För ett tag sedan blev jag inbjuden till en Bloggdrottningsfest, häromdagen fick jag ett bloggpris. Båda två hade samma avsändare; Stambyte. Å ena sidan blir jag oerhört rörd över det faktum att hon aldrig ger upp på mig, vare sig som bloggare eller som vän, men å andra sidan känner jag mig oerhört oförtjänt av att ens omnämnas i något som har ordet “blogg” som prefix. För blogg-Å har ju varit borta så länge, så länge att jag knappt kommer ihåg hur det kändes att skriva ett inlägg.
Jag vet inte, men censur funkade inte så bra för mig. Och i och med Hans intåg så började censuren, för att Han, det vi har, det fina och det fula, inte kändes rättvist att publicera. Och därmed försvann lusten för även allt det där andra. Allt det där andra som jag hade mått bra av att få ur mig, men som nu helt plötsligt inte kom ut. Jag vet inte, det tog bara stopp.
Men jag saknar det ibland. Det gör jag. Bara inte så ofta som jag trodde. För jag känner mig ändå del av det, bara väldigt ensidigt del av det. För jag läser, och följer, och förundras över alla er andra där ute.
Men så fick jag nu ett pris. Förtjänt eller oförtjänt spelar inte så stor roll. För finaste Stambyte tycker att jag förtjänar det.
Så, till vad det nu innebär. Kopiera in länk till den som gett dig priset, lägg in beautiful blogger award bilden, skriv sju saker om dig själv, länka till dina sju bloggfavoriter.
1. Länk: Stambyte
2. Sju saker om mig själv som jag kanske skulle ha skrivit om:
Ett: Jag bryr mig alldeles för mycket om vad alla andra människor här i världen tycker om mig. Just nu mår jag jättedåligt över att jag får en av mina anställda att må dåligt genom att påpeka för henne att hon inte presterar tillräckligt bra. Ännu sämre mår jag över att jag vet att hon aldrig kommer kunna prestera på den nivån som hon måste göra för att jag ska kunna behålla henne, vilket innebär att jag förmodligen kommer vara tvungen att avveckla hennes anställning på ett eller annat sätt, vilket i sin tur betyder att hon kommer hata mig för evigt.
Två: Jag har jättesvårt att avsluta relationer, oavsett form. Det betyder att jag håller kontakten med alldeles för många fastän jag varken har tid eller ork att göra just detta. Det betyder dessutom att jag konstant har dåligt samvete, eftersom jag inte hinner hålla tillräckligt bra kontakt med de jag verkligen vill ha bra kontakt med.
Tre: Jag känner aldrig att jag duger så jag överkompenserar alltid. Det gör att jag stundtals blir forcerad och jobbig att umgås med och fastän jag upptäcker när det händer kan jag inte sluta.
Fyra: Jag vågar inte skaffa barn för jag är rädd för vad det skulle betyda. Jag kan misslyckas med mycket här i livet, men inte med att vara en bra mamma. Därför skjuter jag det på framtiden. Det kommer inte bli några barn förrens Han bestämmer att Han inte kan vänta längre, och från den dagen vi bestämmer oss att skaffa barn kommer jag konstant vara livrädd för alla misstag jag kan tänkas komma att göra. Det betyder med andra ord att jag kommer bli den mamman jag är som mest rädd för att bli.
Fem: Jag håller på att släppa taget om min syster och det är jättejobbigt. Jag har på gott och ont alltid hållt henne i handen och talat om för henne hur hon ska göra i alla situationer. Nu gör hon något på egen hand, och det är ju så det ska vara, men det är ovant och obekvämt.
Sex: Jag börjar tro att min mutta inte är gjord för att ha sex. Sedan april har jag haft åtta svampinfektioner och två bakteriella vaginos-diagnoser. Jag är sjukt trött på att aldrig bara må bra där nere.
Sju: Trots allt ovan har jag aldrig känt mig mer trygg, stabil, och i fas än nu. Jag har aldrig varit lyckligare, kärare, mer harmonisk. För Han var mitt hem. Jag har hittat hem i mig, Honom, oss.
3) Länka till dina sju bloggfavoriter:
Ett: Stambyte.
Två: Nu när du finns.
Tre: Korvasbloggen.
Fyra: Min tro är klen och klokenskapen ringa.
Fem: Monas Universum.
Sex: Fac ut vivas.
Sju: Heja Abbe.
Så, nu ska jag gå ut och lägga mig i soffan och lukta på det finaste jag vet. Han.
Saknar din blogg. Saknar att läsa det du skriver. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och saknar verkligen att läsa (så nu har jag skrivit att jag saknar bloggern tre (fyra) gånger, hjälper det?).
Tack för din fina kommentar!
Men jag vet inte om det räcker. Jag blir jätteglad för dina ord samtidigt som jag själv måste erkänna att jag inte känner någon jättesaknad, och om man inte saknar något är det frågan om man ska återuppta det, eller hur? Men skulle jag en dag göra just det, lovar jag att du får veta det på ett eller annat sätt.