Rapport Inifrån

Naken. Ärlig. Ocensurerad.

Upp till kamp! tisdag, 5 december, 2006

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:48 e m

En sak som verkligen fascinerar mig här i Norge är norrmäns eviga vilja att ta upp kampen mot vad de anser är orättvist. När svenskar kanske bara skulle låta en sak passera, kämpar norrmän nämligen till sista droppen.

Detta faktum påverkar mitt jobb negativt. Jag måste nämligen ta hand om alla anmälningar till Forbrukerombudet. Och det tar tid, tid som jag inte har. För även om norrmän alltid låter trevliga när man pratar med dem (mest på grund av tonläget på språket) så låter de inte lika trevliga svart på vitt på papper.

Men trots allt beundrar jag att de orkar bråka om saker som i alla fall finns väldigt långt ner på min prioriteringslista. Det kanske är det den förkortade arbetstiden går till?

Annonser
 

Dessutom

Filed under: Uncategorized — Å @ 3:33 e m

Det är fler saker som är i rullning just nu. Det händer en del på arbetsfronten. Något riktigt spännande som jag inte kan säga så mycket mer om ännu. När jag säger att jag ska ta tag i saker, då gör jag verkligen det…

Just nu är jag så rädd, så rädd, men jag tvingar mig själv att våga.

 

This is the deal

Filed under: Uncategorized — Å @ 2:49 e m

Det är jobbigt just nu. Och det är jag, bara jag, som är orsaken till alltsammans.

Mr J och jag har varit tillsammans i 7 1/2 år. Vi flyttade ihop i stort sett på en gång. Båda skulle fylla 19 det året. Vi var unga, vi var kära och vi hade båda ett stort behov av varandra.

Vi har gått igenom oerhört mycket tillsammans och vi har alltid lyckats rida ut alla stormar, oavsett styrkan på dem. Vi har gått igenom alkoholism, inläggningar på psykmottagningar, skilsmässor, splittringar mellan föräldrar och barn, pengaproblem, otrohet, alles… Mr J är min bästa vän, den som får mig att skratta tills jag gråter, den jag kan be kolla efter om jag har fått hemorrojder (min stora skräck), den som håller mig i handen när det går dåligt och när det går bra, den som utmanar mig, den som strider med mig, den som älskar mig och den jag älskar.

Och nu har jag gjort honom så illa.

Jag har länge kännt en avsaknad av passion i vårt förhållande. Jag har satt alla möjliga ettiketter på problemet. Kanske har jag mindre sexlust än andra? Kanske det blir såhär när man har varit tillsammans länge? Kanske jag letar fel som inte finns? Jag har försökt lösa det själv, jag har försökt hinta till honom, men vad fan säger man? Jag blir inte så kåt längre? Sex kan verkligen bli ett uttjatat verbalt ämne efter ett tag…

När man är uppvuxen under de förhållanden som jag är, så är man dessutom väldigt duktig på att trycka undan känslor. Låsa in dom. Göra sig likgiltig inför dem. Och det är farligt. Riktigt farligt. För om de börjar komma fram igen, frivilligt eller ofrivilligt, så kommer de med full styrka. Då är det svårt att vara oberörd.

För ca en månad sedan tog jag, via mail, kontakt med en gammal vän. Eller vän är kanske inte rätt ord. En man jag träffade när jag tågluffade genom Europa 1998. Vi har bara setts en gång, i ca 3 timmar, på MacDonald’s i Florence (av någon konstig anledning träffar jag alla mina män på MacDonalds, får återkomma till det vid ett senare tillfälle). Vi höll en ganska intensiv kontakt i något år via email men vi var båda unga, båda fattiga och ja, han blev för intensiv för mig så jag valde att bryta…

Mr J visste att jag planerade att kontakta honom. Jag ville be om ursäkt för att jag bara försvann. Jag ville förklara varför jag hade betett mig som jag hade gjort, jag ville vara vuxen. Och från första början var det helt vänskapligt. Men det ändrades så sakteliga. Jag lät det hända. Och jag talade inte om det för Mr J.

Nästa helg ska jag till Rom. Jag ska träffa den andra mannen. Jag har levt under villfarelsen att Mr J inte behövde veta. Jag har tänkt att detta kanske är något som jag bara behöver få ut ur mig, en fas, en one-time-thing.

Mr J förstod i Söndags.

Jag ska fortfarande åka. Mr J vet det. Och jag vet hur mycket jag sårar honom. Men jag måste, för när inlåsta känslor kommer fram går det inte att bara låsa in dem igen. Jag måste få ett svar.

Men Mr J är fortfarande min bästa vän, den som får mig att skratta tills jag gråter, den jag kan be kolla efter om jag har fått hemorrojder (min stora skräck), den som håller mig i handen när det går dåligt och när det går bra, den som utmanar mig, den som strider med mig, den som älskar mig och den jag älskar. Och den jag tror jag vill hitta tillbaka till, trots allt.