:S fredag, 30 maj, 2008

Ibland är det värre än annars. Ibland är det svårt att gömma sig bakom ett leende och låtsas som ingenting. För smärta kan synas i ansiktet, och det med besked.

De sista veckorna har nacken spökat. Det vill säga den där nacken som aldrig kommer bli densamma efter att den fick sig en smäll den där morgonen 7/7/2007. Min kiropraktor gör så gott han kan, men det vill sig inte riktigt. Och kroppen reagerar så att den helt enkelt blir trött när det gör ont, eftersom den behöver vila, men jag har ingen tid i världen att vila just nu eftersom jag just nu måste agera som bara fan. Alltså syns det i mina ögon, och på min kroppshållning, och på min hy att jag har ont. Jag åldras som aldrig förr helt enkelt.

Det är då det är extra roligt när en kollega/vän kommer förbi, tittar på mig och säger:

Men fy fan Å som du ser ut. Gå hem och lägg dig.

Då känns det bättre.

Eller inte.

Fortsättning följer… onsdag, 28 maj, 2008

Igår blev jag huggen i ryggen.

Jag vet att framgångsrika kvinnor måste se sig om. Jag vet att jag utgör ett hot mot många. Men i det här fallet trodde jag att jag hade ryggen fri. För inte trodde jag att den som skulle komma att hugga mig i ryggen skulle vara min chef. Och inte blir saken bättre av att även hon är kvinna och borde veta bättre.

Men det spelar ingen roll. I sådana här lägen gäller det att vässa armbågarna och ryta ifrån. Så det är det jag gör just nu.

Jag återkommer när hesheten lagt sig.

Ordet ledsen räcker inte till tisdag, 27 maj, 2008

Jag känner mig kränkt, trampad på och illa behandlad.

Jag känner mig uthängd, spottad på och förlöjligad.

Idag är en svart dag.

Jag reser mig imorgon.

Skynda, skynda! Bara idag! måndag, 26 maj, 2008

Ett stycke singelkille utropas:

Rödlätt, lång och slank, kortklippt med lite skäggstubb. Välklädd och väluppfostrad. Mycket välartikulerad och gillar att diskutera både länge och väl. Har bra jobb och bra gener. Gillar rosévin och uteserveringar, men är inte främmande för heldagar i sängen. Vet hur han ska behandla en kvinna. Trygg, pålitlig, rolig. Har Sveriges sexigaste röst. Passar utmärkt till en intelligent och självsäker kvinna som vet vad hon vill och vågar ta för sig.

Jag förbehåller mig rätten att screena ansökningarna. Han förtjänar nämligen det bästa. Seså, låt budgivningen börja.

Sex i all sin ära söndag, 25 maj, 2008

…men herregud vad underskattat det är att bara prata ibland.

Gubben lördag, 24 maj, 2008

Jag har börjat sörja mr J, och på många sätt tror jag att det är ett hälsotecken. För under lång tid efter mitt uppbrott kunde jag bara se hans negativa sidor, de jag ville ifrån, men nu har de positiva sidorna börjat framträda. Det handlar inte om att jag vill ha honom tillbaka, det handlar mer om att få ett avslut på åtta år som till största delen var de bästa i mitt liv. Och det måste vara nyttigt.

Den finaste egenskapen mr J besatt var utan tvekan hans omtänksamhet kombinerad med extrem lyhördhet. Han visste alltid långt innan jag själv när jag verkligen behövde något. Jag kunde komma hem efter en jobbig arbetsvecka och se honom ståendes i köket skalandes räkor (vilket är min absoluta favorit), utan att jag ens nämnt att det var just en mysig hemmakväll som jag behövde. Han visste alltid när jag behövde ett upplyftande ord, när jag behövde lämnas ensam, när jag behövdes daltas med. Han kände mig helt enkelt utan och innan.

Men det stannade inte vid mig. Det var helt underbart att se hur han betedde sig mot människor som han tyckte om. Och särskilt mot små barn, för en barnkärare människa än honom finns det inte. Han gav alltid förutsättningslöst sin tid, sina resurser, sitt tålamod till sina närmastes förfogande när de behövde det, och han gjorde det med glädje.

