Han är en mycket åsiktsfull och passionerad människa. Det kanske låter som någon annan ni känner?

Summa summarum – när vi inte tycker lika i ett ämne, då jädrans brinner det till. Just nu verkar vi vara i någon form av ”gemensamma värderingar”-testfas. Och nej, vi tycker inte alltid lika.

Så. Vad gör vi? Vi debatterar. Vi försöker övertyga den andre. Och till sist blir vi förbannade.

Låt oss ta ett exempel. Idag var det prostitutionens varande eller icke varande som skulle smältas lagom till frukosten.

Hans ståndpunkt: Prostitution är i grunden fel. Men, det finns undantagsfall, exempelvis i de hypotetiska fall där det finns två jämbördiga samtyckande individer. Att andra (jag i det här fallet) ska bestämma vad
individen tycker är förnedrande, och efter det sätta regler för vad man får
göra och inte, är nervärderande, eftersom det i det hypotetiska fallet till syvende og sidst handlar om individens rätt.

Min ståndpunkt: Det finns inga hypotetiska fall. Prostitution handlar om maktutövande och debatten kring den ”lyckliga” horan är naiv. Det finns inte två jämbördiga individer i något prostitutionsfall, hypotetiskt eller inte. Det finns en säljare, och en köpare, av något som en del väljer att kalla ”en tjänst”. I min värld är sex aldrig en tjänst – det är en intim handling mellan två personer, vare sig det finns pengar inblandat eller inte. Så ja, jag ser ner på detta, och alla liknande fall. Jag ser dock inte ner på de prostituerade, jag ser ner på den accepterade maktstruktur som finns i vårt samhälle och som gör att denna diskussion ens blir aktuell.

Och så där håller det på. Vanligtvis till en av oss bordlägger frågan och kommer överens om att inte vara överens. Sen tas det upp igen när den andre varit och köpt en bok eller liknande som belyser problemet från dennes sida.

Jobbigt? Absolut. Men jag tar hellre än man som vågar diskutera, vågar tvinga mig att spänna min båga och slipa mina argument, än en ja-sägare. Every day of the week, and twice on sundays.

…inte tror att Han/Hon finns därute.
…känner att allt är hopplöst.
…går runt runt runt i cirklar.

Det finns lyckliga slut.

För mindre än ett år sedan mådde jag såhär. Nu? Jag har aldrig mått bättre, känt mig lyckligare, trott mer på framtiden.

Var så säker: när det vänder, så vänder det fort. 14 januari mötte jag Honom för första gången. Han var upptagen, Han var onåbar, Han var hopplös att ens fundera på. I mars tog Hans dåvarande förhållande slut och Han flyttade snabbt ut ur deras gemensamma lägenhet. I juni flyttade Han in hos mig.

Nu har vi precis köpt en trea (jag låter en bild få säga mer än 1000 ord) och vi firar julen tillsammans i Hans hemstad.

Punkt? Nej, inte alls. Så låt mig omformulera: Det finns alltid en lycklig ”början”. Den finns runt hörnet, hur hopplöst allt än må kännas i nuet.

Ps. Nej, det är inte dags ännu. Men; vi är redo för den dagen då det blir dags

Vi ska flytta ihop.

Egentligen är det ingen big deal eftersom vi inofficiellt har bott ihop sedan början av juni, men nu bor vi i Stockholm och då gäller lite andra regler.

För vi pratar om framtiden. Bestämmer att vi vill ha barn inom två år och att det därför är mest logiskt att köpa en trea. Då vi funkar som vi gör och i alltid umgås med än den ena än den andre så vill vi bo i innerstan. Trea+innerstan+Å:s krav på standard = OJ så in i HELVETE dyrt.

Han är ekonomisk. Och logisk. Och praktisk. Vi kommer därför fram till följande: Jag ska sälja min bostadsrätt i innerstan där vi båda bott under sommaren för att se vad vi får för denna. Därefter letar vi passande trea. Under tiden bor vi tillsammans i hans andrahandslägenhet som ligger åt helskotta fel håll för mig och sparar pengar. Slutet väl allting gott.

