ObG onsdag, 30 april, 2008

2008-04-21 (sms)
Fan Å… Jag saknar dig så jävla mycket!

2008-08-28 (sms+mail)
Ok, antar att mina saknar-dig-som-fan sms inte har lika stor inverkan på dig som dina hade/har på mig. Det är synd, för jag har aldrig nånsin känt eller saknat någon så… Kanske har du rätt, kanske är vi olika. På en punkt är vi det iaf. Du har tillräckligt med vänner som hör av sig till dig och som du hör av dig till, medans jag har tillräckligt med vänner som aldrig hör av sig… Men tro det eller ej, även jag har mina gränser och jag vill inte bli den du ljuger för eller en ”italienare”. Hur lite jag än vill att det ska vara det så tror jag att det här är mitt vägskäl. Mitt vägskäl, men jag kommer aldrig att vara mer än ett 6-timmars telefonsamtal bort. Jag hoppas att du vet hur mycket du har betytt för mig det senaste året och hur tacksam jag är för att du har gett mig en del av ditt liv.
KRAM ObG
 
2008-08-29 (mail)

Hej!

Jag fick ditt första sms. Jag visste bara inte vad jag skulle svara. För finns det något rätt svar här? Finns det något svar som skulle kunna göra att allt känns bättre för dig? Jag tror inte det. Så jag svarade inte. Men jag är ledsen om det uppfattades som nonchalans, för det var det inte. Det berörde mig massor, jag visste bara inte vad som var rätt att göra.

ObG, jag vill vara din vän. Jag vill att vi ska kunna prata. Jag vill att du ska ringa mig när du vill och att samma sak ska gälla för mig. Men det betyder i så fall att det är på den nivån vi lägger det hela på. För jag tror inte att du och jag ska vara flickvän/pojkvän. Vi är för olika, även om vi tycker om varandra. Jag tror inte att vi skulle bli lyckliga tillsammans. Jag är inte den Å du vill att jag ska vara helt enkelt.

Men, jag kommer aldrig ljuga för dig. Och jag ser dig inte som någon italienare. Du är ObG. Min första stora kärlek. Och du kommer alltid vara speciell för mig. Du har gett mig så mycket det sista året och jag är så tacksam för det. Och vi har haft så många bra stunder. Därför är jag så ledsen att jag har gjort dig illa. Det var ju det jag var rädd för hela tiden och nu verkar jag ha lyckats. Men det var det sista jag ville. Jag vill ju att du ska ha det bra, vara lycklig, och att vi ska kunna ha någon form av relation.

Men det är du som sätter reglerna för det ObG. Jag kan inte vara den som gör det. Det enda jag kan säga är att jag vill vara din vän. Du får avgöra vad du vill göra med den informationen.

Kram
Å

2008-08-29 (msn)
Hej. Läste precis ditt mail. Ledsen om du fick intrycket av att du har gjort mig illa på något vis. Inte alls det som jag ville förmedla eller det som är fallet. Bara för att jag saknar och längtar och ångrar och tänker och funderar så innebär ju inte det att du har gjort mig illa. Men jag var på något sätt tvungen att förmedla lite av det jag tycker och känner och vad jag har kommit fram till. Kanske överdriver jag och inte riktigt har koll på allt. Men jag har kommit fram till ett vägskäl och jag tror att det är bra för mig med lite annat i mitt huvud än dig, så jag blir nog förhoppningsvis… borta ett tag. Om du förstår vad jag menar.
Antar att du inte är där…?
Sköt om dig!

2008-08-29 (mail)
Förlåt, var inte där, hade bara det uppkopplat via jobbet över natten…

Jag förstår vad du menar. Men jag vill bara säga en sak; ObG, jag ångrar inte en minut jag hade med dig. Inte en minut.

Hör av dig när du vill prata, jag lovar att hålla mig borta till du känner dig redo.

Kram
Å

För alltid ihågkommen, aldrig glömd måndag, 28 april, 2008

Ibland överträffar verkligheten filmen, och i det här fallet är det förjäkligt. Efter att inte publicerat något inlägg på länge, upptäckte Nini kommentaren som vi alla hoppats på aldrig skulle komma:

Tack för alla uppmuntrande kommentarer till MrGadget.
MrGadget klarade inte av vad kroppen utsattes för.
Lördagen den 19 april somnade han in.
//MrGadgets pappa

Så idag går våra tankar till dig MrGadget, till din familj och särskilt till Q som du var så lycklig över att äntligen ha funnit. För även om vi aldrig hann träffa dig, så har du berört, rört och roat oss, och du försvann alldeles för tidigt. Hos oss gör det ont, men vi kan bara föreställa oss hur det måste vara för dina närmaste.

Vila i frid MrGadget, vi ses på andra sidan.

/Nini och Å

P.s. Tack för meddelandet om hans bortgång, det betydde otroligt mycket. D.s.

