Man ska inte klaga. Man ska inte det. Inte när man har jättefina vänner.
Men jag gör det i alla fall.
Jag är så trött på parvänner som bokar av saker i sista sekunden och inte inser att det kommer göra mig ledsen med tanke på att jag ÄR singel och NEJ, på sommaren rasar inte andrahandsalternativen in när man bara umgås med parmänniskor som åker på semester hela tiden (med varandra det vill säga).
Men det är inte synd om mig. Egentligen.
Eller jo. Det är det visst.
Det är en av våra vanliga vi-pratar-om-ingenting-alldeles-för-länge-men-det-är-så-mysigt-samtal som vi kommer in på det här med hur jag bestämt mig för att i framtiden förhålla mig till sex.
Å: Jag ska i alla fall inte ha sex på första dejten längre, det har jag lovat mig själv.
Han: Bla, bla, bla, one-night-stand kan ju ibland leda till mer, bla, bla, bla, passion, bla, bla, bla, det behöver inte betyda att det inte blir bra bara för att man har sex första gången man träffas, bla, bla, bla, och jag dömer ingen jag ligger med första kvällen, bla, bla, bla, osv.
Å: Nej, jag vet, och jag köper allt det där, men det handlar ju inte om det för mig nu. Jag vill vänta för min skull. Jag vill känna längtan och åtrå och fan, när man väl gått dit backar man ju inte tillbaka och bara kysser varandra lite.
Han: Nej, men bla, bla, bla, osv.
Å: Men du, om jag säger som såhär: Inget säger att det blir sämre för att man har sex första kvällen, jag köper det argumentet. Men vem är det som säger att det blir sämre för att man väntar? Det kanske inte nödvändigtvis blir bättre, men inte fan blir det sämre av att vänta.
Lång tystnad.
Han: Ok, du har en poäng.
När jag var tre år gammal öppnade jag vid ett tillfälle ytterdörren och skrek NEEEEEJ så högt jag kunde till brevbäraren som var i full färd att lägga post i vår brevlåda. Denne stannade upp i sitt handlande och såg mig komma springandes barfota ut. Väl framme ruskade jag lillgammalt på huvudet och sa Du får inte komma hit mer. Mamma vill inte ha några fler räkningar. Gulligt, men det fungerade inte.
Efter dagens räkningsskörd funderar jag dock på att vänta ut brevbäraren imorgon och säga en variation på det jag sa som treåring. Förhoppningsvis fungerar det bättre den här gången.
När nöden är nära,
och saknaden svår,
när kåtheten tära,
och boten förgår,
då finns du där,
mitt andrahandsalternativ,
jag håller dig kär,
min högerhand, min tröst, du den lott som blivit min giv.
I min dator ligger det säkert 100 utkast till det här inlägget, men jag har aldrig lyckats få till formuleringen så som jag vill. För av någon anledning är detta det enda jag aldrig kan beskriva med ord, eftersom det är så svårt att ta på. Men nu är det dags känns det som, även om formuleringen blir fel.
Det finns nämligen två som jag inte har någon rätt att sakna som jag ändå tänker på varenda dag. De har inga namn, inget existensberättigande, inga ansikten, men de finns där likafullt i bakhuvudet, varje gång jag hör ett barnskratt, varje gång en vän berättar sin glada nyhet, varje gång jag stryker handen över magen.
Jag ångrar inte mina val, inte alls, men jag funderar mycket på det som kunde varit, och över rädslan att det kanske var mina enda chanser. Jag tänker på hur gamla de skulle varit, jag tänker på deras beräknade födelsedatum, jag tänker på all den kärlek jag har att ge och som kunde haft en mottagare.
Så jag saknar något jag aldrig haft och jag avundas de som har det jag valde bort.
Hur sätter man ord på det?
—
Jag skulle älskat dig. Jag skulle tagit dig i min famn och aldrig velat släppa. Jag skulle hållt dig i handen, följt dig över alla snår och alla bäckar, och de gånger du själv skulle släppt min hand, för att ge dig ut på egna resor, skulle jag stått kvar och väntat, ropat, längtat, och med öppen famn tagit emot dig när du vänt tillbaka.
Jag skulle älskat dig för alltid. Jag skulle varit stolt. Jag skulle hållt ditt huvud mjukt mot min axel när du behövt gråta, och jag skulle vaggat dig fram och tillbaka. Mamma älskar dig skulle jag ha sagt, och allt ordnar sig, jag lovar.