Men. Stort men. Jag älskar min lägenhet. Den har varit min fristad de senaste två åren. Jag har aldrig kännt mig så hemma någonstans, någongång, så jag har fått separationsångest. Och den tar sig så klart uttryck i att jag inte hela tiden verkar överlycklig över själva flytten.

Så imorse innan jag går till jobbet så säger han att vi kanske inte borde sälja lägenheten. Jag blir ledsen, och tror att vi är tillbaka till två steg framåt ett steg tillbaka. Men så var det inte…

Han: men du kan inte kräva att jag ska känna mig 100 % säker på vad du vill i alla lägen. det är en ganska stor grej, för jag vet hur mkt du älskar din lägenhet
Jag: Det är klart att du inte kan, men intellektuellt sett borde du väl fatta att jag inte skulle ringa mäklare etcetera om jag inte ville flytta ihop?
Han: ja, intellektuellt
Jag: Jag måste få vara lite skakis – och du måste stötta mig. Är det så knäppt?
Han: men jag är också skakis. är det så konstigt? jag kom nyss ut ur ett förhållande som gick fel, hur säker tror du jag är på mig själv?
Jag: Men du; jämför inte oss med er. Det kommer inte bli så. Jag kan inte säga det här tydligare. Jag vill aldrig vara med någon annan. Jag har bestämt mig för dig. Så lita på det.
han: jaja, men du måste ha förståelse för att även jag är osäker ibland.

Så har det gått en sommar. Och vi, vi har aldrig haft det bättre.

Jag har aldrig älskat någon så mycket säger han, och jag vill vara med dig hela livet.

Men när man har gått igenom så många svängningar är det så svårt att tro att det är sant, att han inte ska ångra sig (igen). Det är så svårt att släppa taget och sluta vara rädd.

Samtidigt måste jag inse att rädsla kan finnas på båda sidor. För när jag vaknar mitt i natten av att han ber mig att hålla om honom och jag frågar vad som är fel och han svarar Jag är så rädd att du ska komma på att du inte vill ha mig och lämna mig så är det ju just det som är grejen. När det är riktigt bra, så är man riktigt rädd.

Finaste idag.

Nej. Jag gör ju inte det.

Varför inte?

Den här bloggen har alltid varit ett utlopp för frustration, jobbiga saker eller helt enkelt en kanal där jag kunnat skriva av mig om saker jag inte kunnat/velat prata med andra om.

Den kanalen behövs inte just nu. Jag är totalt lycklig. TOTALT. Jag går runt på moln. Jag nyper mig själv i armen och undrar om livet kan vara så här enkelt och underbart. Jag funderar inte på någonting alls och jag har inget att vara frustrerad över.

Jag bara är. Och han är med mig.

Vad finns då att skriva om? Hur lycklig jag är? Hur han får mig att känna mig varje gång han ser på mig? Hur jag aldrig känt en sådan längtan som jag gör de få stunder vi är ifrån varandra?

Nej, jag ska bespara er sådant kärleksdravel. Jag vill inte att ni ska kräkas.

Men det kommer nog komma problem att grubbla kring framöver, och då finns jag här igen. Tills dess; trevlig sommar!

Jag har aldrig varit så säker. Aldrig har himlen varit blåare eller mer molnlös.

Vägen hit har varit allt annat än bekymmerslös. Mer än en gång har jag varit villig att ge upp. Men grundkänslan, vetskapen, att ”han ÄR speciell, jag inbillar mig inte”, har alltid funnits där. Så jag har bestämt mig gång på gång att jag ger det några dagar till. För jag har vetat/hoppats att han skulle vända. Helt enkelt eftersom det var det enda alternativet som jag kunde stå ut med att tänka på.

Och som han har vänt.

Jag tänker inte fläcka ner det med att försöka förklara. Det bara är så. För när han med tårar i ögonen förklarade hur mycket jag betyder för honom och hur rädd han har varit för att släppa taget eftersom han trott att det skulle innebära att jag skulle tröttna då, så klarnade allt. Det räcker så.

Varenda stund av magont har varit värt det. Varje ångestfylld minut.

