Att tycka synd om sig själv fungerar inte så länge… torsdag, 31 januari, 2008

Igårkväll, via msn:
P: Hej!
Å: Hej…
P: Vad gör du?
Å: Gråter.
P: Vänta 2 minuter…

Telefonen ringer:
Å: *snyft* Å
P: *glatt* Ska vi ha telefonsex?

Tröstpris är inte så dumma ibland. Särskilt inte när de får en att skratta…

… onsdag, 30 januari, 2008

Gör om gör rätt gör om gör rätt gör om. Det är som ett mantra som går och det känns som att jag håller på att bli vansinnig. För ingenting är enkelt just nu. På jobbet går jag i motvind och fastän jag är van att gå i motvind är det som att benen inte riktigt bär mig. Det är som att orken har gått ur mig, som att varendaste sista lilla uns av jävlaranamma har flytt sin kos och jag känner mig bara liten och motarbetad. Och jag vet att det inte är så det är och jag vet att det här inte är jag och jag vet att det här är ett bakslag som var tvunget att komma förr eller senare eftersom vind i segel efter en separation inte kan hålla hur länge som helst, men det är i alla fall så de är. Det är skit.

Och jag sitter i möte efter möte och känner att jag borde ta strider men att jag inte orkar och det är inte likt mig för jag tar alltid strider när det behövs. Det blir som en ond spiral för jag vet att förr eller senare kommer jag bli tvungen att ta tag i allt och då kommer jag vara trött på mig själv för att jag inte gjort det innan men just nu mäktar jag inte med. Jag vill helt enkelt inte.

Överallt ser jag gravidmagar och fastän jag borde vara van så är jag inte van och det gör bara ont och fastän jag vänder bort blicken så gör det ont i magen. Det gör jätteont i magen.

För jag känner  mig så ensam. Och jag är så rädd för att vara ensam för alltid. Jag tror det är där skon klämmer. Jag är rädd för att bli klyschan, hon gamla tanten med katterna, även om jag aldrig kommer köpa katt. Den må vara obefogad, rädslan, men just nu sitter jag fast i dess grepp, och jag kan prata med gud och hans moster och få försäkringar om att det inte kommer bli så men så länge ingen kan ge mig bevis för att det inte kommer bli så, så kommer rädslan finnas kvar. Ännu mäktar jag inte riktigt med den, men det kommer väl. Det kommer.

Tills dess tänker jag låta mig vara deppig. Det är inte likt mig men någongång måste väl även jag få vara deppig utan att skämta bort det och lägga på mask efter mask. Just nu är det skit. Just nu mår jag skit. Just nu beter jag mig som om allt vore skit. Och jag tänker att det är okej, för det måste det få vara ett tag.

Jag ger det veckan ut, sedan tänker jag skärpa mig.

Bekräftelse sökes onsdag, 30 januari, 2008

Det var hösten 1995 och i spiraltrappan från klassrummet till matsalen hade någon ristat in Å är snygg med ett hjärta runt. Än idag vet jag inte vem som hade gjort själva inristningen, även om jag har mina misstankar. Just då hade jag det ganska jobbigt, men det där fick mig att le i flera månader.

Nu är det vintern 2008 och jag är nära bristningsgränsen. Just nu behöver jag verkligen något att le åt. Så för första gången kommer jag nu be er skriva en snäll kommentar. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det spelar ingen roll om du är anonym eller inte; snälla, skriv bara något som kan få mig att tänka goda tankar. Annars finns det en överhängande risk att jag säger upp mig från mitt arbete med omedelbar verkan, och det vill jag inte egentligen.

Tack på förhand.

