviken för att du aldrig fick vara barn?

Å: Ja.

Malin: Går sådant att förlåta?

Å: Ja. Allt är förlåtet. Det är därför jag inte är bitter. Men jag kommer aldrig kunna glömma helt. Och jag kommer alltid ha i bagaget alla de gånger som jag var bortönskad.

Malin: Du skriver mycket om det på din blogg. Även om en del är maskerat och som jag som insatt kan se igenom. Och jag vet att du inte vill se dig som ett offer. Vad gör att du inte blir ett?

Å: Jag vet inte. Ibland är jag ju ett offer, men jag hr bestämt mig för att om jag inte låter mig vara ett offer så kan ingen annan behandla mig som det heller. Det har fungerat hittills.

Malin: Även Mr J tillhör din familj. Har du dåligt samvete när det gäller allt som har hänt angående otroheten?

Å: Det är en väldigt svår fråga. Jag har dåligt samvete över hur illa jag gjorde honom, självklart. Men någonstans raserade han en mur i mig när han var otrogen. Det var det som gjorde att jag själv kunde göra samma sak. Inte så att det var någon form av hämnd, men på något sätt var det ändå någon form av ursäkt.

Dessutom var jag inte otrogen för att det var ”kul”. Jag mådde skitdåligt just då, och jag trodde i min naivitet att otroheten på något sätt skulle kunna göra något bättre. Det gjorde det inte.

Och du måste även ha i åtanke att jag innan otroheten aldrig hade gjort ett enda fel i hela mitt liv. Jag har ju alltid varit den duktiga flickan. Att vara otrogen fick mig konstigt nog att känna mig fri för första gången i mitt liv.

Malin: Gjorde det allt svårare, att du chockade oss alla?

Å Om det gjorde det svårare? Nej, men det var ju inte något jag direkt ville sätta på mitt cv.

Malin: Innan allt hände med Mr J var ju jag den som var otrogen i förhållanden. Jag kände alltid att du dömde mig lite. Tror du att det kan vara så att man inte förstår otrohet förrän man ”gör” det själv?

Å: Jag dömde dig aldrig. Men jag var orolig över att du inte kunde sluta ett förhållande utan att påbörja ett nytt. Jag var orolig för de signaler som det skickade om ditt välmående till mig.

Men du har rätt, har man inte varit med om det så vet man inte.

Malin: När du skriver om otroheten är du alltid snabb att anklaga dig själv. Kan det vara ett sätt att rymma undan från att andra ska döma eftersom du redan dömer dig själv så hårt? Med det menar jag att i och med att du redan har tagit på dig skulden, kan ingen annan peka finger i efterhand.

Å: Nej, jag ser det inte som att jag anklagar mig själv. Jag ser det som att jag tar ansvar för vad jag har gjort. Jag vill inte hyckla. Men jag står fast vid att de enda som har rätt att peka finger är jag, mr J och den tredje parten. För vi är de enda som vet.

Malin: Jag måste hålla med om att du har helt rätt.

Finns det ursäkter för otrohet?

Å: Nej, men det finns förklaringar.

Malin: Hade du gjort allt annorlunda, om du fick vrida tillbaka klockan?

Å: Nej.

Jag önskar att jag kunde säga ja, men det vore att hyckla. För utan otroheten hade jag inte varit där jag är idag.

Malin: Du skrev att du behövde få svar på alla frågor, känner att du har fått det? Eller har resan bara börjat?

Å: Resan är bara i startgroparna.

Och jag hoppas aldrig att den tar slut.

Malin: Mitt i all den cirkusen blev du gravid. Hur påverkade det dina beslut angående Mr J och italienaren?

Å: Det komplicerade det hela ju ganska markant. Jag bröt med italienaren till först, men sedan fanns han kvar som stöd. Det ångrar jag dock. Jag borde ha brutit helt.

Särskilt med tanke på att jag ju faktiskt inte var intresserad. Jag använde honom bara som stöd rent egoistiskt, för att jag tyckte mig behöva det. Det ångrar jag, och skäms jag för.

Malin: Var det ett självklart val att diskutera graviditeten i bloggen?

Å: Ja.

Men jag visste inte först hur jag skulle göra. Alltså hur jag skulle skriva. Det är ju känsligt, inte bara för mig utan även för andra.

Och jag fick ju en del konstiga kommentarer angående det hela.

