När jag har tid brukar jag kika in på Vem ska annars se på mig och le och känna igen mig och tänka tillbaka på Å 2006 och hur härligt det var att planera och drömma sig bort till det bröllop som komma skulle (om man bortser från det ont i magen jag hade samtidigt eftersom jag längst inne visste att han inte var Han). Jag ler åt funderingar på klänningar och frisörer och fotografer och tänker att de kommer få en sådan fin dag och liksom rider lite på deras lycka.
Det är härligt. Andras lycka är härlig. Åtminstone när man själv är lycklig.
Trodde jag i alla fall. Det vill säga till min så kallade far ringde och berättade att han nu skulle gifta sig. Nu betyder denna helgen, i Thailand, med en kvinna som är hela nio månader äldre än jag. För han lät lycklig, det gjorde han, det var bara det att den där lyckan inte smittade av sig.
Jag har anat att det här skulle komma. Inte för att min far är upp-över-öronen-kär (eller det kanske han är, vad vet jag, jag känner honom inte, men jag är tveksam), utan för att jag visste att det var enda sättet hon skulle kunna få fast uppehållstillstånd i Sverige. De kanske också planerar dagligen som JenJen och Cookie. De kanske också har en blogg. Vad vet jag.
Men jag vet att jag inte är delaktig (samtalet räknas inte då är en av de två gånger per år han hör av sig och denna ena gång alltid är inför hans resa till Thailand eftersom min farmor tvingar honom att ringa om utifall han skulle vara med om en flygkrasch). Jag vet alltså att deras lycka aldrig kommer bli min lycka. Och jag har skrivit hundra gånger att jag vet att det/han/situationen inte kommer förändras men jag hatar det ändå. Jag hatar att min far om några dagar gifter sig i Thailand utan att jag och min syster ens blivit inbjudna (en inbjudan en vecka innan bröllopet räknas inte då det ommöjliggör närvaro). Jag hatar att vi inte har/aldrig kommer få en relation (jag låter det stanna vid det, för vi har inte ens en relation, alltså går det heller inte att lägga till “bra” eller “dålig”). Jag hatar att han har valt bort oss i sin lycka/olycka.
Och jag hatar att jag en dag kommer ta samma steg som JenJen och Cookie utan min far. För nu skriver jag det återigen för hundrade gången: jag har bevisligen ingen sådan.
Det är fint att läsa om sig själv och ofint att läsa hur du har det med din pappa.
Jag vet inte vad jag ska skriva, och kanske är det inte så att jag ska skriva något mer än att du verkar ha bildat dig din egen lilla familj och att det kanske är så det är meningen att det ska vara istället… Kram.