Och dagarna rullar på tisdag, 29 januari, 2008

Framför den stora vita tv:n, med tända ljus i hela rummet, somnar jag i soffan med tårarna rinnandes längs kinderna. Jag önskar att jag kunde säga att det inte var så, jag önskar att jag kunde säga att saker var annorlunda, men det är det inte, just nu sörjer jag svunna tider.
Jag saknar att ha planer.
Jag saknar att ha något att se fram emot.
Jag saknar någon att dela allt med.
Jag saknar att känna mig älskad.
Jag saknar att älska.
Tomrummet kommer över mig när jag har som minst att göra. Jag är inte rädd för tomrummet, sorgen eller saknaden, jag vet att det är en fas jag måste gå igenom, så jag låter mig gå igenom det bäst jag kan. Jag planerar vissa dagar, andra låter jag vara tomma så att jag inte trycker undan känslor bara för att det är lättast så. Jag tar en dag i taget. Vissa dagar är jag nöjd med att jag kommer till jobbet, andra dagar orkar jag med hur mycket som helst. Det går i vågor.
Ibland No hope, no love, no glory. No happy ending.
Ibland Better staple it together and call it bad weather.
Ibland inte ens en endaste textrad.
Ibland helt tyst.
Men det är fint hemma. Det är verkligen jättefint. Och ikväll ska jag dansa. På torsdag är det golf. Nästan hela helgen är planlagd. Så visst har jag att göra.
Men däremellan sörjer jag. Jag skulle ljuga om jag sa något annat.

Mr Right söndag, 27 januari, 2008

There’s only one thing I know for sure; no matter the time it will take me, no matter the effort it will cost, no matter the sorrows I will endure, no matter what might come my way, I will find you.

I will find you.

Until then.

Ensamhet söndag, 27 januari, 2008

Ensamhet är att vakna en söndag, se solen skina och inte gå ut eftersom det gör för ont att se alla barnfamiljer och lyckliga par gåendes hand i hand.

Att vara Å är att gå ut i alla fall. 

Om att censurera lördag, 26 januari, 2008

När jag gör någon så illa genom att skriva något att han eller hon mår dåligt, då kommer jag censurera. Nu har jag gjort det, utan min mening, alltså censurerar jag. Mot mina bloggprinciper, men alldeles i regel med mina vänprinciper. Och vänprincipen trumfar bloggprincipen.

Saker som stressar ihjäl mig just nu fredag, 25 januari, 2008

Imorgon ska jag ha inflyttningsfest. Eftersom jag är en ENFP-personlighet (läs här om du vill veta allt om mig och vem jag är) har jag naturligtvis massvis med saker kvar att göra eftersom jag har haft en massa andra roligare saker att göra istället för att förbereda inför festen. Det som jag måste hinna innan jag somnar ikväll är alltså:

• Slipa och måla loftsängen en sista gång
• Måla stegen, samt sexleksakslådan en sista gång
• Byta ännu en lampa som visade sig vara trasig efter inköp
• Sätta upp tavlor
• Borra upp mina högtalare på väggen
• Klistra fast en ”gömma-sladdarna-som-går-från-TV:n-till-marken-grej”
• Borra upp min supersöta nya ”bok-som-fungerar-som-en-hylla”
• Spackla hålen i taket efter förra lägenhetsinnehavarens sänghimmel
• Få fast överdelen på bokhyllan
• Inhandla alkohol, plastglas och snacks
• Kasta en massa kartonger
• Lyfta ner en massa saker i källaren
• Förbereda alla grannar på att jag ska ha fest imorgon
• Städa

Oj. Det var mer än jag trodde nu när jag listar allt. Vilken jäkla tur att min kära vän kommer förbi imorgon klockan 09.00 för att lugna ner min panik. Jag har en känsla av att det kommer behövas. En ganska stark sådan faktiskt. Helvete, jag borde nog gå tidigare från jobbet idag. Bäst jag springer.

Naken. Ärlig. Ocensurerad? fredag, 25 januari, 2008

Såhär naken kommer jag nog aldrig bli eftersom jag inte träder fram helt i ljuset och säger Titta, det här är jag. Men jag kan vara mer ocensurerad på grund av det, så jag låter nakenheten får stå tillbaka till fördel för det osencurerade. Hur som helst är Mias blogg bland det naknaste jag har läst av en ”kändis”.

Underbart, eller obehagligt? I dagens tider vet jag inte. Just nu står jag bredvid och tittar på när hon så vackert lämnar ut sig, men håller samtidigt tummarna för att det inte ska slå tillbaka på henne, som det gjort för så många andra tidigare. Det finns alldeles för många psychos därute helt enkelt.

Men all respekt till Mia för att hon vågar. Läs och njut.  

Tjohooooooooo! torsdag, 24 januari, 2008

Det gick bara inte längre Jag saknar dem alldeles för mycket. Så, nu är det bokat och klart. Den 12:e mars åker jag till Melbourne för att besöka Anders, min Anders, och T, världens finaste T. Jag längtar så att det gör ont. Och som en alldeles extra bonus får jag äntligen möjligheten att se honom live. Kan livet bli bättre? Jag är tveksam…