Malin: Har du dåligt samvete för att du valde abort?

Å: Jag har dåligt samvete för att jag satte mig i en situation som gjorde att jag var tvungen att välja abort.

Malin: Tänker du mycket på barnet som aldrig blev fött?

Å: Ja, väldigt mycket, och det tror jag alltid att jag kommer göra.

Oavsett om jag kommer få barn i framtiden eller inte, så kommer jag ju alltid ha varit gravid en gång redan. Jag har redan sett hjärtslag på ett ultraljud. Jag har redan mått illa.

Men jag tror inte på att sätta barn till världen om det inte är rätt.

Malin: Jag vet att du mer eller mindre tror att det finns en ”tillvaro” efter detta. När kommer man dit? Är ditt ofödda barn där?

Å: Nu gråter jag…

Jag vet inte. Jag tror inte att mitt barn hade någon själ än. Jag tror att de däruppe visste vilket val jag skulle välja. Jag tror själen inträder i och med födseln. Men om det inte är så, så hoppas jag att K tar hand om barnet.

Malin: Det är jag säker på att han gör, systra mi.

Å: Jag med.

Malin: Du reagerade ganska starkt när det visade sig att Silverfisken skulle bli pappa. Var det jobbigt när var i den situationen?

Å: Jag reagerade över filmen eftersom jag inte var beredd, han hade ju inte gett någon förvarning. Den visade något som jag kunde haft, och just när jag såg den så mådde jag inte så bra. Dagen efter kunde jag däremot se filmen och gråta över hur vacker den var, och kände mig inte alls träffad.

Malin: Du skriver att du inte tror att du kommer att bli en bra mamma, hur kommer det sig?

Å: Det skriver jag inte alls. Jag skriver att jag kommer göra mitt bästa för att bli en bra mamma, men jag vet inte om jag kommer bli det.

Att vara mamma måste vara det svåraste och lättaste, vackraste och fulaste, underbaraste och mest fruktansvärda som finns, och hur ska jag veta i förväg om jag fixar det? Jag kommer ju inte ens ihåg att ta ut mitt Visa-kort ur bensinpumpen när jag tankar…

Malin: Citat ”36) Jag tror inte att jag kommer bli en bra mamma, det var delvis därför jag blev så oerhört förvånad över att jag överhuvudtaget kunde bli gravid.”

Å: Oj, det har jag glömt att jag har skrivit. Jag vet faktiskt inte vad jag menade.

Byt ut tror till vet så blir det rätt.

Malin: Tankar kommer, och tankar går. Hur som helst tror jag inte på det för en sekund.

Å: Då får jag lita på dig. Du om någon borde ju veta.

Malin: Du är ju min mamma, också.

Å: Ja.

Och du har ju artat dig riktigt bra, så jag får väl ta åt mig någon procent av den äran.

Malin: Du skriver väldigt vackert om mig i din blogg, och många gånger tycker jag inte att jag förtjänar det. Måste man älska sina syskon?

Å: Nej. Men jag råkar göra det.

Och du förtjänar det alltid.

Malin: Om vi går över till vänner. Jag vet att du har haft många killkompisar, och även flera tjejkompisar, vem saknar du mest som inte finns kvar?

Å: Andreas så klart. Jag kommer alltid sakna honom. Men jag har accepterat att han inte kan/vill vara vän längre.

Malin: Vem var Andreas för dig?

Å: Andreas var min bäste vän, min själsfrände och mitt familjesubstitut. Han är fortfarande den man som har sagt den finaste komplimangen till mig.

Fast det var klart, han var ju kär i mig, så förhållandet var ju inte på lika villkor.

Malin: Vilken var komplimangen?

Å: Att min skönhet var förstummande. (Alla som jag berättar det för skrattar bara, men jag vet att han där och då menade det. Jag har aldrig känt mig så vacker som just då, och då hade jag precis gråtit i tre timmar så jäkla snygg var jag verkligen inte)

Malin: Då måste han ha menat det.

I december skrev du att du inte lever för dig själv, utan för andra. Har du börjat leva än?

Å: Ja, jag har börjat leva.

Malin: Du skriver att din bästa ålder var när du var tretton, och att du ibland undrar hur det hade varit om du inte hade flyttat hem igen.

Hur tror du att det hade påverkat dig?

Å: Det var inte min bästa ålder (har jag skrivit så?), men det var min friaste ålder. Det hade förmodligen gjort mig betydligt mindre ansvarsfull.

