När om blev till när onsdag, 17 juni, 2009

Jag har aldrig varit så säker. Aldrig har himlen varit blåare eller mer molnlös.

Vägen hit har varit allt annat än bekymmerslös. Mer än en gång har jag varit villig att ge upp. Men grundkänslan, vetskapen, att ”han ÄR speciell, jag inbillar mig inte”, har alltid funnits där. Så jag har bestämt mig gång på gång att jag ger det några dagar till. För jag har vetat/hoppats att han skulle vända. Helt enkelt eftersom det var det enda alternativet som jag kunde stå ut med att tänka på.

Och som han har vänt.

Jag tänker inte fläcka ner det med att försöka förklara. Det bara är så. För när han med tårar i ögonen förklarade hur mycket jag betyder för honom och hur rädd han har varit för att släppa taget eftersom han trott att det skulle innebära att jag skulle tröttna då, så klarnade allt. Det räcker så.

Varenda stund av magont har varit värt det. Varje ångestfylld minut.

Så kärt folk, Å is off the market.

Och magen säger att det är för alltid.

(Mao; kunde jag sjunga, skulle det sett ut så här på vårt kontorstak just nu:)

På bästa kusten ser det annorlunda ut fredag, 5 juni, 2009

Just nu är är allt enkelt.

Nästan.

Vi sitter på vägen ner och pratar. Med vi menar jag lillasyster och jag och med pratar menar jag om honom. Honom som i pappa. Honom som vi nästan aldrig ser.

Vi spekulerar i om hur det kommer vara. Kommer det vara sig likt? Kommer han vara på bra humör? Kommer jag bli ledsen och besviken och kommer hon få trösta mig?

Väl framme visar sig allt och inget stämma. Han är som vanligt. Kanske något trevligare. Huset är däremot sig inte det minsta likt. Hennes närvaro är påtaglig, även om hon ligger och sover.

Det sitter främmande foton överallt på väggarna. Foton på dem. Foton på dem och hennes mamma. Foton på ett liv vi inte är delaktiga i.

Och det känns ok. Konstigt nog. Han verkar lycklig med henne, och hon med honom. Hon verkar anpassa sig väl in i det svenska samhället. Hon plockar jordgubbar på förmiddagarna och lär sig svenska på eftermiddagarna. Hon bygger sig det där livet som hon inte kunde få i Thailand, och han har fått sig den där kvinnan han alltid velat ha.

Det är först när jag förmulerar det i ord som det absurda slår mig. Min pappa har en thailändsk sambo, hela 8 månader äldre än jag, som försörjer sig i Sverige på att plocka jordgubbar. Och jag, jag börjar vänja mig.

Det är inte så enkelt alltid egentligen, när jag tänker efter.