Så kom samtalet jag har fasat, men väntat på.
Pappa har cancer. Den upptäcktes för sent. Nu är det en fråga om tid.
Jag är mest i chocktillstånd. År av oerhört dålig kontakt ska nu lagas genom att, ja genom vad? Jag vet inte. Jag vet bara att jag både vill vara där, och att han ska förtjäna att jag är där. Jag vet ingenting, förutom att det gör ont.
Det jag vet är att det första jag tänkte när jag fick beskedet var: Nu behöver du den där bloggen igen. Så nu är jag här igen. För att skriva av mig det allra fulaste.
Oj. Glad att du är tillbaka, men beklagar orsaken.
Säger som Egon.
Åh, där är du igen. Fint att se dig, men beklagar precis som Egon verkligen orsakerna. Livet kan vara så jävla pissigt. KRAM!