Stockholm. Ingenstans förr har jag bott där människor med stolthet säger att de aldrig bott någon annanstans än här. För många Stockholmare är något så osvenskt som stolta. Stolta över sin stad, dess utbud, dess innevånare och all dess prakt. Och det förmodligen med all rätta, med tanke på hur bra jag har kommit att trivas på så kort tid.
Men (det finns ju alltid ett sådant), ibland behöver kanske stoltheten få sig en törn.
De senaste veckorna har jag gått och funderat på ett problem som ingen verkar vilja tala om eller lyfta till ytan. Ibland känns det nämligen som att Stockholm har blivit en plats där 50-talets mer eller mindre påtvingade familjeideal har varit tvunget att återinföras.
Vad menar jag med detta egentligen? Låt mig försöka förklara. Jag har bott på många ställen, sist jag flyttade var faktiskt 21:a gången. Överallt träffar jag på människor som sitter fast i olyckliga förhållande på grund av den ena eller den andra anledningen. Men aldrig tidigare har jag hört människor i min egen ålder säga att de inte kan separera, just för att de inte har råd.
I min närhet har jag ett par som borde separerat för flera år sedan. De är den ultimata bilden av Stockholms elitkärnfamilj, på ytan. Två barn, stor bostadsrätt i Vasastan, fina bilar och många långa semestrar. Han tjänar bra, hon tjänar (ur ett Sverigesnittsperspektiv) helt ok. Båda är fruktansvärt olyckliga, men de har inte råd att separera. För här kommer kruxet; hon skulle aldrig ha råd att skaffa en stor nog bostadsrätt till henne och hennes barn någonstans i Stockholmsområdet, och hyresrätter finns i praktiken inte att finna. Lösningen skulle möjligtvis kunna vara att flytta till en annan stad, men då måste hon ta barnen långt ifrån deras far och flytta dem från både dagis och skola. Och det är det sista hon vill. Mannen skulle inte, hur mycket han än ville, heller kunna betala för två bostadsrätter stora nog för att rymma en vuxen och två barn, därför sitter även han fast i lojalitetsträsket.
Så, båda biter ihop. Precis som 50-talets familjer gjorde. Och att så många sitter fast i detta öde i Stockholm skäms jag över. Stockholm må erbjuda de mest nytänkande utbud i Skandinavien, men vad betyder det om dess innevånare har långt sämre levnadsförutsättningar än resterande Sverige? Är det så vi vill ha det?
Egentligen har jag ingen lösning på problemet heller. Marknadens krafter har fått härja fritt alldeles för länge för att fullt kunna backa bandet. Men att fortsätta sälja ut hyresrätter tror jag inte gör någon lyckligare på lång sikt. Så låt oss kliva utanför vårat eget kortsiktiga egenvinningstänkande och se till den stora bilden. Nu räcker det i Stockholm. Nu ger vi oss. Låt hyresrättsbeståndet åtminstone finnas kvar på pappret. Erbjud dessutom kraftiga skattereduktioner för nybyggen av hyresfastigheter.
Låt helt enkelt människor få en chans till nystart.
Finns det vilja, finns det lösningar…. Man får nyttja kontakter och åter kontakter.
Sure det är inte lätt, men kanske är det viljan som saknas?
Hmmm, här kokar du ihop en märklig blandning av ”lyxfällan”, ”Dr. Phil” och ”Söderkåkar”, sen kryddar du med visioner om en bättre framtid om vi bara följer Partiet.
Håller med Nini. Finns det bara vilja…
Är det en mänsklig rättighet att ha stor lägenhet innanför tullarna eller att råd med flera semesterresor per år? Jag vet många som växt upp i förorter och blivit bra och lyckliga människor.
Jag kan se poänger i ditt resonemang men tror ändå att det är något man valt att gömma sig bakom. Alltså argumentet att inte ha råd. För visst blir det självklart inte lätt att upprätthålla samma standard om man har en lön att leva på som om man har två men det skulle aldrig få mig att stanna i en dålig relation. Kanske ligger felet snarare i att vissa tycker att det är så otroligt viktigt att ha en snygg yta?
Bullshit. Buuuuuuuuuuullshiiiit.
”hon skulle aldrig ha råd att skaffa en stor nog bostadsrätt till henne och hennes barn någonstans i Stockholmsområdet”
Om man inte, som de flesta jag har träffat i precis den situationen du beskriver, definierar Stockholm som innanför tullarna, går det helt fint. Visst, man får tulla på närheten till innerstadslivet som alla vurmar för men kanske det är priset man måste betala. Det finns otroligt mycket att säga och tycka om hur systemet funkar idag, men den där tanken om allas rätt att bo i Vasastan ger jag inte mycket för. Hyresbostäder i innestan, hur väl fungerar den svarta, nepotism-inavlade, ekonomin tycker du?