Den bästa åldern hoppas jag att jag har framför mig.

Malin: Samtidigt hade du valt bort det liv du har i dag.

Å: Ja. Och det livet vill jag inte ha ogjort.

Frågan är även vad det hade blivit av dig om jag inte hade flyttat hem igen…

Malin: Jag hade nog revolterat mer och hamnat i ett sällskap som kanske inte hade varit de bästa. Eller så hade jag tagit din plats. Jag vet faktiskt inte.

Å: Inte jag heller. Men jag är rädd för att du kanske hade slutat som nedtryckt.

Malin: Jag kanske aldrig sa det då, men jag är glad för att du stod på min sida. Hade inte du hanterat mamma hade jag gått under. För det är jag alltid oerhört tacksam. Du var den enda som inte skrämde skiten ur mig just då.

Å: Jag vet Malin. Men du behöver inte tacka. Det var mitt jobb.

Malin: Kanske, men det innebar att du satte mig framför dig. Och det ska ingen behöva göra. Det, bland mycket annat, har du lärt mig

Å: Nej, men jag kommer alltid sätta dig först. Så är det bara.

Malin: Vilket är ditt vackraste minne?

Å: Någonsin?

Malin: Ja

Det som du värderar högst.

Å: Gud vad svårt. Jag tror det är ett minne från tågluffen 98. Vi var i Torredembarras, T hade gått iväg för att titta på något, jag satt på stranden och tittade på den rödaste solen jag någonsin sett. K var närvarande. Det var fint. Värdigt på något sätt.

Malin: Vem har påverkat dig mest, i ditt liv?

Å: Positivt, Mr J. Negativt är det nog ett dött lopp mellan flera personer.

Malin: För att kunna börja runda av… Hur kommer det sig att du började intervjua i din blogg?

Å: För att jag är intresserad av andra människor. Jag ville veta mer om just de som jag intervjuade (och jag hade ju det faktiskt som förlag först att någon annan skulle göra det men ingen nappade).

Dessutom ville jag genom intervjuerna spegla olika sidor av mig, men det verkar jag ha misslyckats med för det var ingen som verkade förstå det.

Malin: Jag förstod det.

Hur valde du ut de du ville intervjua?

Å: Genom att välja bloggare som hade olika av mina sidor. Jag skulle ju visa fem sidor. Shadow valde jag för hans framgång, Jenny för hennes duktiga flicka sida och för att hon och jag i många personlighetsdrag är väldigt lika, Fredrik för Mira (att hon och jag var lika som barn), Goesta för hans uppväxt och den sista, som aldrig blev av, för att han har de sidor som jag själv vill utveckla.

Malin: Vill du avslöja vem det var?

Å: Nej. Det håller jag för mig själv. Men det är nog ingen som skulle kunna gissa det.

Eller kanske, men jag vet inte ens om han skulle sagt ja, jag frågade aldrig.

Malin: Varför ville du bli intervjuad själv?

Å: Jag vet inte riktigt, det var ett infall jag fick. Och jag tänkte att det kunde vara en kul spinn. Jag blev väldigt nöjd med Shadows intervju, men den visade mest min yta (vilket jag visste på förväg att den skulle göra, det var därför jag valde honom). Men jag saknade min andra sida, och eftersom hon som jag bad inte kunde, så tänkte jag att det ju faktiskt inte finns någon som kan göra det minst lika bra som du, eftersom du känner mig.

Malin: Tror du att du fortfarande bloggar om ett år?

Å: Ja, men kanske inte precis här. Jag funderar på att byta adress.

Malin: Varför?

Å: Så att vissa som inte bör läsa inte kan läsa.

Malin: När kommer du att sluta blogga?

Å: När jag inte vill längre. Eller om jag börjar tävla med mitt skrivande.

Malin: Vad kommer du att skriva i din blogg om ett år från nu?

Å: Ingen aning. Som sagt, jag planerar inte, det bara kommer. Kanske har jag börjat skriva recept då? Hahaha.

Malin: Det var min sista fråga. Tack för att du har svarat så ärligt på dem.

Å: Det var så lite så. Och du, tack för att du utmanar mig till att visa lite av det allra innersta.

