Jag har förväntningar. Höga sådana. Inte bra.
Kontorsbråk, aka dagiskäbbel onsdag, 27 februari, 2008
Få saker gör mig så förbannad som kvinnor som medvetet försöker underminera andra kvinnor. Det är så onödigt, så fel, så mycket strö-salt-i-såren-mentalitet att jag inte kan annat än att börja koka när jag ser det hända. Det är dock sällan jag råkar ut för det, eftersom de flesta kvinnor jag möter i arbetslivet antingen vill stötta andra kvinnor eller smarta nog att förstå att Å är inte en person man vill bråka med.
Men igår tog det hus i helvete. Just nu håller jag på och leder ett ganska stort förändringsarbete inom mitt företag. Som vanligt sticker förändringar ofta folk i ögonen, då det betyder att de som vanligtvis inte lyfter ändan ens för att torka sig, faktiskt måste göra någonting, vilket i sin tur innebär att de protesterar. Generellt sett har jag ingeting emot protester, jag kan hantera de flesta motargument, allt handlar om på vilket sätt man protesterar. Men, att i ett möte gå till personangrepp, det är inget jag accepterar, särskilt inte när det görs i ett fåfängt försök att visa sig själv förmer än jag. Och det var precis det som hände igår.
I dylika situationer gäller det att behålla sitt lugn och bita ifrån hårt, men elegant, vilket jag självfallet lyckades med. Inte komma och sätta sig på mig lilla flicka, ska du skälla får du fanimej ha grund för dina påhopp brukar jag tänka. Det gick bra, men jag var förbannad när jag gick ut ut konferensrummet, det ska jag medge. Och tyvärr gjorde jag här ett misstag. Jag mötte nämligen en annan kollega i korridoren (manlig) som självklart ser att jag är förbannad och jag var helt enkelt dum nog att avreagera mig till honom. Inte bra.
Mannen ifråga känner nämligen det som sin plikt att försöka lösa situationen varpå han ringer upp den kvinnliga kollegan för att be henne ringa mig och be om ursäkt. Vilket hon naturligtvis gör. Klockan 2130. Det här gör saken knappast bättre. Gårkvällen slutade nämligen med två jobbiga samtal. Först ett med den kvinnliga kollegan där jag gjorde klart för henne att det inte finns någon anledning för henne att ringa mig utanför arbetstid och be mig om ursäkt för något som hon var fullt medveten om att hon gjorde på arbetstid. Den enda ursäkten jag vill ha är att hon gör sitt jobb, klart slut. Sedan fick jag ringa upp den manliga kollegan och fråga vem fan han tror att han är och varför i hela världen han känner sig manad att springa mina ärenden. Även om jag förstår att han bara ville väl så stärker inte det direkt min ställning internt, vilket jag vänligen men bestämt förklarade.
Så, gårdagens läxa för Å blev:
Ventilera aldrig aldrig problem med kollegor på kontoret.
Jag borde visserligen redan ha lärt mig det, men ibland låter jag mitt temperament gå för mitt förstånd. My bad.
‘Takes one to know one tisdag, 26 februari, 2008
Inatt fick jag ett sms från Mr Big Shot. Vädigt oskyldigt men samtidigt väldigt förbjudet.
Jag föreställer mig hur han mitt i natten tagit med sig mobilen in på toaletten, snabbt skrivit ihop en text, skickat iväg den och sedan snabbt raderat allt ur utkorgen för att frun inte ska kunna hitta några spår. Sedan föreställer jag mig att han tyst gått och lagt sig igen, med hjärtat bankandes, för att sedan bli helt iskall. Tankar som tänk om hon svarar, vad fan gör jag då? kommer över och han går upp igen. Snabbt in i köket, stänger av mobilen, för att sedan komma tillbaka med ett glas vatten som ursäkt för uppstigningen.
Så föreställer jag mig det. Det var nämligen så jag gjorde, när jag var på andra sidan.
”Men”-roll måndag, 25 februari, 2008
Ok, en uppdatering sedan sist;
Eftersom Big Dickus, Kollegan, Italienarn och The Stalker är helt ute ur bilden tänkte jag att ni kanske kunde få veta de övriga aktörerna som sedan dess trätt in. Det är några stycken. Jag håller mig aktiv, jag räknar ju med att vara tvungen att kyssa många grodor, så här är listan som gäller för nu (för nummer Mr J, och ObG, se länken ovan):
Man nummer 7: Mr Big Shot. Gift tvåbarnspappa som jag arbetar tillsammans med, än dock inte direkt. Fruktansvärt snygg. Fruktansvärt smart. Fruktansvärt het. Fruktansvärt mycket off limits. Men vi är fruktansvärt attraherade av varandra, vilket faktiskt i det här fallet är uttalat. Jag håller mig dock på hästlängders avstånd. No way Jose att jag vill in i den röran.
Man nummer 8: Mr even Bigger Shot. Gammal kollega till Mr Big Shot som jag av någon outgrundlig anledning har tackat ja till att ta en drink med för att Mr Big Shot tror att det är bästa sättet för honom att få mig ur huvudet. Don’t ask. Det kan knappast sluta lyckligt.