Jag ska försöka svara på era kommentarer sakligt, även om jag måste säga att de är skrivna med betydligt mer agressioner än jag hade väntat mig, men det är klart, alla kommer från olika bakgrunder och verkligheter. Vill dock påpeka några saker innan jag börjar:
1) Med Stockholmsområdet menar jag allt som i vardagsmun kallas Stockholm. Jag har alltså INTE begränsat diskussionen till innanför tullarna, det är en tolkning ni har gjort.
2) Min vän (kvinnan), tjänar exakt 21 500 kronor per månad. Den av er som har en lösning på hur hon ska a) ha råd att köpa en bostadsrätt stor nog för att rymma henne och två barn någonstans i Stockholmsområdet eller b) få tag på en hyreslägenhet är mer än välkomna att höra av sig till mig. Hennes man tjänar 65 000 kronor per månad. Bra lön, visst, men inte nog för att bekosta två hem stora nog. Rätta mig gärna om jag har fel.
3) Anledningen att jag tog dessa vänner som exempel (har flera andra som har betydligt sämre ställt) är att jag tycker att det förtydligar problemet ytterligare om även så kallade välbeställda människor sitter i den här båten, och inte ”bara” lågavlönade. För om de välbeställda gör det, då kan vi bara dra det ett eller hundra snäpp värre och föreställa oss hur det är för resterande grupper.
Ok, here we go:
Nini: Alla kommer inte från Stockholm. Alla har inte kontakter. Och det finns ingen större förespråkare än jag för ”if there’s a will, there’s a way”, det vet du. Men det finns alltid undantag som bekräftar regeln, och om mina vänner inte vill bosätta sig i varsinn två långt utanför tullarna (vilket enligt mig är för liten yta för en vuxen och två barn) så måste de flytta ifrån Stockholm för att hitta en lösning. Och nej, så jävligt tycker de inte att de har det, det gör folk sällan där den ene inte fullkomligt trasar sönder den andre. Det dömer jag dem inte för, men det gör dem definitivt inte lyckliga att hålla ihop, det är min poäng.
Mr Know it all: Tycker att det är tråkigt att du banaliserar problemet. Särskilt eftersom det är ett problem som det inte är omöjligt att jag eller kanske du kommer ställas inför inom sisodär 10 år, hur framgångsrika vi än är.
Li: Nej, och det var aldrig min poäng. Här har du läst in något som jag aldrig påstått. Mina vänner skulle mer än gärna dra ner sin standard. Men det kommer ändå inte gå runt. Det är det som är problemet, i Stockholm, idag.
.m.: Du får gärna komma med en lösning. Jag applåderar tom en lösning, tro mig. Och angående följande kommentar; ”Hyresbostäder i innestan, hur väl fungerar den svarta, nepotism-inavlade, ekonomin tycker du?” så har du ju svaret i din fråga. Det är klart att det inte fungerar, men det beror ju inte på att det finns för många hyresrätter, utan för få, det är ju det som är min poäng. Dessutom gäller det inte bara innerstan, utan hela Stockholm, det är där tragiken ligger.
Avslutningsvis, ett ord på vägen för oss allesamman.
Medkänsla, är en personlig egenskap. En medkännande person lever sig spontant in i det som är besvärligt och ledsamt i andras livssituationer, och kan följaktligen ofta drivas till att försöka hjälpa sina medvarelser. Medkänsla betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd. Medkänsla är nära besläktat med begreppen sympati och empati. (Saxat från wikipedia)
Jag håller med Å.. Fastän jag vet typ ingenting(mer än det man ”hört”) om bostadsmarknaden i STADEN, men Å låter vettig iaf.
Jag letar hyreslgh i en halvliten stad i Sverige, brottas mot folk som stått i kö i typ 7-10 år, var har alla de köpoängen kommit ifrån..?!
Jag fattar ingenting..