Malin: Jag vill bara avsluta och säga att jag är stolt över dig syrran. Du är en oerhört viktig del i mitt liv, och jag glädjas varje år åt att vi kommer ännu lite varandra närmare. Av allt skinande vackert som finns runt omkring mig, är du den klarast lysande stjärnan. Du är min ledstjärna. Jag älskar dig, även fast att jag alltid är sist med att säga det.

Å: Tack. Och jag älskar dig också! Sov så gott nu gumman! Puss!

Malin: Puss.

Annonser
 

15 Responses to “Å – ett annat perspektiv”

  1. erik Says:

    Det var precis såhär, med vissa undantag av naturliga orsaker, som jag under läsande av intervju 1 tänkte att skulle jag intervjua Å skulle det bli såhär! Men av naturliga orsaker kan det inte bli bättre än detta, tack båda.

  2. .m. Says:

    Jag tycker personligen att shadows intervju var mer intressant. Din systers intervju blev mest en bekräftelse av det du skrivit om och ganska lite nytt. Jag skulle tro att hon har väldigt mycket djupare frågor som inte kan svaras på här. Jag vet att jag skulle ha med mina syskon om jag fick den chansen.

  3. Å Says:

    Erik: Tack.

    .m.: Bra! Precis därför ville jag ha med båda. Du fick vad du ville, någon annan fick vad den ville. Och viktigast av allt, jag fick som jag ville.

  4. johannes Says:

    Jesus. Måste hålla med Erik. Den här intervjun berörde mej djupt. Men så är jag jävligt blödig ibland. Flera gånger ville ögonen blöta ner min kind. Man märker så väl av kärleken mellan dej och din syster. Det är så fint. Kanske för att jag saknar just den kontakten med min egen bror.
    Har själv funderat på att vara otrogen tillbaka för att försöka läka min egna sår, inte för att hämnas…men kanske är det inte rätt väg ändå?….Den dagen du blir mamma är jag övertygad om att du blir en underbar mamma. Så mycket ödmjukhet som jag tycker mej se hos dej kan inte göra dej annat än bra. Barn är ändå det finaste som finns men man ska inte skaffa barn innan man verkligen är mogen för ansvaret…
    Att du genomgått en abort kanske bara gör dej mer medveten om vilken kraft en graviditet är. Och det är något som kommer vara positivt i framtiden även om minnet av aborten delvis är målat i sorg.

    Om du snart byter bloggadress hoppas jag att jag får ta del av den…

  5. Å Says:

    Johannes: Att vara blödig är bra, det är en styrka. För det innebär att man kan känna med andra, och utan förmågan att känna med andra, så är man en fattigare människa.

    Kanske kan du få en djupare relation med din bror om du talar om för honom att du vill ha det? Jag tror man måste säga, visa och kämpa för det man vill. Kärlek mellan syskon kommer inte gratis. Men om det inte går, så kanske du kan hitta den kärleken någonannanstans, exempelvis hos en förälder eller en vän? Kärlek är varken mindre eller större beroende på vem du delar den med.

    Otrohet är inte vägen till att hela sig själv. Otrohet kan vara en väg bort, en väg ifrån, en distraktion, men det helar inte. Jag vill inte råda dig eftersom jag inte känner dig, men om du vill känna dig hel så måste du börja inifrån, inte utifrån med yttre stimulans. MEn jag tänker inte ljuga och säga att det inte får en att må bra för stunden, för det gör det, annars skulle jag aldrig ha gjort det från första början.

    Tack för de fina orden om min förmåga att bli en bra mamma. Ödmjukhet är ett ord som jag inte alltid beskrivs med, eftersom starka kvinnor av någon konstig anledning likställs med uppnosighet och överlägsenhet. Men det värmer, tack!

    Och angående bloggadressen… Om jag byter sida kommer jag varna om det här under ca en veckas tid, så att de som vill får möjlighet att hänga med. Så håll utkik.

  6. Nini Says:

    Jag försökte kommentera det här igår med mobilen men just då ville den inte vara med…

    Det var hur som helst ett väldigt fint inlägg att läsa. För att kärleken är så tydlig, för att din sorg är så äkta, för att dina starka sidor lyser så klart och för att du känns så ärlig.

  7. Å Says:

    Nini: Mobilkommentera? OMG vad high tech…

    Och tack. Men all ära till min syster, för att hon är så duktig på att intervjua, och på att lyfta fram mina bra sidor.