Så sockersött att jag knappt vet om jag ska skratta eller gråta eller bara vara tyst måndag, 28 april, 2008

Längtar efter dig.
Du gör mig både stark och svag.
/Harry

 

John Mayer – Your body is a wonderland

We got the afternoon
You got this room for two
One thing I’ve left to do
Discover me
Discovering you

One mile to every inch of
Your skin like porcelain
One pair of candy lips and
Your bubblegum tongue

And if you want love
We’ll make it
Swim in a deep sea
Of blankets
Take all your big plans
And break ‘em
This is bound to be awhile

Your body is a wonderland
Your body is a wonder (I’ll use my hands)
Your body is a wonderland

Something ’bout the way the hair falls in your face
I love the shape you take when crawling towards the pillowcase
You tell me where to go and
Though I might leave to find it
I’ll never let your head hit the bed
Without my hand behind it

You want love?
We’ll make it
Swim in a deep sea
Of blankets
Take all your big plans
And break ‘em
This is bound to be awhile

Your body is a wonderland
Your body is a wonder (I’ll use my hands)
Your body is a wonderland

Damn baby
You frustrate me
I know you’re mine all mine all mine
But you look so good it hurts sometimes

Your body is a wonderland
Your body is a wonder(I’ll use my hands)
Your body is a wonderland
Your body is a wonderland

På det sjätte smäller det… fredag, 25 april, 2008

Efter du svarat på det jag frågat och jag blir tyst och fundersam brister det hos dig. Och det brister med all rätta, för jag tar den informationen du ger, som jag ber om, som är det förflutna men som jag för över på nuläge och framtid, och värderar och lägger band på mig själv därefter.

Jag tar dina ord och förvränger dem till mina ord och vad än du säger så blir det fel eftersom du inte säger det exakt som jag vill att du säger det.
Jag blir misstänksam och sluter mig och du blir sårad.

Du måste släppa lite på taget säger du och jag tänker att du har rätt. För jag vet inte vad det här är, jag vet inte var det är på väg, men jag kommer aldrig få veta om jag står med ena foten i dörröppningen. Så nu släpper jag. Nu slutar jag tänka så mycket. Det får bära eller brista. Jag vet fortfarande inte vad jag känner, men det kommer jag inte få veta heller om jag inte vågar känna efter.

Det går alldeles för fort torsdag, 24 april, 2008

På allvarligaste allvar ser jag honom in i ögonen och säger att han måste gå långsammare fram. Jag säger att jag inte klarar det här, att jag inte ens hinner andas.
På allvarligaste allvar ser han tillbaka och svarar att han inte tänker göra någonting alls annorlunda, att vill jag ta det lugnare så får jag göra det, men att han inte tänker ändra sig det minsta, att han kan andas alldeles utmärkt, och att det bara är för mig att vänja mig vid det.
Jag säger att jag vill fly, att jag får panik, att jag inte hinner tänka.
Han säger varsågod, att han inte är rädd och att han vet att jag kommer tillbaka.

Harry onsdag, 23 april, 2008

Det är när jag ligger i hans knä, halvlyssnandes på Desperate Housewifes, halvlyssnandes på hans andetag, som han plötsligt säger det. Kan vi komma överens om Rebeckah och Benjamin? Jag vänder mig om, tittar på honom som liksom så många innan inte kan titta in i mina ögon utan att fladdra med blicken men som nu ser rätt in i mina, och svarar; men du vill ju inte ha barn? Han tittar åt ett annat håll, svarar Benjamin är inte lika viktigt som Rebeckah, men jag vill att de ska ha judiska namn. Och jag vill att Rebeckah stavas med h på slutet.

Till alla ”vanliga” män tisdag, 22 april, 2008

Idag ställer sig jag, Å, en 27-årig vacker, smart, erfaren, karriärskvinna, framför er för att deklarera att det inte spelar någon roll hur ni ser ut, ni kan få precis vem ni vill. Precis vem ni vill. Smaka på den ni!

Jag står nämligen framför er, eftersom jag igår blev totalmanipulerad av en man som inte fyller en enda punkt på min utseendekravlista. Inte en endaste. Dessutom är han moderat (jag är sosse), han är jude (jag är kristen), han vill absolut inte ha barn (jag vill ha tre) och han är den vulgäraste människa jag någonsin träffat. Men ändå står jag framför er med ett leende på mina läppar.

Tänk er en kort, mager version av Harry Goldenblatt (eller Evan Handler för er som inte följde Sex and the city). Se honom framför er. Tänk er sedan att min idealman är sisodär 20 cm längre, 30 kg tyngre och 100 snäpp snyggare. För att komplicera det ytterligare, tänk er även mig, världens envisaste, bestämda och kothuggna människa (om jag vill vara det).