Man nummer 9: Prince Charming. Ett riktigt riktigt fint exemplar. Vi träffades och vi klickade ordentligt. Men (ja självklart kommer det ett men) hans x spökar. Och då är det inte mycket att göra antar jag. Förutom att vänta eller att ge upp. Jag vet inte vilket som är lämpligast ännu.
Man nummer 10: Idrottsläraren. Fysiskt i en sådan sanlös form att man skulle kunna riva morrötter på hans mage. Men kanske något simpel mentalt. Duger dock att ha att titta och klämma lite på när och om man vill.
Så, there you go. Undrar vad jag kommer hamna på för nummer till slut. Någon som vågar sig på en gissning?
Det finns en Gud. måndag, 25 februari, 2008
Och exakt klockan 11:15, sju dagar för sent, mitt under en work shop, visade han sig. Aldrig förr har en kvinna varit så lycklig över att bli lite våt i trosorna, you can trust me on that.
Ifall någon undrar söndag, 24 februari, 2008
Varken Pressbyrån, Seveneleven, Daglivs eller korvkoisken på Fridhemsplan säljer graviditetstest.
Men i Tyskland är vädret i alla fall vackert lördag, 23 februari, 2008
Sittandes upprätt i sängen i en liten stad i Tyskland kan jag inte fly klumpen i magen. Jag klämmer och känner och försöker räkna. Men hur jag än räknar så är det för många dagar sedan och hur jag än klämmer så känns det svullet. Jag försöker skaka bort oron och komma på andra förklaringar, försöker låtsas som ingenting, stoppar huvudet i sanden och går ut och dricker öl efter öl med mina vänner.
För det kan inte vara sant. Jag kan fanimej inte ha all världens otur. Den här gången måste det bero på någonting annat. Och den här helgen tänker jag fortsätta ignorera.
Men, om det är staus quo på måndag, är det jag som går och köper ett graviditetstest. Igen.
:) onsdag, 20 februari, 2008
Förhållande. Bara ordet skrämmer mig. För jag vet att nästa gång kommer det vara på allvarligaste allvar.
Förhållande betyder inga fler lekar. Förhållande betyder vi. Förhållande betyder att vilja gå vidare, vilja ge löften, vilja stänga en dörr för att öppna andra. Och jag kan inte stänga en dörr just nu som bara fått stå öppen en så kort tid. Mitt rum är inte utvädrat än, det luktar fortfarande instängt.
I mitt rum finns det dessutom en massa garderober. Det finns fullt av skelett. Öppna en låda och det kommer rasa ut minnen. Minnen av en man som ingen tål att jämföras med, än. För han var för bra. Han hade allt. Och det finns ingen som ens kommer i närheten. Inte än.
Men jag vill bli kär. Jättekär. Bara inte i en enda. Jag vill inte hitta mr Right just nu. Jag vill hitta mr Right Now. Och just nu består mr Right Now av flera personer. Han består av mr Big Shot, som eggar mig hela dagarna men som är ouppnålig av fler anledningar än en. Han består av ObG som tänder mig och får mig att komma så att jag skriker i tvättstugan. Han består av Mellanstadieläraren som viskar snuskiga ord i mitt öra och som har armar att dör för. Han består av mannen som jag ibland ser på tunnelbanan som alltid ser så allvarlig ut och som tittar upp bakom lugg som faller ner i ögon som verkar hålla ett större djup än Atlanten. Och han består av fantasier om andra. Om otaliga andra.
Och jag mår faktiskt bra. Jag utforskar sidor av mig själv som jag inte visste fanns. Så visst vill jag hitta dig, egentligen vill jag ingenting hellre, men för att vara ärlig tror jag att det är bäst att du håller dig borta ett tag, mr Right…
Juno onsdag, 20 februari, 2008
När tårar strömmar nerför kinderna och jag inte kan gå ut ut biosalongen förrän jag lugnat ner mig är det skönt att ha en vän som sitter bredvid, håller mig i handen, och är tyst.
Jag är så glad att jag har en sådan vän. En vän som förstår att vissa sår är så djupa att de aldrig kommer läka, men att det är ok. En vän som förstår att den bästa trösten ibland är ingen tröst alls. En vän som förstår att vissa saker ligger för nära för att jag ska kunna skratta bort det, men som inte skakar på huvudet när jag försöker.
Tröstpris måndag, 18 februari, 2008
Vi sitter i en av ljudboxarna på Moderna muséet och i bakgrunden diskuterar Andy Warhol med någon kvinna om någonting som vi inte orkar lyssna på. Du försöker hålla inne tårarna och frustrationen, jag försöker vara så ärlig som jag bara kan. Du säger att du inte tror mig, att du känner att jag håller tillbaka. Jag försöker förklara vad jag menar, varför jag inte vill ha mer från dig än det jag får, varför jag inte vill att du och jag ska vara vi, men du bara skakar på huvudet.
När vi tysta går hem till mig isar vinden i ansiktet. Det finns inga fler ord, men väl i tvättstugan får du mig att komma så hårt att jag skriker rätt ut.
