Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Julen 1995 torsdag, 28 december, 2006

Filed under: Uncategorized — Å @ 6:37 e m

Min dåvarande själsfrände S och jag hade bestämt att vi skulle träffas klockan 23:00. Det var en extremt kall kväll så vi hade pälsat på oss ordentligt. Raggsockor, dubbla vantar, pantalonger…

Våra föräldrar tyckte vi var galna. Och vi förstörde/ändrade/avbröt viktiga familjetraditioner genom vårt ”uppdrag”. Men det går inte att stoppa två upp-över-öronen-förälskade tonårstjejer från att göra det de känner i sina hjärtan att de måste göra. Så vi träffades 23:00. Och vi pulsade oss ut i natten genom snön, för det var snö på marken den julen, fastän vi befann oss i södra Sverige.

Jag minns hur vi smög oss fram. Först till huset där den pojken (ja, det var en pojke nu när jag ser tillbaka på det) bodde. Han var min första stora kärlek. Jag älskade honom, ja gud vad jag älskade. Det var förutsättningslös kärlek. Det var naiv kärlek. Det var jag-gör-vad-som-helst-för-att-bara-få-se-dig-även-om-du-inte-känner-likadant-kärlek.

Så vi stod utanför hans fönster, en bit bort så att han inte skulle kunna se mig. När han gick förbi tappade jag andan. En tår föll. Och som mitt hjärta slog. Det var minst 15 minusgrader men det kände jag inte. Och S stod troget bredvid, som en riktig själsfrände, och väntade, för hon visste att det snart skulle bli hennes tur.

En halvtimme senare vandrade vi bort till det hus där S:s första stora kärlek bodde. Hon älskade honom, ja gud vad hon älskade. Det var förutsättningslös kärlek. Det var naiv kärlek. Det var hon-gör-vad-som-helst-för-att-bara-få-se-honom-även-om-han-inte-känner-likadant -kärlek.

Även där stod vi utanför hans fönster, en bit bort så att han inte skulle se henne. Han gick aldrig förbi. Men en tår föll likafullt. Och som hennes hjärta slog. Det var minst 15 minusgrader men det kände hon inte. Och jag stod troget bredvid, som en riktig själsfrände, och väntade, för jag visste att min tur redan hade varit.

S trampade in ”Jag älskar dig” i snön på gatan utanför hennes kärleks hus. Senare skulle vi i panik gå tillbaka för att sudda ut det (tänk om han skulle förstått att hon varit där, hemska tanke!) men just där och då var det väldigt romantiskt. Och S och jag såg på varandra. Vi var de enda som förstod. Två hjärtan som slog på samma sätt men för olika objekt.

Elva år senare åker jag förbi hans hus. Nej, det ligger inte på vägen till något annat. Nej, det är inte första gången. Men det var första gången jag såg honom stå där i fönstret, sedan den där kvällen. Och ja, jag tappade andan. Gammal kärlek rostar, men aldrig helt.

Och S? Nej, hon är inte min själsfrände längre; jag är inte ens säker på att vi förstår varandra längre. Men få människor har förstått mig så som hon gjorde den kvällen. Och sådan vänskap kanske dammar, men den rostar aldrig.

Annonser
 

One Response to “Julen 1995”

  1. fröken K Says:

    å, så har jag också gjort. kunde smyga flera timmar framför och bakom min ”älskades” hus. fast inte på julafton, för då hade väl morsan blitt tokig. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s