Om jag skulle varit någon annan än jag själv och sett de senaste månadernas händelser utifrån, hade jag förmodligen mest skakat på huvudet och väntat på att allt skulle gå åt helvete. Jag hade nog gett råd som ”gå vidare” och ”han förtjänar dig inte”.
Tack gode gud att jag a) är jag och b) inte lyssnade till sådana råd.
Någonstans tror jag att alla längst inne har en röst som faktiskt vet vad som är bäst för dem. Det är inte det som är problemet för oss människor. Problemet är oftast att vi inte lyssnar till den rösten utan till alla andra röster där ute. Sådana som säger Det ska vara si eller så och om det inte är si eller så, ja men då är det fel.
Men honom bara visste jag. För hur jobbigt alla omständigheter än var, så var det som att komma hem varje gång jag var med honom. Han må har varit veligare än alla de mest veliga människorna jag någonsin träffat, han må ha distansierat sig om och om igen, han må ha vridit och vänt och frustrerat och ja, allt. Men inte när vi har varit på samma plats, tillsammans. Allt har alltid kommit när han varit någon annanstans. Därför visste jag. Det hade inte med mig eller oss att göra, han var bara inte redo.
Så när han nu blivit redo så är jag inte förvånad. Jag visste hela tiden. Magen sa det. Det var bara på tiden att han kom på det själv.
Via msn:
Han: vet du hur jag vet föresten?
Jag: Nej?
Han: 100 olika saker – men främst för att jag är helt ointresserad av alla andra. jag vill bara vara med dig