Å. Jag banaliserar verkligen inte problemet men jag kan tycka att det i detta fallet är något av ett lyxproblem om man jämför med andra problem som våra förtroendevalda blundar för. Jag känner personer som varit i precis samma situation dina vänner men som sett till/lyckats skaffa sig ett annat boende i Stockholm. Trägen vinner…
Den situation som du beskriver ställer egentligen två frågor, nämligen en samhällspolitisk om bostadsmarknaden, ja Sveriges marknadsekonomi i sin helhet om du vill. Samt en om familj och förhållanden. Den första frågan undviker jag gärna en disskusion om eftersom jag vet att vi står i olika läger och båda säkert skulle kunna skriva spaltmeter om hur vi tycker det förhåller sig och vad som bör göras åt saken. I den andra frågan är jag av den uppfattningen att man följer minsta motståndets lag. Man väger för och nackdelar med att flytta. T.ex. hur mår jag, barn, partner om jag stannar, hur mår jag, barn, partner om vi flyttar till lite mindre en bit härifrån osv. Sen tar man ett beslut baserat på vad man tror sig själv och övriga må bäst av. Med det inte säkert att man bra, varken emotionellt eller matriellt. Det finns alternativ, men dina vänners uppfattning om vad som är acceptabelt i form av standard och läge kanske inte lockar mer än nuvarande situation. Är det verkligen staten och i förlängningen vi som ska sörja/betala (subventionering för nybygge av hyresrätter) för att folk ska må bra i sina relationer när inget finns att få för dom som verkligen behöver…
De har tillsammans löner på 86 000 kr och du menar att de _inte_ skulle ha råd att köpa två treor i, säg, Bagarmossen eller Farsta?
Alltså, nej, det här hör jag allt för ofta från och det är ett så löjligt innerstad/medelklassgnäll så det finns inte. Jag kan känna medkänsla med deras relationsproblem, men att de tvingas bo ihop för att de inte har råd att flytta isär i Stockholm, bullshit.
Det jag bara inte förstår är hur alla de lågavlönade i den här staden, som inte redan idag äger sin stora lägenhet i Vasastan, klarar sig?
man får skilja på sak och person. man kan ha medlidande med någon men ändå anse att man får vara vuxen nog att fatta ett beslut. jag var i bagarmossen på besök nyss. där finns det hyreslägenheter. i hässelby också. från hässelby till city tar det 30 minuter med t-bana, från bagarmossen 15. jag tror att det med ett visst mått av ansträngning skulle vara möjligt att få tag på två av dessa. eller några andra. kan problemet med paret i fråga vara oviljan att fatta ett mycket otrevligt beslut i sig och där med spräcka bilden av den där omtalade kärnfamiljen? vad väljer man främst, sina barns lycka eller färre kvadratmeter? jag tror att barnen far mer illa av sammanboende olyckliga föräldrar än att inte kunna bre ut sig lika mycket hemma. sen får vi ju också hoppas att vasastansparet i sin högt värderade bostadsrätt inte röstat blått och gått med på att sälja ut allmännyttan, för konvenansens skull.
Ett konstruktivt förslag:
Låt barnen bo kvar i den stora lägenheten och låt föräldrarna hitta två små ettor där dom kan bo under sin barnfria vecka.
en etta i andra hand går att få tag i relativt nära staden om man är berred att betala. är dom riktigt goda vänner köper dom en liten etta som dom delar på.
Varför ar de alltid barnen som ska åka som skottspolar?
Ett par vänner till mig var i samma situation och fick bo kvar tillsammans i 2 år efter dom hade ”separerat”. inte bra för någon.
Du säger att dom har fin lägenhet och fina bilar, dvs mer än en och är vana att åka på semester. Kanske dags att sälja bilarna, åka till säffle på semester och istället se till att deras barn får ett drägligt liv med två harmoniska men separerade föräldrar. Väljer man att skaffa barn förbinder man sig att göra inskränkningar på sina egna krav i 18-20 år. Att klara sig utan bil är kanske nått man får stå ut med. Inte minst då bil i Stockholms innerstad är väldigt dyrt och i 9 gånger av 10 ren lyx. t-bana och bussar funkar nästan alltid minst lika bra.
[...] är lite nyfiken på hur Å ser på Norden, smyg har fullt upp med sitt liv, så honom bjuder jag inte ens in den här gången [...]
Alltid ett hett ämne här i storbyn
Om man bortser från just de två personerna som du känner. Jag känner dem inte och har ingen åsikt om deras relation (eller klart jag har men släpper det lite).
Vad bostadsmarknaden behöver precis som övriga stora beslut. Är vetskap om att reglerna som ligger är stabila.
Hemskt svårt att införa nya regler som påverkar alla som gjort val grundade på att de reglerna som låg då är fasta.
Subventioner av nybyggen tror jag inte är så bra tex. Det trissar tyvärr bara upp priserna. Mao subventionerna äts upp av byggföretagen.
Jag har ingen lösning alls på bostadsproblem tror att det är något man får räkna med i större städer och särskilt om man inte vill ändra stadsbilden.