Han är dessutom en av de roligaste människorna jag känner. Inte sådär krystat rolig utan naturligt härlig att umgås med. När jag var i Oslo fick jag exempelvis en flashback från en av våra galna biokvällar, då vi hade beslutat oss för att se tre olika filmer på tre olika biografer i tre olika delar av stan med bara några minuters mellanrum mellan varje film. Vi körde som galningar i vår cab med musiken strömmandes ur högtalarna för att hinna med samtidigt som vi höll på att skratta ihjäl oss.

Det finns hur många bra historier som hest jag skulle kunna berätta, men det är egentligen inte det som är poängen. För poängen egentligen är att jag är glad att jag sörjer just nu genom att komma ihåg allt det som var bra. För jag tror att det är först då som jag helt kan gå vidare.

 

Hur kunde det hända? fredag, 23 maj, 2008

Som många andra har jag följt rapporteringarna från Amstetten Österrike med skräckblandad förtjusning. Historien är fruktansvärd, otänkbar, och som så ofta annars är verkligheten värre än den värsta skräckfilmen som någonsin producerats. Historien är dessutom som en trafikolycka, obehaglig, men samtidigt skapar den nyfikenhet. För hur kunde det hända? Varför upptäckte ingen någonting?

Samma funderingar har bearbetats av både klokare och dummare människor än jag, såväl nu som vid tidigare ofattbara historier. Och alla ställer sig frågande till hur så många missat så mycket. Hur signal efter signal obemärkt gått förbi. Hur flera liv blivit förstörda, till synes utan anledning.

Jag däremot kan inte låta bli att tänka på något en bekant berättade för några år sedan. På 90-talet, när det värsta pedofildrevet i mannaminne utspelade sig runtom i Sverige, när män inte kunde bli dagisfröknar utan att få konstiga blickar (vilket för övrigt fortfarande inte gått över) så var hans barn små. Han berättade om hur han under denna tid var livrädd för att röra vid sina barn, hur han inte vågade bada med dem, hur att byta blöja blev ångestframkallande och hur rädd han var för andras blickar när han gick hand i hand med sina barn. Allt för att han var livrädd för att någon skulle misstänka att han gjort något olämpligt.

Under samma tid gick jag på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning). Livet var inte så enkelt just då, jag hade ett helvete hemma, och jag mådde väldigt dåligt. Men inget av det berodde på sexuellt utnyttjande, det fanns inte ens i min verklighet. Ändå kändes det som att det var ämnet min/a psykolog/er var ute efter hela tiden. Jag kunde inte nämna en fysisk beröring i något sammanhang utan att vi skulle prata om det gång efter annan. Jag kunde inte öppna upp mig om de verkliga problemen eftersom de letade efter andra. Jag låstes helt enkelt på grund av deras…hmmm, ja jag vill nå gå så långt som att kalla det sensationslystnad. Tack och lov var jag stark nog att inte falla i den fällan och hitta på något bara för att att göra dem nöjda.

Så, hur kunde då det fruktansvärda i Amstetten hända? Mitt svar är ganska enkelt. Därför att vi vanliga, vi normala människor inte är skapta att fundera fram helt otänkbara handlingar. Att någon skulle låsa in sin dotter, våldta henne i mer än två decennier och bli far till hennes barn är otänkbart för oss. Så att ingen under hela denna tid kommit på vad Josef Fritzl, ett verklighetens monster, hållit på med, kanske inte bara är något vi ska bli hysteriska över utan till viss del kanske tom egentligen är ett hälsotecken? För var skulle världen vara på väg om vi började misstänka dylika saker om allt och alla?

Att sedan alla tänkbara sociala skyddsnät ska sättas upp för att försöka hindra att dylika saker händer igen, tar jag för självklart. Har jag en misstanke om att något är fel i min närhet ska jag självfallet ta alla steg jag kan för att förhindra och stoppa vad det nu kan vara. Men att gå från det till att misstänka allt och alla, det är ett långt steg, och är det inte det vi måste göra för att vara säkra på att något så hemskt aldrig händer igen?

För vi kan vara säkra på en sak, det kommer alltid finnas människor som är galnare än vad vi själva kan fantisera ihop, och för att ligga steget före dem, måste vi bli paranoida och galna allesamman. Och hur hemskt det än må låta, måste vi i så fall fundera på hur mycket vi är villiga att offra för att upptäcka allt.

