Det är fruktansvärt underbart att vara nykär. Fruktansvärt för att jag är livrädd precis hela tiden. Underbart för att allt är så stort, så härligt, så fantastiskt.
Igår var det företagsaktivitet. Vi var och tittade på en föreställning och vi gick dit som par. Jag har nog aldrig varit mer stolt. Jag ville visa upp honom precis överallt och skrika från taken att ”HAN ÄR MIN. ÄNTLIGEN!” Fast det gjorde jag (såklart) inte. Jag smög mest in min hand i hans när ingen såg.
Hur som helst kom andra sidan på myntet idag. Då kom tankar som; fan, det här kommer gå åt helvete. Och då kommer alla veta.
Men. Han är norrlänning. Sådana är bra att ha när paniken dyker upp. För när jag ringer med panik i rösten och säger att jag är rädd så säger han: Lugna ner dig. Njut. Jag är inte på väg någonstans.
Då är det underbart igen.