En tanke jag haft på senare tid är dock att de borde förbjuda andrahandsuthyrning helt om det inte finns extremt goda skäl och då bara en kortare tid.
Tycker även att de skulle stoppa svarthandeln med hyrsrätter.
Båda förslagen skulle åtminstone få fler lägenheter på marknaden under kortare eller längre tid.
Kan skriva under på att det är för dyra priser jmf med lönenivån nu helt klart. Blir inavel i marknaden när enbart folk som bott och sålt i sthlm har råd att köpa. Så en tidsfråga innan det sjunker ganska rejält tror jag.
Hoppas du har en bra dag och trivs i ditt boende
Just medkänsla har jag enormt mkt av, så den anser jag inte vara riktad till mig. Jag är inte heller ett dugg aggresiv utan bara konstaterande.
När jag sa ”kontakter” så menade jag inte direktkontakter. Det kan ju lika gärna vara en kompis kompis kompis mosters arbetspolare.
Vad anser dina vänner är ”långt utanför tullarna”? Jag håller med om att en 2:a inte är optimalt för en vuxen med två barn, men en 3:a går att hitta i kranskommunerna utan att det för den skull innebär ekonomisk katastrof.
Mr Know it all: Jag hör dig. Men jag håller inte med. Simple as that.
.m.: Vet du vad, det förstår faktiskt inte jag heller. Så låt oss göra situationen bättre, för alla!
chris: Jaså? Hur skaffar man sig en sådan? Vilken bostadskö refererar du till?
Lars: Bra förslag, jag ska vidarebefordra det, men det löser inget långsiktigt. För att flytta fram och tillbaka fungerar väl inte i längden, eller?
P: Just nu ser jag ingenting alls på Norden, så tack men jag passar den här gången.
BB: You’re back!
Ja, du har vissa poänger. Men tyvärr tror jag aldrig bostadspriserna kommer sjunka rejält. Så länge efterfrågan är högre än utbudet så kommer det se ut som det gör nu.
Nini: Alla har inte ens sådana kontakter i ”bostadsbranschen”. Ta mig själv som exempel. Och gällande kranskommunerna, nja, kolla hemnet.se – jag hittar i alla fall inget hon kan ha råd med. Såvida du inte räknar Eskilstuna som kranskommun.
Jag kan hålla med om grundproblemet, däremot tror jag att paret i exemplet du ger fortsätter ihop pga av helt andra orsaker än att de inte skulle kunna hitta en lösning som fungerar.
Egentligen är jag oenig med det mest i inlägget, förutom att bostadsmarknaden, oavsett om det handlar om bostadsrätter eller hyreslägenheter är på väg i fel riktiktning i Stockholm.
Men med det får det vara .
.m.: Då är vi ense om att vara oense då! Det är väl ändå ett gott steg på vägen?
Aldrig varit direkt borta du vet
Ha en bra kväll.
https://bokabostad.stockholm.se/webuipublikalistor/Lagenhet.aspx?Diarienr=2082427
där tex. det är en hyreslägenhet och den tog mig ca tre minuter att hitta. det finns fler. paret har ju också möjlighet att köpa, vilket ger dem NOLL kötid. eftersom de redan hållit ihop olyckliga så länge gör väl inte ytterligare ett halvår i väntan på en hyresrätt, om det nu är sådana de vill ha, så mycket till heller antar jag. man kan ju inte sitta på ändan och förvänta sig att nån ska kasta en lägenhet på en. det skulle vara intressant att veta vad mer konkret paret har gjort för att lösa sin situation?
allra vänligast,
chris
Chris, läste du slutet?
”Om du ställer dig i kön redan idag så kommer du kunna få ett eget förstahandskontrakt inom ett eller ett par år.
Bostadsförmedlingen förmedlar hyreslägenheter i turordning. Ju längre tid du stått i kön, desto fler lägenheter har du att välja mellan.”
Med andra ord har de inte rätt till lägenheten. Utan måste stå i kö som alla andra. Ett år, eller så … Och jag är tämligen säker på att det i den politiskt korrekta bostadsmarknadsvärlden är en eufemism för längre tid än så.
Ha en bra fredag och helg!
hade de ställt sig i kö för ett år sen hade saken varit biff, och de hade varit olyckliga i flera.
Så kära vänner, nu har vi väl ältat det här till dess ände eller? Och att lämna ut mina vänner mer än såhär kommer jag inte göra Chris, det är roligare att prata om mig själv än andra. Och syrran, tack för backningen
Kram på er allihop i vårsolen i alla fall!