Det var Farmor som ringde. Fastän hon hade tjatat hade han vägrat. Så jag fick veta sist (om man bortser från min syster som fick veta av mig). Jag ringde upp på en gång, frågade varför han inte hade ringt, och han svarade att han inte trodde att vi brydde oss.
Som om att det var det som var sanningen.
Jag har försökt sträcka ut handen så många gånger. Han har aldrig tagit den. Men i hans värld är det inte sanningen nu, och egentligen spelar det väl ingen roll, för han har äntligen tagit min hand.
Fastän han kanske inte förtjänar att få den.
Han gråter mycket. Jag gråter mycket. Det är svårt att vara tapper när man har fått en dödsdom, även om döden fortfarande med stor sannaolikhet ligger flera år borta.
Jag är fortfarande arg.
Det är svårt att inte vara besviken. Att inte känna “jaså nu duger jag” (samtidigt som jag är glad – att jag gör just det – duger). Det är svårt att inte tänka en massa saker…
Det finns till och med stunder då jag tänker att han kanske förtjänar detta.
Men jag håller honom i handen. Och jag håller min jämnåriga Thailandspostorderingifta styvmamma i handen och försöker förklara på den enklaste svenska jag kan vad som håller på att hända.
Fastän jag knappt förstår själv.
kram kram kram
Ah fy fan vad jobbigt, och orättvist att det var sana här omständigheter som skulle göra att ni hittade varandra igen.
Beklagar verkligen!