Jag fånler när jag känner att jag luktar som honom. Och jag vågar knappt skriva ut orden för jag är så rädd för att jinxa det här. Men jag är betuttad. Sådär barnsligt betuttad. Sådär så att jag inte ens kan komma på ett namn för honom att använda i bloggen.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva, för ingenting har egentligen hänt. Han har bara fått mig att tappa fotfästet lite. Ruckat på mitt sätt att vara. För han är så försiktig att jag nästan bäst kan likna det här vid hur det var att på avstånd betrakta den man tyckte om på högstadiet. Vi har nämligen inte ens hållt varandra i handen än. För bränt barn skyr elden, och han är väldigt bränd, så jag låter honom visa takten.
Så jag vet inte så mycket än. Jag vet bara att han är fin. Försiktig. Väldigt väldigt klok. Och att jag är en idiot om jag stressar honom just nu.