Så kärt folk, Å is off the market.

Och magen säger att det är för alltid.

(Mao; kunde jag sjunga, skulle det sett ut så här på vårt kontorstak just nu:)

Just nu är är allt enkelt.

Nästan.

Vi sitter på vägen ner och pratar. Med vi menar jag lillasyster och jag och med pratar menar jag om honom. Honom som i pappa. Honom som vi nästan aldrig ser.

Vi spekulerar i om hur det kommer vara. Kommer det vara sig likt? Kommer han vara på bra humör? Kommer jag bli ledsen och besviken och kommer hon få trösta mig?

Väl framme visar sig allt och inget stämma. Han är som vanligt. Kanske något trevligare. Huset är däremot sig inte det minsta likt. Hennes närvaro är påtaglig, även om hon ligger och sover.

Det sitter främmande foton överallt på väggarna. Foton på dem. Foton på dem och hennes mamma. Foton på ett liv vi inte är delaktiga i.

Och det känns ok. Konstigt nog. Han verkar lycklig med henne, och hon med honom. Hon verkar anpassa sig väl in i det svenska samhället. Hon plockar jordgubbar på förmiddagarna och lär sig svenska på eftermiddagarna. Hon bygger sig det där livet som hon inte kunde få i Thailand, och han har fått sig den där kvinnan han alltid velat ha.

Det är först när jag förmulerar det i ord som det absurda slår mig. Min pappa har en thailändsk sambo, hela 8 månader äldre än jag, som försörjer sig i Sverige på att plocka jordgubbar. Och jag, jag börjar vänja mig.

Det är inte så enkelt alltid egentligen, när jag tänker efter.

Det är fruktansvärt underbart att vara nykär. Fruktansvärt för att jag är livrädd precis hela tiden. Underbart för att allt är så stort, så härligt, så fantastiskt.

Igår var det företagsaktivitet. Vi var och tittade på en föreställning och vi gick dit som par. Jag har nog aldrig varit mer stolt. Jag ville visa upp honom precis överallt och skrika från taken att ”HAN ÄR MIN. ÄNTLIGEN!” Fast det gjorde jag (såklart) inte. Jag smög mest in min hand i hans när ingen såg.

Hur som helst kom andra sidan på myntet idag. Då kom tankar som; fan, det här kommer gå åt helvete. Och då kommer alla veta.

Men. Han är norrlänning. Sådana är bra att ha när paniken dyker upp. För när jag ringer med panik i rösten och säger att jag är rädd så säger han: Lugna ner dig. Njut. Jag är inte på väg någonstans.

Då är det underbart igen.

Om jag skulle varit någon annan än jag själv och sett de senaste månadernas händelser utifrån, hade jag förmodligen mest skakat på huvudet och väntat på att allt skulle gå åt helvete. Jag hade nog gett råd som ”gå vidare” och ”han förtjänar dig inte”.

Tack gode gud att jag a) är jag och b) inte lyssnade till sådana råd.

Någonstans tror jag att alla längst inne har en röst som faktiskt vet vad som är bäst för dem. Det är inte det som är problemet för oss människor. Problemet är oftast att vi inte lyssnar till den rösten utan till alla andra röster där ute. Sådana som säger Det ska vara si eller så och om det inte är si eller så, ja men då är det fel.

Men honom bara visste jag. För hur jobbigt alla omständigheter än var, så var det som att komma hem varje gång jag var med honom.  Han må har varit veligare än alla de mest veliga människorna jag någonsin träffat, han må ha distansierat sig om och om igen, han må ha vridit och vänt och frustrerat och ja, allt. Men inte när vi har varit på samma plats, tillsammans. Allt har alltid kommit när han varit någon annanstans. Därför visste jag. Det hade inte med mig eller oss att göra, han var bara inte redo.

Så när han nu blivit redo så är jag inte förvånad. Jag visste hela tiden. Magen sa det. Det var bara på tiden att han kom på det själv.

Via msn:

Han: vet du hur jag vet föresten?
Jag: Nej?
Han: 100 olika saker – men främst för att jag är helt ointresserad av alla andra. jag vill bara vara med dig