    Kanske skulle be någon ovän/gammal chef intervjua mig också så att ni får se mina riktigt dåliga sidor också… Hahahahaha…

  8. johannes Says:

    Du har rätt, all kärlek måste man kämpa för. Oavsett till familjemedlem eller inte. Men det vill sig ändå inte riktigt. Kanske är vi bara väldigt olika. Men jag kommer ändå alltid att älska honom.

    Nä, jag vet. Otrohet är väl en yttre stimulans men jag har redan gått på djupet och jag vet inte om det räcker. Alltså, jag kommer ju aldrig att glömma det som hon gjorde mot mej, aldrig någonsin (hur skulle jag?) men jag kan lära mej leva med det och jag har förlåtit henne för jag tror verkligen på oss men samtidigt finns det en liten tagg kvar. Det är då jag har tänkt att vara otrogen tillbaka, inte för att hämnas, utan för att känna att vi har gjort något dumt båda två. Nåt som gör att jag inte längre kan vara ”arg” på henne eftersom jag gjort samma sak. Som gör att vi är på samma nivå. Nåt som kanske kan få mej att sluta tänka dumma tankar. Jag är väldigt medveten om att min tankekedja inte är helt hundra…men vem säger att ens tankar måste vara det haha

    Hmm, ja det är synd att du inte så ofta blir beskriven som det. Jag gillar starka tjejer. Helst vill jag att dom ska vara smartare än mej (alltså måste de vara väldigt skärpta haha.) Men vad ska jag säga, intelligens är attraktivt. Skärpta tjejer nåt ofta framgång och jag har svårt att se att man kan stanna i toppen om man inte är ödmjuk (varför är det nästan bara tjejer som fattar det?).
    Att du är intelligent, ödmjuk, känslosam och är en ”doer” har jag ganska snart insett sen jag började läsa dina texter…

    Vilken tur, då ska jag hålla ögonen öppna 🙂

  9. Å Says:

    Johannes: Ojojoj. Var försiktig med berömmet kära du. Annars kommer jag springa runt här med världens största ego hela dagen, hahaha.

  10. Nini Says:

    Jag vet, jag är extremt High Tech. Eller beroende av Internet. Välj själv. Nu har jag iaf tröttnat på att inte vara uppkopplad hemma och styrt upp mobilt bredband.

    Snart kommer Bad Girl Nini vara online 24-7 igen 🙂

  11. johannes Says:

    Men du känner ju mej, eller känner o känner. Du vet hur jag funkar med tjejer som har det ni alla tre har gemensamt.Först var det Jenny, sen var det Ms Take och nu är det du. Min senste bloggcrush liksom
    🙂
    Får nog flytta för att se till att ”råka” springa på dej…
    Du säger väl ja om en främmande, trevlig ung man bjuder ut dej på en drinkdejt? haha

  12. Å Says:

    Nini: Låter bra!

    Johannes: Fina flickor du slår ihop mig med. Men vad exakt är det du tycker vi har vi gemensamt? Att vi är ärliga? Annars har vi ju väldigt olika liv, skrivsätt etc. Och kära du ner dig, det är bara bra och nyttigt, själv är jag alltid förälskad i några stycken bloggar samtidigt (men jag diskriminerar inte, det kan vara både kvinnor och män som står bakom dem).

    Och mig springer man inte på så lätt. Man måste anstränga sig. En drinkdejt hade jag nog inte tackat ja till, oavsett ålder och bekantskap på den som frågar. Det måste vara lite mer orginellt än så för att mitt intresse ska fångas. Jag är en high maintenance woman…

  13. johannes Says:

    Ja, specillt lika skrivstil har ni inte någonstans men jag dras till er alla. Men den gemensamma nämnaren är väl just att ni verkar vara starka och självständiga kvinnor som skriver öppenhjärtigt om era liv. Ibland behövs det inte mycket mer än så.
    För övrigt är jag inte helt diskiminerande. Är faktiskt tokkär i A Schulman jag med. Och när det begav sej fanns ju silverfisken där också tyvärr har behagar han inte mej på samma sätt längre…

    Attans, jag förstod nästan att du inte var så lättflirtad haha

  14. Å Says:

    För att förtydliga, Alex är inte en av mina förälskelser, men jag tycker han är rolig.

    Och nej, om du letar efter lättflirtad, then your barking up the wrong tree…

  15. johannes Says:

    Ok, men jag står fast med Alex. Tycker han är grymt skön.

    Inget trädkapande här inte…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s