Var är vi på väg? torsdag, 22 maj, 2008

Mr Know it all ringde igår. Det var trevligt. Han har fortfarande en sanslöst sexig röst så alla telefonsamtal från honom tas emot med glädje. Hahaha, nej, jag vet ju att han läser här så jag ska sluta mata hans ego, men hur som helst, två synnerligen intressanta ämnen kom upp på tapeten.

1) Det är inte svårt att få mycket sex som singel i Stockholm om man vill, det kan vem som heslt få, såtilvida kravställningarna inte sätts för högt. Men att få mycket BRA sex, det är en helt annan femma.

Harry råkar inte vara bra, Harry är en gudagåva. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag minns när jag läste hos Jenny att hennes kille hade fått henne att gråta under en orgasm och hur jag tänkte att hon överdrev. Låt oss bara säga att jag nu vet att det är möjligt. För nog hade killar fått det att gå för mig både en och fyra gånger under en kväll tidigare, men så här, nej, aldrig. Så, fastän det inte alls är optimalt, så har jag lite svårt att släppa. Sexet är helt enkelt för bra.

Det var första punkten vi diskuterade. Eller diskuterade och diskuterade, jag tror mest han skrattade åt/med mig.

2) Men den andra punkten, som är än så mycket viktigare och mer problematisk, är singellivet i Stockholm. Singlar har blivit kräsna. Alla vet att förlorar man en så står det fem miljarder åter, varför ingen är rädd för att släppa för tidigt. Nästa helg kan en annan vara aktuell, alltså måste allt klicka direkt, och det måste klicka utav bara fasiken, annars är det lika bra att gå vidare. Och ju äldre man blir, desto värre blir fenomenet, eftersom tiden helt plötsligt är emot en. Nu ska det inte bara klicka rent passionsmässigt, nu ska man även veta ganska direkt om den andre är den blivande pappan/mamman till ens barn.

Och det är här dilemmat börjar. För hur ska någon kunna veta det efter en/två/tre dejter? Så alla är förvirrade, alla letar som galningar, men släpper lika fort som de hittat någon, och alla blir bara äldre och därför ännu mer kräsna.

Frågan är var det här är på väg. Är vi på väg in i en masspsykos av knulla knulla knulla, hoppas någon fastnar på vägen? Jag vet inte, men är det inte lite tragiskt? För vad hände med att lära känna varandra i lugn och ro?

Hur som helst, idag kom jag att tänka på att punkt ett och två kanske hör ihop. Kanske är det därför jag låter Harry finnas kvar, fastän vi blir tokiga på varandra, fastän jag känner att det här inte kommer funka? För jag har ingen lust att ge mig in i masspsykosen igen, och sexet är ju fantastiskt bra. Men är inte det då ännu knäppare?

Jag har inga svar, bara frågor, och det är liten tröst att det är förbannat bra frågor.

Moralfråga onsdag, 21 maj, 2008

Allt är tillåtet i kärlek och krig. Sägs det i alla fall.

Men i praktiken, borde jag skämmas för att jag igår lämnade mitt nummer till en viss god-damn-it-he-is-so-hot-salsainstruktör när han frågade efter det? Visserligen var ursäkten från hans sida att han behövde lite hjälp med några saker som rör mitt jobb, men ursäkter schmursäkter, man ber inte en kvinna som mig om hennes nummer utan att vilja mer. (Tror jag. Eller har jag gått och blivit självgod? Let’s wait and see.)

Hur som helst, man skulle kunna steka ägg på hans rumpa. Därav kunde jag inte låta bli att ge honom mitt nummer. Och min emailadress. Just in case. Hmm, jag kanske skulle be att få prova…

Oslo i mitt hjärta måndag, 19 maj, 2008

Kärlek är att inte släppa taget – är att vilja stanna kvar – är att vilja lite mer – är att ge allt man har. Kärlek är att skrika högt – är att dansa galet – är att dricka upp och ner – är att hoppa i en soffa. Kärlek är att trilla omkull – är att bli dyngsur av regn – är att hurra till jag blir hes – är att köpa en ballong som jag längtat efter hela livet. Kärlek är booty call sms klockan 03:20 – är att äta gott – är att leva fullt – är att längta tillbaka.