Stockholm. Ingenstans förr har jag bott där människor med stolthet säger att de aldrig bott någon annanstans än här. För många Stockholmare är något så osvenskt som stolta. Stolta över sin stad, dess utbud, dess innevånare och all dess prakt. Och det förmodligen med all rätta, med tanke på hur bra jag har kommit att trivas på så kort tid.
Men (det finns ju alltid ett sådant), ibland behöver kanske stoltheten få sig en törn.
De senaste veckorna har jag gått och funderat på ett problem som ingen verkar vilja tala om eller lyfta till ytan. Ibland känns det nämligen som att Stockholm har blivit en plats där 50-talets mer eller mindre påtvingade familjeideal har varit tvunget att återinföras.
Vad menar jag med detta egentligen? Låt mig försöka förklara. Jag har bott på många ställen, sist jag flyttade var faktiskt 21:a gången. Överallt träffar jag på människor som sitter fast i olyckliga förhållande på grund av den ena eller den andra anledningen. Men aldrig tidigare har jag hört människor i min egen ålder säga att de inte kan separera, just för att de inte har råd.
I min närhet har jag ett par som borde separerat för flera år sedan. De är den ultimata bilden av Stockholms elitkärnfamilj, på ytan. Två barn, stor bostadsrätt i Vasastan, fina bilar och många långa semestrar. Han tjänar bra, hon tjänar (ur ett Sverigesnittsperspektiv) helt ok. Båda är fruktansvärt olyckliga, men de har inte råd att separera. För här kommer kruxet; hon skulle aldrig ha råd att skaffa en stor nog bostadsrätt till henne och hennes barn någonstans i Stockholmsområdet, och hyresrätter finns i praktiken inte att finna. Lösningen skulle möjligtvis kunna vara att flytta till en annan stad, men då måste hon ta barnen långt ifrån deras far och flytta dem från både dagis och skola. Och det är det sista hon vill. Mannen skulle inte, hur mycket han än ville, heller kunna betala för två bostadsrätter stora nog för att rymma en vuxen och två barn, därför sitter även han fast i lojalitetsträsket.
Så, båda biter ihop. Precis som 50-talets familjer gjorde. Och att så många sitter fast i detta öde i Stockholm skäms jag över. Stockholm må erbjuda de mest nytänkande utbud i Skandinavien, men vad betyder det om dess innevånare har långt sämre levnadsförutsättningar än resterande Sverige? Är det så vi vill ha det?
Egentligen har jag ingen lösning på problemet heller. Marknadens krafter har fått härja fritt alldeles för länge för att fullt kunna backa bandet. Men att fortsätta sälja ut hyresrätter tror jag inte gör någon lyckligare på lång sikt. Så låt oss kliva utanför vårat eget kortsiktiga egenvinningstänkande och se till den stora bilden. Nu räcker det i Stockholm. Nu ger vi oss. Låt hyresrättsbeståndet åtminstone finnas kvar på pappret. Erbjud dessutom kraftiga skattereduktioner för nybyggen av hyresfastigheter.
Låt helt enkelt människor få en chans till nystart.
