Nämen hoppsan! onsdag, 13 augusti, 2008

Ojojoj. Big news. Söker tillbaka för att kunna länka till rätt inlägg när jag berättar detta och ser att nämen, har jag inte skrivit om det? Jaja, så blir det ibland. Jag får helt enkelt ta det från början.

Precis mellan min Australienresa och Harry-episoden så utspelade sig Fuckfest 2008 i min lägenhet. Jajamensan, en bättre beskrivning än så kan jag faktiskt inte komma på. För helvete vad vi knullade. As if there was no tomorrow… Och med vi menar jag, hmmm, vi kan kalla honom mr Out of Town och jag. Han körde snällt sisodär 20 mil för att sätta på mig i 32h, utan att ha träffat mig innan. Det var förbannat skönt, och välbehövligt. Men, där stannade det. Han åkte hem, och vi hördes inte mer. No hard feelings.

Nyss hörde han av sig igen. Han ska tydligen vara i krokarna på måndag och undrade om jag hade lust att ses. Jag svarade att det vore trevligt med en fika.

Nu funderar jag på vilken del av Stockholm som ligger längst ifrån Kungsholmen och vilka caféer som kan tänkas ligga där. För även om jag vet att kvällen skulle kunna vara oh so nice så har jag gett mig själv ett löfte. Inget mer meningslöst sex. Och att vara i mina egna kvarter skulle, eh, kunna göra lockelsen lite svår att motstå.

Fast drömma mig bort lite kan jag nog ändå tillåta mig själv…

På bättringsvägen onsdag, 13 augusti, 2008

Mitt uppe i det hela hade jag svårt att se signalerna. Andra såg, men inte jag. För inte kunde väl det hända mig? Jag som är så stark?

Men nu har jag i vanlig Å-stil pratat och ältat och analyserat med de som verkligen känner mig, och någonstans tror jag att T kom närmast kärnan när hon sa att jag förmodligen var den starkaste men samtidigt sköraste människan hon kände. Och det var kanske just det som gjorde att jag skönk så lågt.

Harry var nämligen inte alls bra för mig. Jag hatar att erkänna det, men han sänkte mig totalt, och det med vilje. Nu i efterhand är alla psykopatiska drag enkla att se, hans kontrollbehov, hans humörsvängningar, hans beskyllningar för både det ena och det andra, och hur han på något vis alltid verkade må bäst och tycka om mig som mest när han lyckats trycka till mig ordentligt.

Så, den sista månaden har gått åt till självrannsakan, till att hitta vad fasiken det var som gjorde att jag lät det hända, och till att må bättre igen. Och nu börjar jag faktiskt må riktigt bra.

Har han under den här tiden lämnat mig ifred? Nej. Som en riktig psykopat sig bör har han å ena sidan blockerat mig från allt som gör att jag skulle kunna veta vad han gör, å andra sidan pockat på uppmärksamhet med kontinuerliga msn-meddelanden samt sms. Och vet ni vad? Jag är på något sätt glad för det, eftersom han genom sitt beteende gjort det så mycket enklare att inse hur jävla dum jag varit. För allt blir väldigt tydligt när man inser att det var/är han som var patetisk, inte jag.

To be honest, that makes all the difference in the world, my friends.