När om blev till när onsdag, 17 juni, 2009

Jag har aldrig varit så säker. Aldrig har himlen varit blåare eller mer molnlös.

Vägen hit har varit allt annat än bekymmerslös. Mer än en gång har jag varit villig att ge upp. Men grundkänslan, vetskapen, att ”han ÄR speciell, jag inbillar mig inte”, har alltid funnits där. Så jag har bestämt mig gång på gång att jag ger det några dagar till. För jag har vetat/hoppats att han skulle vända. Helt enkelt eftersom det var det enda alternativet som jag kunde stå ut med att tänka på.

Och som han har vänt.

Jag tänker inte fläcka ner det med att försöka förklara. Det bara är så. För när han med tårar i ögonen förklarade hur mycket jag betyder för honom och hur rädd han har varit för att släppa taget eftersom han trott att det skulle innebära att jag skulle tröttna då, så klarnade allt. Det räcker så.

Varenda stund av magont har varit värt det. Varje ångestfylld minut.

Så kärt folk, Å is off the market.

Och magen säger att det är för alltid.

(Mao; kunde jag sjunga, skulle det sett ut så här på vårt kontorstak just nu:)