Jag vägrade träffa ”min Harry” igår. Vägrade!
Gissa vem jag träffade igår?
Jag vägrade låta honom följa med upp i min lägenhet. Tvärvägrade!
Gissa vem som följde med upp i min lägenhet?
Jag sa att han på inga villkor skulle få sova över hos mig. På absolut inga villkor!
Gissa vem som sov över hos mig igår?
Och slutligen, UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER SKULLE VI HA SEX. Nope, njet, nicht!
Gissa vem som kom hela natten?

Så, BB, jag vill inte höra några ursäkter längre! Allt handlar om hur man presenterar sig själv. Allt! Har du tillräckligt med självförtroende så kommer det lysa igenom vilket skal det än befinner sig i.

Tro mig. Jag vägrade nämligen träffa min Harry igen efter igår. Det är ingen bra idé, sa jag, fan, vi är ju inte kompatibla! Så vad gjorde han? Han log, sa ok och nickade pillemariskt, gick ut till sin bil.

Jag hade precis somnat om när det ringde. Packa din väska, du sover hos mig inatt. Jag kommer och hämtar dig efter jobbet.
Gissa vem som inte kommer sova hemma inatt?

Dementi måndag, 21 april, 2008

Den kvinna som, efter ett något begränsat matintag under dagen och ett något överdrivet alkoholintag på kvällen lördagen den 19:e april 2008, sågs kräkandes ut från en taxidörr på söder iklädd violfärgad omlottklänning i bomull, svarta lackpumps och svart quiltad lackkuvertväska, var inte jag.

Sådant beteende är nämligen under min värdighet.

Jag är förälskad fredag, 18 april, 2008

Nej, det är ingen överdrift. Jag är totalförälskad. Och jag borde inte skriva det med tanke på all upprördhet över mitt förra inlägg. Men hon heter Nina. Och hon är min städerska (konstpaus för diverse känslor ni kan tänkas ha inför detta). Så, nu har ni en hel helg att komma med påstående och frågor, så lovar jag att komma med svar när jag är tillbaka.

Trevlig helg!

Kom igen tisdag, 15 april, 2008

Stockholm. Ingenstans förr har jag bott där människor med stolthet säger att de aldrig bott någon annanstans än här. För många Stockholmare är något så osvenskt som stolta. Stolta över sin stad, dess utbud, dess innevånare och all dess prakt. Och det förmodligen med all rätta, med tanke på hur bra jag har kommit att trivas på så kort tid.

Men (det finns ju alltid ett sådant), ibland behöver kanske stoltheten få sig en törn.

De senaste veckorna har jag gått och funderat på ett problem som ingen verkar vilja tala om eller lyfta till ytan. Ibland känns det nämligen som att Stockholm har blivit en plats där 50-talets mer eller mindre påtvingade familjeideal har varit tvunget att återinföras.

Vad menar jag med detta egentligen? Låt mig försöka förklara. Jag har bott på många ställen, sist jag flyttade var faktiskt 21:a gången. Överallt träffar jag på människor som sitter fast i olyckliga förhållande på grund av den ena eller den andra anledningen. Men aldrig tidigare har jag hört människor i min egen ålder säga att de inte kan separera, just för att de inte har råd.

I min närhet har jag ett par som borde separerat för flera år sedan. De är den ultimata bilden av Stockholms elitkärnfamilj, på ytan. Två barn, stor bostadsrätt i Vasastan, fina bilar och många långa semestrar. Han tjänar bra, hon tjänar (ur ett Sverigesnittsperspektiv) helt ok. Båda är fruktansvärt olyckliga, men de har inte råd att separera. För här kommer kruxet; hon skulle aldrig ha råd att skaffa en stor nog bostadsrätt till henne och hennes barn någonstans i Stockholmsområdet, och hyresrätter finns i praktiken inte att finna. Lösningen skulle möjligtvis kunna vara att flytta till en annan stad, men då måste hon ta barnen långt ifrån deras far och flytta dem från både dagis och skola. Och det är det sista hon vill. Mannen skulle inte, hur mycket han än ville, heller kunna betala för två bostadsrätter stora nog för att rymma en vuxen och två barn, därför sitter även han fast i lojalitetsträsket.

Så, båda biter ihop. Precis som 50-talets familjer gjorde. Och att så många sitter fast i detta öde i Stockholm skäms jag över. Stockholm må erbjuda de mest nytänkande utbud i Skandinavien, men vad betyder det om dess innevånare har långt sämre levnadsförutsättningar än resterande Sverige? Är det så vi vill ha det?

Egentligen har jag ingen lösning på problemet heller. Marknadens krafter har fått härja fritt alldeles för länge för att fullt kunna backa bandet. Men att fortsätta sälja ut hyresrätter tror jag inte gör någon lyckligare på lång sikt. Så låt oss kliva utanför vårat eget kortsiktiga egenvinningstänkande och se till den stora bilden. Nu räcker det i Stockholm. Nu ger vi oss. Låt hyresrättsbeståndet åtminstone finnas kvar på pappret. Erbjud dessutom kraftiga skattereduktioner för nybyggen av hyresfastigheter.

Låt helt enkelt människor få en chans till nystart.