När du i tonåren skulle sagt att jag inte kunde förstå, skulle jag gått upp på vinden och hämtat den låda som jag sparat för den eventualiteten. Så skulle jag gett dig den, och så skulle du förstått att jag visst förstod. Och så skulle vi pratat, eller så skulle vi inte sagt någonting.
Jag skulle gett upp allt för dig. Och jag skulle gjort det med glädje.
28:e september 2007. 3:e maj 2008. Två datum för alltid etsade i min mentala almenacka. De dagar du/ni skulle fått bli du/ni. Förlåt.
Det är på gamla invanda gator, fylld av sommarens flämtande andetag och vin och främlingars leenden som jag börjar känna igen mig själv. Fötterna gör ont, jag är lite för berusad för att salongsprefixet ska stämma och lite för leendes för att känns mig ledsen.
Jag vill inte vara någon annanstans och ändå vill jag vara överallt.
Jag vill inte vara själv men jag känner mig inte ensam.
Jag är lugn fastän rastlösheten kommit tillbaka.
Äntligen.
ObG bjuder mig på middag efetrsom jag är i krokarna och utstrålar hela kvällen en kärlek som inte ur den här världen. Mr J skickar ett sms fyllt av kärlek på det som skulle varit vår nioårsdag från ett soligt Portugal där han tillbringar sin semester med sin nya flickvän. Jag, jag sitter och tycker synd om mig själv för att jag vid snart 28 års ålder inte har lyckats få en tredje (!) man att älska mig förutsättningslöst.
I should be so lucky.
Jag blir så besviken på mig själv, och besvikelse är som alla vet den värsta känslan. Jag blir så besviken på att jag ignorerar min egen magkänsla, kör över mig själv, gör allt utom att lyssna till den enda jag verkligen borde lyssna på; mig själv.
Jag hoppar i säng med en kompis. Det är patetiskt och stavas B-E-K-R-Ä-F-T-E-S-E-H-O-R-E-R-I.
Jag argumenterar med Harry via msn. Det är patetiskt och stavas B-E-K-R-Ä-F-T-E-S-E-H-O-R-E-R-I.
Jag gråter och tycker synd om mig själv inför vänner. Det är patetiskt och stavas B-E-K-R-Ä-F-T-E-S-E-H-O-R-E-R-I.
Varför i helvete slutar jag inte? Varför sjunker jag så jävla lågt? Jag blir så förbannat trött på mig själv att jag inte ens vill se mig själv i spegeln. Jag har goda intentioner, tänker att den här gången blir det annorlunda, men jag bara faller tillbaka i samma gamla hjulspår hela tiden. Varför?
För om man stolpar ner det så är det ju egentligen som så här:
Jag är en vacker, framgångsrik, trevlig, generös, rolig, passionerad människa.
Så varför kan jag inte se det själv? Varför behandlar jag mig själv så illa?
L lyssnade på mitt ältandes igår, log sitt kloka sneda leende, och sa: Å, jag undrar om du inte hade mått jävligt mycket bättre om du inte var så bra på självanalys. Sluta fundera så mycket, du kommer ju ändå ingen vart. Alla har rätt att göra misstag, om och om igen.
Sen lyssnade vi på Jack Johnson när han sjöng: Talk about the road behind, how getting lost is not a waste of time och jag tänkte att jag önskade att jag kunde se det så.
Värre än att göra ett misstag är att inse att man håller på att göra ett misstag, men ignorera det och fortsätta ändå. För två halvor gör inte en hel, som min farfar brukar säga. Nej, fyfan, när jag tänker efter gör två halvor inte ens en halv.
Kanske är det helt enkelt som så att jag inte har varit öppen innan, kanske har jag bara inte lyssnat. Hur som helst händer det något väldigt spännande i mig, utanför mig, runt mig, precis här och just nu. Poletter trillar ner, överallt hittar jag ord, saker, tankar som får en betydelse. Just nu lär jag av att jag lever.
Jag tittar på datumet framför mig. 8:e juli. Igår var det ett år sedan. Kanske är det som så att jag har fått en tredje chans att göra rätt nu? Kanske håller jag på att bli frireligös? Kanske håller jag på att bli galen?
Det spelar ingen roll. Här och just nu vet jag var jag är på väg.
 | Å på Till alla er som… |
 | Annika på Till alla er som… |
 | Linda på Till alla er som… |
 | Alley Cat på Till alla er som… |
 | Dr Phil på Till alla er som… |
